Av Björn Esping, www.esping.net
ARTIKLAR: Vandringar i Patagonien De första segelfärderna till Eldslandet och Patagonien
Eldslandets och Patagoniens indianer
KARTOR: Jordens södra del Sydamerika Patagonien
Unionstiden
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dominerades polarforskningen, både vid Arktis och Antarktis, av Sverige/Norge som då var i union. Adolf Erik Nordenskiöld, Fritiof Nansen, Salomon August Andrée och Roald Amundsen är några av de mer kända (se min artikel Färder till Svalbard och Nordpolen). Mindre kända är Otto Nordenskjöld, Carl Skottsberg och Erland Nordenskiöld. I Patagonien har de givit namn åt flera sjöar såsom Lago Nordenskjöld och Lago Skottsberg. Att Sverige/Norge haft betydelse för Patagoniens utforskande vittnar även sjön Lago Dickson och glaciären Glaciar Upsala om (se min artikel Vandringar i Patagonien). Dickson var Göteborgsk affärsman och mecenat som finansierade flera expeditioner till Patagonien. Arktis kom att mest studeras av vetenskapsmän från Stockholms universitet medan forskare vid Göteborgs universitet kom att ägna sig åt Antarktis och Patagonien.
Otto Nordenskjöld
Otto Nordenskjöld var bara 25 år gammal när han år 1895 kom till Magellans sund. Han var där för att studera bipolära problem, det vill säga likheter mellan de två polarområdena. Han var geolog med ett etnologiskt intresse. Hans studier visade bland annat att sydligaste Sydamerika varit nedisat precis som norra Europa. Istidsidén var då relativt ung. Svensken Otto Torell visade på 1870-talet att nedisningen nått så långt som till Berlin för cirka 20000 år sedan. När senaste istiden höll på ta slut kom ett bakslag. Från att ha varit som nu blev det 6-10˚ kallare. Köldknäppen varade 1000 år. Enligt iskärnor från Grönland tog den slut på 10 år. Glaciärerna ger ledtrådar om klimatet när det inte finns väderobservationer att tillgå. Nordenskjölds expedition som varade åren 1895-98 sträckte sig från Eldslandets stäpper och sydbokskogar, över Anderna och upp till Atacamaöknen i norra Chile. Han skriver när han kommer till det spetsiga, resliga Torres del Paine massivet – ”när jag står ensam i denna natur med en tafla, som säkert ingen hvit och kanske ingen människa någonsin sett, beslöt jag att denna sjö skulle få sitt namn efter baron Oscar Dickson som visat vår expedition så stort intresse”. Så fick Lago Dickson som ligger på sydsidan av Torres del Paine sitt namn.
År 1897 for Nordenskjöld till Alaska för att söka guld men också för att söka efter polarforskaren August Salomon Andrée som man befarade hade landat ända här. Sommaren år 1900 följde han med det danska sälfångstfartyget S/S Antarctic till Östgrönland. Skeppet hade tidigare använts av svensken Nathorst åren 1898 och 1899 då han sökte efter Andrée på Spetsbergen och Östgrönland. Intresset för Antarktis ökade. Argentina och Chile hade intresse men också England, Tyskland och Frankrike. Fyra forskningsexpeditioner utrustades, en tysk, en fransk, en engelsk och en svensk under Nordenskjölds ledning. Antarctic inköptes och utrustades. Han hade dock haft stora svårigheter att ordna en finansiering av expeditionen. Han motarbetades av Nathorst i Kungliga vetenskapsakademin. Han fick dock hjälp från Argentina och en 21-årig argentinsk forskare Sobrol följde med på expeditionen. De hade för avsikt att landsätta en forskargrupp för att övervintra på Grahams lands kust i medhavt danskt monteringsfärdigt hus. Antarctic skulle sedan vända norrut till Eldslandet och Falklandsöarna med de återstående forskarna.
Svåra isförhållanden tvingade dock Nordenskjöld att landsätta expeditionen på norra Antarktis på ”Snow Hill”. Man kom dit i februari år 1902. Man skulle hämtas ett år senare. Huset uppfördes. Man skulle göra mätningar av magnetfältet, klimatet och miljön. Man hade dock många svårigheter. Våldsamma stormar drog fram. Husets tak blåste av. Slädhundarna bet ihjäl varandra. Tristessen bredde ut sig. Man gjorde dock omfattande insamlingar av fossiler. De skulle komma att ligga till grund för Wegeners kontinentalförskjutningsteori. Efter ett år började man vänta på fartyget men det kom inte. Man förberedde ännu en övervintring. Pingviner sköts för att ha som föda.
