Kairo

Planet var försenat. Vi skulle samlas klockan 20 på hotellet och när vi landade var klockan redan mer än så. Baggage, pass, tull, växla pengar – allt gick smidigt och snabbt och sedan ut och jaga taxi. 200 egyptiska pund! Aldrig! Jag hade läst att inte mer än 50. Andra chaufförer rusade till.

 - 150?

 Jag gick, någon rusade efter. Jag fick en för 60.

- Säkert att du hittar?

- No problem, svarade chauffören.

Efter en timme var vi inne i gyttret i Kairos centrum. Ett evigt tutande och en stank av avgaser. Bilen stannade.

- Är vi framme?

- Ska bara fråga efter vägen,

- Men du visste ju?

Han bara skrattade och ryckte på axlarna. Säkert tio gånger till stannade han för att fråga när jag plötsligt såg hotellet.

- Där är det, skrek jag.

Mitt sällskap var förstås inte kvar. Klockan var 22. Jag hade mobilnumret till vår färdledare Soliman och bad receptionisten ringa och ta reda på var han var. Jag fick tag i en ny taxi.

- 20 pund?

- Ok!

En kvart senare hade jag hittat sällskapet på restaurangens övervåning. Förutom Soliman var där Inge, Gunilla, Sture och Viktor. Fem, på min lista var det fyra. Viktor hade tillstött i sista stund.

Följande dag en enkel frukost och sedan iväg med minibuss genom det osande, väsande myllret över Nilen ut till Giza.

Vi befann oss på historisk mark. Chefrens pyramid rakt framför oss, Cheops till höger och Mykerinos en bit bort till vänster och sedan alla de små drottningpyramiderna. Byggda under Gamla riket (3100 – 2180 f.Kr.). Jag hade förväntat mig fler människor och fler anvisningar att följa. Vi avböjde guide utan ville upptäcka själva. Cheops, den största och äldsta, byggd 2500 f.Kr., 2.5 miljoner stenar, var och en 2.5 ton utom de understa lagren som är större, kanske 20 ton, 150 meter hög, 240 meter i sida. Hur kunde de? Vilken teknik hade de? Vi kom in i den minsta, Mykerinos. En trång och låg gång, neråt, neråt, varmt, kvavt, fuktigt, fick nästan krypa, sedan uppåt, uppåt och sedan en stor rymlig sal med högt i tak – gravkammaren. Nu tom men en gång fylld av rikedomar inför den döde mumifierade faraos förening med Osiris, underjordens Gud. Osiris som dödats av sin bror Seth, styckats och spridits över Egypten. Hans drottning Isis som samlat ihop delarna och blåst liv i honom inför hans inträde i dödens rike, underjorden. Hans son Horus som fötts efter hans död och som senare dräpt sin fars mördare. På platsen där hämnden utkrävdes restes på 300-talet f.Kr. ett tempel – Edfu, beläget på Nilens östra strand söder om Thebe, nuvarande Luxor, och norr om Assuan. Dit skulle vi komma senare under resan.

Efter en delikat lunch på en genuin restaurang i Kairos muslimska del vandrade vi genom basaren Khan al Khalili förbi otroliga, vackra, åtsmitande, avslöjande och utmanande klänningar hängande på ställningar. När bär kvinnorna dessa? Vi såg bara mörkklädda, täckta kvinnor där intet avslöjades. Kanske bärs de bara på tu man hand med mannen för att väcka hans lustar?

Al-Azharmoskén, en av de äldsta, ligger tvärs över torget när man kommer ut ur basarerna. Skorna av, sjalen på för Gunilla och in i den ofantliga salen där skaror av människor satt i andakt och lyssnade till imamernas visa ord. En spjuver till präst kom fram.

- Vill ni komma upp i minareten?

Vi trevade oss upp i spiraltrappans mörker. Det blev ljusare och lättare att se när vi närmade oss varje ny böneutroparavsats. Från den översta trånga avsatsen blickade vi ut över ett skymningsrosa Kairo i dis. Minareter, Nilen långt bort och svagt kunde vi urskilja pyramiderna där vi varit under förmiddagen. På kvällen de dansande sufiska dervischerna i sina färggranna, tunga, yllekjolar snurrande i evighet i meditativ gudsförenande trans.

