Jim Corbett gjorde sig känd för sin jakt på människoätande tigrar och leoparder. Han var dessutom både fotograf och författare. Det som dock gjort mest intryck på mig är hans omtanke och medkännande med andra människor. Jim Corbett föddes år 1875 i Nainital i provinsen Uttar Pradesh i norra Indien. Hans far var engelsman och hans mor irländska. Under barndomen tillbringade han vintrarna i Kaladhungi i Terai som är den indiska nordliga djungeln nedanför Himalaya. Han vistades mycket i djungeln och lärde sig tidigt förstå djungelns villkor. Efter att i tjugo år ha arbetet för järnvägen tog han år 1917, vid fyrtiotvå års ålder, värvning i den indiska armén där han så småningom avancerade till överstelöjtnant. Han blev som chef för sjuttionde Kumaunska kompaniet förflyttad till Flanderna i Belgien. Jim Corbett dog 1955.
"Carpet Sahib" som han kallades av befolkningen blev ofta tillkallad för att spåra och döda tigrar och leoparder som angripit människor och blivit människoätare. Dessa djur är normalt skygga för människan men om de blir oförmögna att jaga vanligt vilt på grund av hög ålder eller skador kan de ge sig på tamboskap och till och med människor. Många av de tigrar och leoparder som Corbett dödade hade sår efter piggsvinstaggar som hade trängt djupt in i deras trampdynor. Jim Corbett dödade aldrig djur för sitt nöjes skull.
Jim Corbett skrev på gamla dagar flera böcker, bland annat "Människoätare i Kumaon", "Den människoätande leoparden från Rudraprayag" och " Mitt Indien".
Följande sanna historier är hämtade ur ”Mitt Indien”
av Jim Corbett. Boken är utgiven år 1954.
Harkwar och Kunthi giftes bort med varandra när de bara
var sex och fyra år. Sådan var seden på den tiden i norra Indien. Efter bröllopet
bodde kvar hemma. När Kunthi blev större flyttade hon hem till sin make hos
hans föräldrar. När han var arton och hon sexton bildade de eget hem. De fick
två barn, Putali och Punwa. Mannen arbetade som murare på ett kanalbygge sex
kilometer bort och hon skördade gräs som hon sedan sålde som foder. Medan de
var borta hela dagen var barnen hos en gammal gumma. Barnen var nu två och tre
år gamla. När Harkwar och Kunthi kom hem sent en fredag kväll fanns barnen
inte där. Gumman trodde att de gått ner till basaren så mannen gick dit för
att leta. Men de var inte där. Nu blev föräldrarna väldigt oroliga. Byborna
hjälpte dem att leta men de fanns inte.
På den tiden gick det rykten om att fakirer rövade bort
små barn som de sedan sålde till bordeller uppe vid gränsen i norr. Harkwar
gick till byns polisman som lovade att skicka en utropare till byarna omkring för
att på så sätt finna barnen. Om han kunde utlova en belöning på femtio
rupier skulle han nog ha större framgång. Femtio rupier var en ofantlig mängd
pengar för denna fattiga familj. En vänlig rik man hade hört om deras
bekymmer och skyndade till. Han lovade att ställa upp med pengarna om barnen
blev funna. Följande dag begav sig utroparen iväg på sitt uppdrag. Under
tiden kunde inte föräldrarna sitta overksamma utan gick ut för att leta. De
gick till byar som låg fyra, fem mil bort. Både lördagen och söndagen var föräldrarna
och utroparen ute. Trötta kom de tillbaka. Barnen kunde inte finnas. Ej heller
utroparen hade nått något resultat. Föräldrarna var uppgivna och apatiska.
Deras barn var förlorade.
Vid denna tid fanns det många vilda djur i djungeln utanför
byn. Man visste om åtminstone fem tigrar, åtta leoparder, himalayabjörnar,
hyenor, schakaler, flera pytonormar, örnar och ett stort antal gamar. En herde
var ute och vallade bufflar. På måndagmorgonen när han var på väg hem till
byn märkte han att bufflarna stannade till en kort stund och vred lite på
huvudet när de passerade ett buskage. När herden kom fram till platsen tittade
han in. Där låg två små barn i en grop. De var nakna och omfamnade varandra.
Mannen trodde att de var döda. Men när han kom fram till dem märkte han att
de andades. Han hade hört talas om de försvunna barnen och förstod att han
hade funnit dem. Han lyfte upp dem och bar dem varsamt den långa vägen till
byn. Harkwar satt i dörren och stirrade tomt ut i skymningen när han såg en
larmande folkhop närma sig. När de kom närmre såg han att mannen i mitten
bar på någonting. ”Harkwars barn! Harkwars barn!”, ropade folkhopen.
Herden styrde sina steg mot Harkwars hydda. Harkwar kunde inte tro sina ögon.
Han väckte sin maka Kunthi som utmattad hade fallit i sömn i ett hörn.
Herden kom fram till dem med barnen över axlarna. När de tårfyllda hälsningarna
och tacksägelserna började ebba ut kom man att tänka på belöningen. Herden
som också var fattig ville dock inte ta emot pengarna trots att de skulle
inneburit ett liv utan sorger och bekymmer för honom. Föräldrarnas glädje
och tacksamhet var lön nog.
När barnen blev funna hade de varit borta från fredag
middag till måndag morgon, nästan tre dygn. Som nämnts ovan fanns det många
vilda djur i djungeln i barnens närhet. Det är helt osannolikt att inte något
djur skulle sett, hört eller känt lukten av barnen. Inte ett märke efter tänder
eller klor fanns på deras kroppar!
Vid ett annat tillfälle såg man en tigrinna som smög på ett månadsgammalt hjortkid. Kidet såg tigrinnan och började bräka. Tigrinnan slutade krypa och gick fram mot kidet. När hon var på några meters avstånd sprang kidet emot henne och sträckte sig upp mot henne för att lukta. Några ögonblick stod det månadsgamla kidet nos mot nos med djungelns härskarinna. Plötsligt vände tigrinnan och försvann in i djungeln i samma riktning som hon kommit.
Den starkare visade den hänsyn till de svaga som djungelns
lag påbjuder.
Referenser: Jim Corbett, "Människoätare i Kumaon", 1946, "Den människoätande leoparden från Rudraprayag", 1949, "Mitt Indien", 1954
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net