Antarctic vände söderut i december 1902 men färden blockerades av isberg så man kunde inte komma fram till Snow Hill. Tre man under ledning av geologen J G Andersson sattes av på isen för att söka sig till Nordenskjöld och meddela att de skulle hämtas upp på annan plats. Breda kanaler i isen hindrade dock undsättningspatrullen att nå fram och man måste förbereda en övervintring. En stenhydda uppfördes vid ”Hoppets vik”. Pingviner sköts och man sov i guanacosovsäckar. Under tiden fastnade Antarctic i isen och skuvades ner den 12 februari. De insamlingar som gjorts på Eldslandet och Falklandsöarna försvann i djupet. Besättningen och de ombordvarande forskarna övervintrar vid Pauletön. Hösten 1903 kommer de tre från hoppets vik fram till Snow Hill. Nästan samtidigt kommer också de som övervintrat på Pauletön fram. Några dagar senare undsätts de av det argentinska fartyget Paraguay. När fartyget väl anlöpte Buenos Aires fick man ett magnifikt mottagande, lika storslaget som morbrodern Adolf Erik Nordenskiöld fått 1880 då han kom till Stockholm efter att ha seglat Nordostpassagen och runt hela Asien med Vega.
Antarktisxpeditionen 1901-03 gjorde att Nordenskjöld fick ett internationellt genombrott som polarforskare. År 1905 blev han professor i geografi vid Göteborgs universitet som blev centrum för polarforskningen. Han bildade Geografiska föreningen dit storheter som Sven Hedin, Knud Rasmussen, Ernest Shakleton, Roald Amundsen, Gustaf Bolinder och Sten Bergman kom för att föreläsa. Vid tiden före första världskriget förberedde han en ny svensk/engelsk Antarktisexpedition. Riksdagen anslog medel. Expeditionen skulle börja år 1915 men strax innan bröt kriget ut och expeditionen fick skrinläggas. Under kriget kom Nordenskjöld att fungera som fredsmäklare i Berlin. Senare genomförde han dock expeditioner till Västgrönland, Spetsbergen, Peru och Chile. Han omkom år 1928 i en spårvagnsolycka utanför sitt hem i Göteborg.
Carl Skottsberg
Skottsberg var botanist. Han deltog i Nordenskjölds expedition till Antarktis åren 1901-03. Fyra år efter hemkomsten, år 1907, disputerade han, på antarktiska havsalger, i Uppsala. Samma år begav han sig iväg som ledare för en expedition till Eldslandet och Patagonien men också till Falklandsöarna, Sydgeorgien och Juan Fernandezöarna. I den sistnämnda ögruppen ligger ön Masatierra som är den ö verklighetens Robinson Crusoe levde på. Han hette Alexander Selkirk och var matros på ett segelfartyg som seglade i Stilla havet år 1704. Det rådde svåra missförhållanden ombord och Selkirk bad att få bli ilandsatt på ön. Han kom att stanna kvar i fem år innan han blev upphämtad.
Skottsberg har skrivit en mycket levande skildring, ”Båtfärder och vildmarksridter”, av sina äventyr under expeditionen som varade 1907-09. Han red kors och tvärs över Patagonien. När han första gången kommer till Torres del Paine skriver han: ”När jag såg Paine molnfritt höja sig, stannade jag och såg och såg och kunde knappast slita mig från den hänförande synen. Det ser ut som ett av dessa diagram där höjdskalan, för att spara utrymme, är betydligt överdriven i förhållande till längdskalan.” Den högsta Paine toppen är 2850 m och höjer sig som ett granitspjut 1000 m över den omgivande markytan.
Han blev en mycket vittberest man och kom att besöka Hawaii fyra gånger, Påskön, Java, Ceylon, Nordamerika, Nordafrika, Australien, Japan förutom Europa. Under sina färder samlade han växter. Fem olika växtsläkten är uppkallade efter honom.
Senare blev han chef för Botaniska trädgården i Göteborg och professor vid Göteborgs universitet. Skottsberg engagerade sig liksom Nordenskjöld mycket för Eldslandets plågade indianer (se min artikel Eldslandets och Patagoniens indianer).
Erland Nordenskiöld och molydonen
Otto Nordenskjöld hade en kusin, Erland Nordenskiöld, som var etnograf. Han företog sig en expedition till Patagonien år 1909.Han gjorde bland annat utgrävningar för att få klarhet i den utdöda molydonens öde. Den var en sorts björnliknande sengångare, tre meter hög när den stod på bakbenen, med rejäla klor och en kraftig svans. Den var växtätare och dog ut för några tusen år sedan.
Källor
Nationalencyklopedin, Bra Böcker, 1993, Svenska upptäckare, Tord Wallström, Bra Böcker, 1982, Patagonien och Eldslandet – Till Fjälls 1997-98, Svenska Fjällklubbens årsskrift, Trekking in the Patagonian Andes, Lonely Planet, 1992, Båtfärder och vildmarksridter, minnen från en forskningsfärd genom Patagonien och Eldslandet, Carl Skottsberg, Hugo Gebers förlag, 1909, Antarctic – stolt har hon levat, stolt skall hon dö, J.G.Andersson, Saxon & Lindströms förlag.
Björn Esping, www.esping.net