Öknen

Upp i ottan, minibuss till busstationen och sedan dåsiga, halvsovande i buss tills vi 40 mil senare är framme i Bahariyaoasen. Anne, Lundaforskare som bytte liv, gifte sig hit och öppnade resort, tar emot. Installation i våra stråhyddor, lunch och kort vila innan jeeparna i svindlande fart för oss ut ur oasen, genom öknens sand och upp i English mountains. En hjord kameler fångade vår uppmärksamhet. Vi stannar och kelar lite. Sådana underbara ögon! De har ett extra, genomskinligt ögonlock att fälla ner i sandstormen. Jeeparna stannar en bit nedanför toppen och vi vandrar de sista några hundra metrarna upp alltmedan solen sjunker ner och kastar sitt sista svepande ljus över bergen och oasen nedanför oss.

Efter den härliga middagen kommer instrumenten fram vid elden och sången och dansen tar vid.

Följande dagar när vi med jeeparna färdas genom öknen förstår jag varför de kör så fort. Annars sjunker man ner och fastnar! Det hände flera gånger och det var ett elände att komma loss.

En bit söder om Bahariyaoasen tar den svarta öknen vid. Vulkaniska bergarter har vittrat och lagt sig som ett tjockt täcke i de flacka dalgångarna. Vi stannar och vandrar upp i svackan mellan några svarta toppar. Stora svarta, glänsande block ligger i vår väg. Från höjden blickar vi ut över ett oändligt svart landskap sönderbrutet av uppstickande vulkantoppar och områden av gulvit sand.

Lunchen äts i trädgården hemma med chaufförens dadelodlande familj. Pappan har fyra hustrur och elva barn får vi höra. Den beslöjade dotterns vackra ögon är allt vi ser av henne. Barnbarnen springer omkring. Det är en mindre oas som inte är utmärkt på min karta.

Under eftermiddagen färdas vi genom en öken fylld av gnistrande kristaller av kvarts, kristallöknen. Soliman letar upp ett halvmeterstort vitrosa stycke och visar oss.

Vi färdas genom ett mycket kuperat ökenlandskap. Det bär uppför. Ena jeepen fastnar men kommer loss efter en stund. Vi närmar oss ett pass. Plötsligt öppnar sig ett märkligt landskap framför oss. Vita höga rundade toppar skjuter upp ur sanden. Vi stannar och lägger oss ner i den eftermiddagsvarma sanden och beskådar ett drömlandskap. Efter en stund vandrar vi upp på en höjd och blickar ut över den vita öknen.

Vi fortsätter. Solen börjar sjunka. Vita kalkstenstoppar sticker upp i landskapet.

- Stopp, vi måste plåta!

Gång på gång stannar vi för att med kameran fånga detta extrema landskap. Vi kämpar mot tiden. Mörkret faller snabbt. En jättelik kalkstenssvamp reser sig framför oss. Vi stannar och slår läger. Jeeparna formerar sig till ett U. Insidan kläs med vackra tyger. Tjocka madrasser läggs på marken. Elden flammar upp. Månskäran lägger sig på himlen och öppnar sig mot Venus. Mat och sedan sång och kaffekitteln i elden. Kylan kommer krypande. Efter några timmar vid elden tar jag en madrass och min packning och drar mig en bit bort. Jag rullar ut sovsäcken och lägger en filt över. Kängorna knyter jag ihop med ryggsäcken så inte räven ska ta dem. På rygg ligger jag och blickar upp mot en stjärnbeströdd svart himmel. Det är nu alldeles tyst och helt vindstilla. Temperaturen faller men sovsäcken och filten skyddar.

