I tre dagar hade vi spanat efter
Shere Khan, tigern. Vi hade på avstånd hört chitalhjortarnas och
langurapornas varningsvrål men hittills inte sett skymten av det stora
kattdjuret. Svetten rann, det var varmt. Vi var mitt inne i Bandhavgar, den
stora nationalparken där Kipling hämtade inspiration till djungelboken.
Den fjärde dagen går ryktet att
en tiger slagit en pytonorm. Vi får fatt på elefanter och på ryggen av
dessa enorma djur närmar vi oss platsen där pytonormen och tigern setts.
Djungeln är tät av bambusnår och stora bonjabträd men våra elefanter plöjer
väg likt bulldozers.
Efter någon timme når vi fram
till platsen. Vi ser den uppfläkta pytonormen och strax bredvid nästan helt
gömd av bambusnåret ser vi tigern. När ögonen väl vant sig ser vi
ytterligare en ligga och trycka i buskaget. Elefanten ställer sig helt nära
den närmsta tigern. Den är kanske fem, sex meter bort. Den väser när vi
kommer för nära. Efter ett tag upptäcker vi ytterligare två tigrar. Det är
Sita med sina fjolårsungar. De är nästan lika stora som hon. En av
elefanterna backar. Den är ung och rädd. Föraren manar fram den. Det ljuder
ihåligt när han slår sin ankus i elefantens huvud. Den går fram igen.
Det är varmt. Tigrarna ligger
apatiska och smälter hjorten som fanns i ormens mage. Själva ormen rör de
inte. Jag sitter på elefantryggen och tittar ner på dem. Om de ville skulle
de lätt kunna hoppa upp på elefantryggen och riva ner mig men de angriper
inte. De har respekt för människan. Till en början är jag tyst och stilla
av förundran. Det är stort att få se vilda tigrar och dessutom på så nära
håll. Så småningom får jag upp kameran. Det är mörkt inne i buskaget och
elefanten är aldrig stilla, den vaggar hela tiden från sida till sida. Jag
tar många bilder och hoppas att åtminstone några ska bli bra.
Sita reser sig och drar sig bort
mot klippan där hon lägger sig. Så otroligt vacker hon är, guldgul och vit
med svarta smala tvärställda strimmor. Det är ett mäktigt djur, det största
kattdjur som finns. Hon mäter säkert en bra bit över två meter från huvud
till stjärt. Min elefant följer efter och ställer sig strax nedanför
klippan där hon lagt sig. Sita tittar lojt på mig en stund sedan vänder hon
ointresserat bort huvudet. De vuxna ungarna ligger kvar i bambusnåret. Fler
elefanter kommer fram. Sita bryr sig inte. Djungelns drottning tycks helt oberörd.
Vi står nedanför henne länge, säkert en timme. Plötsligt reser hon sig.
Hennes guldsvarta päls lyses upp när hon passerar genom en solstrimma. Det
är mäktigt att se henne. Trots sin tyngd rör hon sig oerhört smidigt. Hon
viker in i ett snår. Plötsligt är hon borta. Hon har försvunnit in i
djungeln. Vi är kvar och tittar efter henne men hon kommer inte åter. Efter
ett tag börjar vi röra på oss och färdas hemåt. Alla är tysta, ingen säger
någonting. Alla är djupt tagna av detta stora möte med ett av naturens mäktigaste
vilddjur.
