KARTA: Tigerns utbredning Viltreservat i Indien
När
nittonhundratalet började fanns det omkring 40000 tigrar i världen. Merparten
fanns i Indien. Av dessa återstår idag blott 5000-7000 varav hälften i
Indien. Sedan 30-talet har Indiens befolkning tredubblats medan antalet tigrar
sjunkit till bara 8%. För att tillgodose den ökande befolkningens behov av mat
har djungel måst huggas ned för att användas som jordbruksmark. Tigern och de
bytesdjur den är beroende av har trängts undan till allt mindre markområden.
Brist på byte har gjort att tigern ibland tvingats gå på tamboskap. Den nära
kontakten med befolkning har även gjort att tigern emellanåt gått på människor,
”man eating tigers”. Oftast rör det sig dock om skadade tigrar eller tigrar
som någon gång av misstag råkat slå ihjäl en människa och sedan fått smak
på människokött.
Tigern
står överst i näringskedjan och är helt beroende av de bytesdjur hon kan
nedlägga. En vuxen tiger äter i genomsnitt sex kg kött per dag. På ett år
blir det 2300 kg kött vilket motsvarar 40-70 bytesdjur. Tillgången på
bytesdjur varierar från 2000-8000 kg per kvadratkilometer djungel beroende på
vegetationen. Det innebär 35-250 djur på en kvadratkilometer. Eftersom tigern
inte är ensamt rovdjur utan måste samsas med de andra räknar man med att en
tigers jaktrevir är från några upp till kanske tio kvadratkilometer.
Tigern
har troligen sitt ursprung i södra Kina där arten uppstod för omkring en
miljon år sedan. Från Kina spred den sig norrut till Manchuriet och östra
Ryssland och vidare västerut ända till Kaspiska havet och bort till Turkiet
och Mesopotamien. Söderut spred den sig till Indokina och därifrån både västerut
till Bangladesh, Nepal och Indien och söderut till Indonesien hela vägen till
Java och Bali. Så sent som på fyrtiotalet fanns det fortfarande åtta arter.
Den kaspiska arten är nu utdöd liksom den på Bali och Java. De fem återstående
- den bengaliska, sydkinesiska, indokinesiska, sibiriska och den på Sumatra –
är alla utrotningshotade. Av den sydkinesiska återstår färre än trettio. I
Kina bedrevs en intensiv jakt på tigern under Mao Tsetungs regim.
En
regelrätt rovjakt på tiger har bidragit till att stammen minskade drastiskt
under de senaste hundra åren. Storjägare stoltserade med sina tigertroféer.
Det finns fotografier där man ser en stolt jägare stående framför ett berg
av tigerhudar. Tigerjakt omtalades som ”sport of kings”. Det berättas att
maharajan av Udaipur under sin livstid nedlagt fler än 1000 tigrar, maharajan
av Surguja 1150, maharaja Scindia av Gwalior fler än 900. Under åren 1933-40
nedlade maharajan av Nepal 433 tigrar och förre premiärministern i Nepal dödade
295 under åren 1933-39. Vi västerlänningar står inte långt efter. Överste
Nightingale dödade fler än 300 tigrar i före detta staten Hyderabad.
Gordon-Cumming nedgjorde 73 tigrar åren 1863-64 och under fem dagar dödade han
10 tigrar längs Taptifloden. Kung George V och hans sällskap dödade 39 tigrar
på elva dagar under åren 1911-12.
För
att undvika en total utrotning fredades tigern i Indien på 70-talet. Under
Indira Gandhis regeringsår avsattes stora landområden för tigern och dess
bytesdjur. Bönder ersattes ekonomiskt eller erbjöds annan likvärdig mark.
Reservaten vaktades av rangers. Tigerprojektet inleddes år 1973. Nio
nationalparker skapades. Ytterligare fjorton tillkom senare. Från 1973 fram
till 1984 då Indira Gandhi mördades ökade stammen i Indien från omkring 2000
till mer än 4000 tigrar. Efterföljande regeringar var inte lika intresserade
av tigerprojektet med påföljd att stammen återigen minskade. Tjuvjägare dödade
tiger och smugglade dem till Kina. Hjärnan ansågs bota akne, de pulvriserade
benen användes inom den traditionella kinesiska medicinen och njurfettet ansågs
bota sexuell impotens. I ett tillslag mot tibetanska tjuvjägare och smugglare
år 1993 fann man 400 kg ben efter tiger och 40 färska tigerkroppar. År 1994
rapporterades 94 tigrar dödade av tjuvjägare i Indien och året därpå 116.