Jag vaknar tidigt, tar kameran och vandrar iväg och inväntar soluppgången. Jag är inte ensam. Jag ser både Inge och Sture. När solen börjar värma på samlas vi för frukost. Ett lågt bord har vi med. Vi sitter i sanden eller ligger till bords. Fetaost, oliver, tomater, yoghurt, bröd, ägg, té och vi avslutar med frukt. Lite UV-filter på näsan och skärmmössa sedan vandrar gruppen iväg i svamplandskapet. Svarta förkolnade träbitar gör sig så vackert i den gula sanden som i fläckar ligger ovanpå det vita berget. Efter några timmars förmiddagsvandring möter de lastade jeeparna upp och vi fortsätter färden. Vid lunch når vi Farifarioasen med sina heta källor. Vi byter om och kryper ner i det varma, renande, svavelosande vattnet. En liten promenad bland oasens gröna odlingar hinns med innan lunchen är uppdukad.

Full fart ut i sanden igen. Eftermiddagen passerar snabbt och solen sjunker. Fortfarande är vi i den vita öknen men landskapet har ändrat karaktär. De vita bergen är större och mer sammanhängande och inramar vackert den gula sanden. Vi stannar. Det är ont om tid för att rusa omkring med kamera och stativ för att fånga det sällsamma blårosa ljuset mot det vita och gula landskapet innan mörkret släcker ner. Elden leder mig tillbaka till lägret nu omgivet av höga vita bergsformationer. Mat, sång, månen, Venus och Jupiter och stjärnorna och sedan tystnaden, stillheten.

Morgonens vandring nu i sugande sand bland vita klippor. Någon timme senare möter jeeparna upp och sedan färd mot den gula dynöknen. Full fart upp på dynen, kasta om ratten så nosen pekar neråt innan bilen stoppar. Nedförslutet behövs för att komma loss när vi ska vidare. Vi vandrar upp till dynens kam och går på den upp till dess högsta punkt. Ett steg framåt och ett halvt bakåt i den lösa sanden så det tar lite tid. Jag går i mina kängor men Gunilla och Viktor går barfota. På krönet väntar Soliman sittande i sin Palestinasjal. Han älskar öknen och det märks. Vi sitter en stund och betraktar de böljande höga dynerna som löper parallellt med vår. Inte en vindpust. Varmt nu men inte besvärande hett. Torrt förstås.

En jeep fastnar ändå när vi ska iväg men vi hjälps åt och så småningom kommer vi loss. Vid horisonten ser vi några palmer och strax är vi framme vid en liten minioas som det bara några minuter att vandra runt. Svalt vatten trycks från underjorden upp i en liten bassäng som det är skönt att svalka fötterna i. Strax är lunchen serverad i skuggan under en palm. Sedan en liten kort siesta och det bär iväg till nattens läger som blir invid en väldig sanddyn.

Vi börjar närma oss Dahklaoasen men morgonen börjar med en färd genom ännu en kristallöken av hårda, vassa klippor. Jag tror de ska skära sönder bilens däck men det går bra. Ökenlandskapet ändrar karaktär igen. Höga gulbruna berg omger oss, sanddyner klättrar upp på deras branter. Vi når ett pass och släpps av för att vandra ner i dalen. Marken är hård så det går lätt och vi är raskt nere. Jeeparna väntar i skuggan av en klippa. Soliman börjar vandra upp på en dyn och jag efter. Det tar sin tid men väl uppe på dess krön öppnar sig en vidunderlig dal under oss och våra strapatser får en riklig belöning. Det blir sista måltiden ute i det fria. På eftermiddagen når vi Dahkla och vi avtackar våra duktiga chaufförer och vår fantastiska kock och kryper in i duscharna. Några föredrar bad i de varma källorna. På kvällen bord, stol och öl och lite skrivande i dagboken.

Morgonen därpå vandring i den 1000-åriga byn al-Qasar några mil därifrån. Minibuss och till kvällen Luxor efter lunch och arabiskt kaffe i oasen Kharga. 150 mils ökenfärd är till ända!

Luxor och Konungarnas dal

Vi tar en färja från Luxor över till västra stranden, hyr cyklar, köper lite bröd, ost, tomater, apelsiner och vatten och börjar vår tur mot Konungarnas dal. Efter en stund passerar vi en kanal och strax därefter de båda 18 meter höga statyerna av Amenhotep III, Memnonstoderna. Det sägs att statyerna tidigare sjöng i solnedgången men att de efter jordbävningen 27 e.Kr. blivit tysta. Från början vaktade de Amanhoteps dödstempel som lär ha varit det största någonsin men som numer är fullständigt utplånat. Översvämningar och jordbävningar förstörde det och därefter användes stenen som byggnadsmaterial i nya tempel.

