indien_tiger_costum.htm (205131 bytes)corbett.jpg (59794 byte)

Djungelns lag

       


  När jag för några år sedan, med bil, var på väg ner från Himalaya efter en vandring kom vi att stanna till på ett ställe där en minnessten var upprest. Den var rest till minne av att Jim Corbett här, i början på förra seklet, hade nedlagt en leopard som länge hade ofredat byborna. När den sköts hade den mellan år 1918 och 1926 dödat 125 människor. Händelsen gjorde mig nyfiken på att  få reda på vem Corbett var.  

Jim Corbett gjorde sig  känd för sin jakt på människoätande tigrar och leoparder. Han var dessutom både fotograf och författare. Det som dock gjort mest intryck på mig är hans omtanke och medkännande med andra människor. Jim Corbett föddes år 1875 i Nainital i provinsen Uttar Pradesh i norra Indien. Hans far var engelsman och hans  mor irländska. Under barndomen tillbringade han vintrarna i Kaladhungi i Terai som är den indiska nordliga djungeln nedanför Himalaya. Han vistades mycket i djungeln och lärde sig tidigt förstå djungelns villkor. Efter att i tjugo år ha arbetet för järnvägen tog han år 1917, vid fyrtiotvå års ålder, värvning i den indiska armén där han så småningom avancerade till överstelöjtnant. Han blev som chef för sjuttionde Kumaunska kompaniet förflyttad till Flanderna i Belgien. Jim Corbett dog 1955.

"Carpet Sahib" som han kallades av befolkningen blev ofta tillkallad för att spåra och döda tigrar och leoparder som angripit människor och blivit människoätare. Dessa djur är normalt skygga för människan men om de blir oförmögna att jaga vanligt vilt på grund av hög ålder eller skador kan de ge sig på tamboskap och till och med människor. Många av de tigrar och leoparder som Corbett dödade hade sår efter piggsvinstaggar som hade trängt djupt in i deras trampdynor. Jim Corbett dödade aldrig djur för sitt nöjes skull.

Jim Corbett skrev på gamla dagar flera böcker, bland annat "Människoätare i Kumaon", "Den människoätande leoparden från Rudraprayag" och " Mitt Indien".

Följande sanna historier är hämtade ur ”Mitt Indien” av Jim Corbett. Boken är utgiven år 1954.

Harkwar och Kunthi giftes bort med varandra när de bara var sex och fyra år. Sådan var seden på den tiden i norra Indien. Efter bröllopet bodde kvar hemma. När Kunthi blev större flyttade hon hem till sin make hos hans föräldrar. När han var arton och hon sexton bildade de eget hem. De fick två barn, Putali och Punwa. Mannen arbetade som murare på ett kanalbygge sex kilometer bort och hon skördade gräs som hon sedan sålde som foder. Medan de var borta hela dagen var barnen hos en gammal gumma. Barnen var nu två och tre år gamla. När Harkwar och Kunthi kom hem sent en fredag kväll fanns barnen inte där. Gumman trodde att de gått ner till basaren så mannen gick dit för att leta. Men de var inte där. Nu blev föräldrarna väldigt oroliga. Byborna hjälpte dem att leta men de fanns inte.

På den tiden gick det rykten om att fakirer rövade bort små barn som de sedan sålde till bordeller uppe vid gränsen i norr. Harkwar gick till byns polisman som lovade att skicka en utropare till byarna omkring för att på så sätt finna barnen. Om han kunde utlova en belöning på femtio rupier skulle han nog ha större framgång. Femtio rupier var en ofantlig mängd pengar för denna fattiga familj. En vänlig rik man hade hört om deras bekymmer och skyndade till. Han lovade att ställa upp med pengarna om barnen blev funna. Följande dag begav sig utroparen iväg på sitt uppdrag. Under tiden kunde inte föräldrarna sitta overksamma utan gick ut för att leta. De gick till byar som låg fyra, fem mil bort. Både lördagen och söndagen var föräldrarna och utroparen ute. Trötta kom de tillbaka. Barnen kunde inte finnas. Ej heller utroparen hade nått något resultat. Föräldrarna var uppgivna och apatiska. Deras barn var förlorade.

Vid denna tid fanns det många vilda djur i djungeln utanför byn. Man visste om åtminstone fem tigrar, åtta leoparder, himalayabjörnar, hyenor, schakaler, flera pytonormar, örnar och ett stort antal gamar. En herde var ute och vallade bufflar. På måndagmorgonen när han var på väg hem till byn märkte han att bufflarna stannade till en kort stund och vred lite på huvudet när de passerade ett buskage. När herden kom fram till platsen tittade han in. Där låg två små barn i en grop. De var nakna och omfamnade varandra. Mannen trodde att de var döda. Men när han kom fram till dem märkte han att de andades. Han hade hört talas om de försvunna barnen och förstod att han hade funnit dem. Han lyfte upp dem och bar dem varsamt den långa vägen till byn. Harkwar satt i dörren och stirrade tomt ut i skymningen när han såg en larmande folkhop närma sig. När de kom närmre såg han att mannen i mitten bar på någonting. ”Harkwars barn! Harkwars barn!”, ropade folkhopen. Herden styrde sina steg mot Harkwars hydda. Harkwar kunde inte tro sina ögon.  Han väckte sin maka Kunthi som utmattad hade fallit i sömn i ett hörn. Herden kom fram till dem med barnen över axlarna. När de tårfyllda hälsningarna och tacksägelserna började ebba ut kom man att tänka på belöningen. Herden som också var fattig ville dock inte ta emot pengarna trots att de skulle inneburit ett liv utan sorger och bekymmer för honom. Föräldrarnas glädje och tacksamhet var lön nog.

När barnen blev funna hade de varit borta från fredag middag till måndag morgon, nästan tre dygn. Som nämnts ovan fanns det många vilda djur i djungeln i barnens närhet. Det är helt osannolikt att inte något djur skulle sett, hört eller känt lukten av barnen. Inte ett märke efter tänder eller klor fanns på deras kroppar!

Vid ett annat tillfälle såg man en tigrinna som smög på ett månadsgammalt hjortkid. Kidet såg tigrinnan och började bräka. Tigrinnan slutade krypa och gick fram mot kidet. När hon var på några meters avstånd sprang kidet emot henne och sträckte sig upp mot henne för att lukta. Några ögonblick stod det månadsgamla kidet nos mot nos med djungelns härskarinna. Plötsligt vände tigrinnan och försvann in i djungeln i samma riktning som hon kommit.

Den starkare visade den hänsyn till de svaga som djungelns lag påbjuder.   

Referenser: Jim Corbett, "Människoätare i Kumaon", 1946, "Den människoätande leoparden från Rudraprayag", 1949, "Mitt Indien", 1954

 

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net

www.esping.net