De verkliga siffrorna ligger antagligen betydligt högre.
År
1994 träffades representanter från de fjorton tigerstaterna i New Delhi. Man
enades om att försöka förhindra handel med tiger. Påföljande år utlovade
Exxon Corporation att avsätta en miljon dollar årligen under fem år till
”Save the Tiger Fund”. Trots
dessa åtgärder arbetar fortfarande gerillagrupper i de mer avlägset belägna
nationalparkerna såsom Corbett, Dudhwa och Kanha. Parkvakterna är ofta dåligt
utrustade och betydligt sämre beväpnade än tjuvjägarna. Ofta förgiftas
tigrarna vilket gör det ännu svårare att spåra förövarna.
Efter
Sovjetunionens sammanbrott följde år av fattigdom. Bristen på mat gjorde att
folk fick gå man ur huse för att jaga vilt. Detta fick till följd att mängden
tigrar i Sibirien minskade eftersom antalet bytesdjur reducerades. Dessutom
bedrevs det tjuvjakt på tiger . Åren 1992-94 dödades årligen 40-60 tigrar i
Sibirien och deras skinn och ben såldes till Kina. År 1995 lät den ryske
premiärministern Chernomyrdin ordna bättre bevakning av gränsen mot Kina. Den
sibiriska stammen har sedan dess dubblerats till 430-470 djur.
Situationen
är ändock mycket allvarlig. ”Tigerstammen är inte säker förrän den är värd
mer levande än död”, enligt en sagesman. Världsbanken har gått in med 67
miljoner dollar för att minska trycket från människan på fem av de indiska
tigerreservaten. År 1996 undertecknade 320 indiska parlamentsledamöter,
representerande 250 miljoner indier, en uppmaning till den indiske premiärministern
att stärka tigerskyddet. Ett mindre omfattande projekt genomfördes nyligen i
Chitwans nationalpark i Nepal. Bybor uppmanades att återplantera skog i ett
femton kvadratkilometer stort område runt parken mot att man skulle få hälften
av intäkterna för entré till parken. Första
året kom de att tjäna 308000 dollar. Återplanteringen medförde att
ytterligare en tigerhanne och en hona med ungar har slagit sig ner i området förutom
två unga hannar som temporärt vistas där. Projektet har även fått som
resultat att tolv enhornade indiska noshörningar fött ungar i zonen. Även
denna djurart är utrotningshotad.
Det
finns totalt 2400 enhornade indiska noshörningar. Av dessa lever hälften i
Kazaringa nationalpark i Assam provinsen nära gränsen till Kina. Liksom
tigerns ben används noshörningens horn i den kinesiska medicinen. Ett horn
betingar ett värde av 8000 dollar på den svarta marknaden. Under åren 1989-93
påträffades i Indien 266 noshörningar som dödats av tjuvjägare för hornens
skull. Enbart i Kazaringa dödades 49 noshörningar år 1992. Gränsen mot Kina
patrulleras av 120 vaktposter. Från det ett skott hörs tar det tio minuter för
en vaktpost att nå fram. Det är tillräckligt med tid för att såga av noshörningens
horn men ej för att flå en tiger. Kazaringa är därför ett paradis för
tigern men ej för noshörningen. Ungefär 85 tigrar lever i nationalparken.
Under fyra år har 20 tjuvjägare och vaktposter dödats.
Bästa
möjligheterna att få se tiger har man i Kanha,
Bandhavgarh, Ranthambore, Corbett, Dudhwa, Manas, Kaziranga och Bandipur nationalparker. De centrala
delarna av Kanha blev vilddjurs park redan år 1933. Dessförinnan hade området
varit jaktmark för vicekungen och brittiska officerare på jakt efter troféer.
Sedan en jägare på en enda jakttur nedlagt 30 tigrar förklarades området för
nationalpark år 1950. Nuvarande park inklusive buffertzoner omfattar 2000
kvadratkilometer. Nära Kanha ligger Bandhavgarh. Nationalparken är mindre än
Kanha och omfattar 437 kvadratkilometer. Tidigare var parken jaktmark för
maharajan av Rewa som år 1968 donerade området till staten för att bli
nationalpark. Bandhavgarh har den högsta tätheten av tiger i Indien.
Indien
gör stora ansträngningar och uppoffringar för att bevara tigern för eftervärlden.
Det är tänkvärt att se vad fattiga Indien förmått när man ser vad som händer
med våra hotade vargar i det rika Norge.
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net