En stund senare passerar vi Ramesseum, Ramses II:s gravtempel, och efter ytterligare en kvart är vi framme vid Hatschesups gravtempel som ligger delvis inhugget i bergssidan. Templet upptäcktes på 1800-talet då det var till största delen begravt i sand. Det gällde nästan alla tempel såsom Luxortemplet, Karnak och Abu Simbel att sanden under årtusenden täckt över dem så att bara lite stack upp. Drottning Hatschesup efterträdde sin man, tillika halvbror, farao Tutmosis II. Hon utropade sig till kunglig farao och gifte sig sedan med sin halvbror som sedan blev Tutmosis III. För gemene man var det på den tiden tabu att gifta sig med så nära släktingar men för farao var det ett sätt att behålla och förädla konungablodet. Exempelvis gifte sig Ramses II med fyra av sina barn. Han hade för övrigt 68 fruar, 128 söner och 92 döttrar och blev 96 år gammal.

Vi ställde cyklarna och bestämde oss för att se templet på väg tillbaka för nu skulle vi vandra upp på bergskammen för att ta oss till Konungarnas dal. En promenad som tar ett par timmar. När man väl är uppe på kammen väntar en enastående vy över dalen där 60 faraoner ligger begravda. Vi slog oss ner och intog vår medhavda matsäck innan vi började vandra neråt. Det var fortfarande förmiddag och ännu relativt få turister där nere. Konungarnas dal användes som begravningsplats för faraonernas under det Nya riket (1550-1070 f.Kr.). Det var också under denna tidsperiod som de stora templen i Luxor, Karnak och Abu Simbel byggdes. Nyligen, 1994, har man börjat utforska en tidigare outgrävd grav och där funnit mumierna av 54 av Ramses II:s söner. Annars är ju Tutankhamons grav den mest kända eftersom den upptäcktes så sent som 1922 och är den enda som inte rensats på rikedomar av gravplundrare. Hela dess enorma innehåll finns nu att beskåda på Egyptiska museet i Kairo. Nu var graven stängd men vi besökte flera av de andra gravarna. Det var absolut förbjudet att fotografera men med några pund i handen på vakten gick det utmärkt. Fler och fler turister började strömma till och efter några timmar började vi vår vandring tillbaka. Vi beslutade oss för att låta Hatschesups tempel vänta. Vi kände oss lite mätta på antik historia för dagen och började cykla mot Luxor.

På återfärden blev det en stunds skön vila i eftermiddagsskuggan och lite kaffe med de vattenpipsrökande männen. När vi nådde färjeläget var det redan mörkt. Det reflekterade ljuset från Luxor glittrade i Nilens vattenyta. Vi hoppade ombord och åkte över. Längs östra stranden löper Kornichen, promenadstråket, och vid kajerna ligger oändliga rader av Nilenkryssare, ofta i fyra- och femdubbla led. Stegen förde oss förbi det kvällsupplysta Luxortemplet med sina massiva, majestätiska kolonner. Vid dess norra port, pylonen, reser sig en 25 meter hög obelisk i rosa granit. Ursprungligen stod här ännu en men den fördes av Napoleon till Paris och står nu på Place de la Concorde.

Väckning följande morgon vid 3, hämtning med taxi och färd till den väntande båten som förde oss över Nilen för vidare färd till den väntande varmluftsballongen nedanför berget vi vandrat i dagen före. Vi svävade högt över Ramesseum och Hatschesups tempel i gryningen när solens röda skiva började visa sig över Nilen öster om oss. Berget lyste rödbrunt och vi blickade in över Konungarnas dal nordväst och Drottningarnas dal sydväst om oss. Luftfärden var alltför kort och snart landade vi igen inte alltför långt från startpunkten.

Karnaktemplet var ursprungligen förbundet, via en cirka två kilometer lång väg kantad av sfinxer, med Luxortemplet. Efter en kort morgonslummer på hotellet vandrade jag längs Kornichen dit. Karnak är ett enormt komplex påbyggt i omgångar under Nya riket. Det restes som hyllning till Thebes statsgud Amon och till solguden Re. Peristylhallen är anslående med sina 136 massiva kolonner. Här stötte jag på Sture och Gunilla, mina reskamrater, som också strosade omkring. Tillsammans vandrade vi senare hemåt. På kvällen återvände vi till Karnak för att se det fantastiska ljus- och historiespelet.

Nästa dag hyrde vi cyklar igen och begav oss till Drottningarnas dal som ligger på södra sidan av det berg i vars norra ände Konungarnas dal ligger. Drottning Nefertaris, Ramses II:s gemåls, grav lär vara den vackraste av dem alla men den är stängd för allmänheten. Cykelfärden ledde oss på återvägen till Medinet Habu som ligger lite avsides och därför inte besöks av så många turister. Medinet Habu är Ramses II:s dödstempel och dess reliefer och färgstarka väggmålningar är väldigt väl bevarade. Alldeles utanför ligger ett café i svalkande skugga av stora palmer. Det blev en stunds vila innan vi gav oss i kast med det vackra templet.

Assuan och Elefantineön

Assuan ligger på Nilens östra strand 20 mil söder om och uppströms från Luxor. Vid västra stranden börjar öknen som går ända ner till vattnet. Under egyptiska antiken utgjorde Assuan en militär utpost mot dåvarande Nubien. Staden ligger invid Nilens första katarakt, första forsen, och var omlastningsstation för varor som fraktades på floden.  Några kilometer söderut ligger numer den gamla Assuandammen. Den byggdes av britterna 1898-1902 för att reglera Nilens översvämningar men måste i omgångar byggas på eftersom vattnet rann över. Nasser lät därför under 60-talet bygga en ny och kraftigare damm uppströms den gamla. Den nya höga dammen är 111 meter hög och 4 kilometer lång. Den dämmer upp Nilen så att en 500 kilometer lång sjö bildats, Nassersjön. Dammen invigdes 1970, samma år som Nasser dog. Jag återkommer om detta lite längre ner.

Vi nådde Assuan på eftermiddagen efter en halv dags färd i minibuss längs Nilen. Packningen lastades över i en väntande båt och på några minuter var vi över på Elefantineön där vi skulle komma att bo tre nätter. Det sägs att förbundsarken med de två budtavlor Moses fått mottaga på Sinaiberget skulle ha förts hit från Jerusalems tempel någon gång på 600-700-talet f.Kr. Några spår av den fann vi inte.

Elefentineön är en grön ö mitt i Nilen strax nedströms första katarakten. Gunilla och Sture och jag välkomnades hem till Solimans systers hem, tillika hans föräldrahem, och installerade oss i luftiga, stora, vackra rum. Viktor och Inge bodde i grannhuset som tillhörde en av Solimans släktingar. Efter en lång bussresa och intensiva dagar i Luxor var det underbart att komma till lugnet och grönskan på ön. Efter lunchen färd med båt till Kitcheners ö  vilken är en stor underbar park belägen mellan Elefantineön och öknen. Aga Khans mausoleum ligger på toppen av sandstensberget som reser sig upp från stranden. Aga Khan var indisk imam som var mycket förtjust i och tillbringade mycket tid i dessa områden. Hans hustru lät uppföra mausoleet. På motsatta stranden ligger Old Cataract Hotel där Agatha Christie skrev Döden på Nilen och där Winston Churchill, fältmarskalk Romell, kung Faruk  och andra berömdheter bott. Färden fortsatte upp genom strömmarna, kryssande mellan klipporna. Vi såg den gamla Assuandammen och gjorde ett strandhugg strax nedströms. Kameler med sina förare väntade men vi föredrog en simtur i Nilens klara vatten. En bit från land är strömmen stark och Gunilla fick svårt att ta sig tillbaka. Vattnet är väl inte världens renaste men siktdjupet är flera meter här. I Luxor är det obefintligt. Krokodiler finns numer bara uppströms om dammen.

Eftermiddagen började övergå i skymning och återfärden anträddes. Vi hörde musik och styrde upp mot den. Ett myller av vackert klädda människor dansade på stranden, männen i vita, fotsida, vida klädesplagg och kvinnorna i åtsittande, färgstarka, långa klänningar. Vi ankrade upp bredvid de andra båtarna.

- Kom med på festen och dansa med oss, hörde vi någon ropa.

Vad underbart välkomnande! Vi hade hamnat mitt i ett nubiskt trippelbröllop. Vi dansade med. När vi några timmar senare fortsatte vår färd hem till Elefantineön lyste månen och speglade sig vackert i Nilens vatten.

Kamelmarknad

Egyptens största kamelmarknad äger varje tisdag rum i Daraw några kilometer från Kom Ombo som ligger någon timmes bilfärd norrut från Assuan. Vi färdades i en långsträckt kilometerlång bilkonvoj med en polispatrull först och kanske var det också någon sist. Vi förstod aldrig riktigt vitsen. Vad skulle de avlägsna poliserna kunna göra om något verkligt hände? Bakgrunden var förstås de terrordåd mot turistbussar som ägt rum några årtionden tidigare. Efter besök i det romerska templet i Kom Ombo smet vi från konvojen och tog oss i vår minibuss till kamelmarknaden. Hundratals kameler fyllde marknadsplatsen. Grupper av stundtals hetsigt argumenterande beduiner satt spridda runt om. Ibland kunde det kännas nästan hotfullt men vi förstod strax att det var så det gick till och kunde efter en stund njuta av de engagerade, skarpa ordväxlingarna. Även om beduinerna var enkelt klädda så insåg vi att de knappast var några fattiglappar. Samma köpare kunde ropa in 20-30 kameler och var och en betingade ett värde av 5000-15000 egyptiska pund vilket är ungefär lika mycket i svenska kronor. Hjärtskärande skrik utstöttes när de särades från sin flock för att lastas på lastbilsflaken för lång vägs transport.

På återfärden släpptes vi av för att strosa genom Assuans kilometerlånga basarer. Talföra försäljare trängde sig på men vi lärde oss snart hantera dem och kunde njuta av den härliga atmosfären. Vi stannade till för en kopp kaffe och lite skugga. Männen satt och läste sina tidningar eller diskuterade alltmedan de då och då sög i sig lite av röken från de alltid närvarande vattenpiporna. Som vanligt inga kvinnor.

Abu Simbel

Väckning klockan tre följande morgon och båtfärd över till östra stranden för anslutning till konvoj söderut för färd till Abu Simbel. Färden tar tre timmar och vägen passerar över gamla Assuandammen som vi sett från båten några dagar tidigare.

- Ser ni krokodilerna?

Långt nedanför dammen låg något i vattnet som skulle kunna vara krokodiler.

Vid sju var vi framme. En kort promenad leder ner till Nassersjön och Abu Simbel. Ramses II lät hugga ut templet och det bredvid liggande Hathortemplet ur klippan på 1200-talet f.Kr. Det större templet tillägnades skyddsgudarna för Egyptens största tre städer. 33 meter höga kolossalstatyer av Ramses II omger ingången. Det mindre templet tillägnades gudinnan Hathor men byggdes till Ramses II:s favorithustru Nefertaris ära.

Tempelanläggningen hotades av att bli dränkt i den blivande Nassersjön när den höga Assuandammen byggdes på 60-talet. I ett UNESCO lett projekt höggs templen bit för bit loss från klippan och flyttades till en konstgjord klippa 250 meter inåt land och 65 meter högre upp. Svenska byggföretag deltog i projektet.

Besöket vid Abu Simbel varade i blott några timmar eftersom vi måste följa med konvojen tillbaka till Assuan. På återresan avvek vi för att se den höga nya Assuandammen.

Lunch hemma på Elefantineön och sedan en kort siesta efter förmiddagens tur. Elefantineön är en mycket grön ö med många fina stigar och små vägar som förbinder husen som ligger spridda i några kluster med det största vid färjeläget där vi bodde. När vi vaknat upp efter siestan begav vi oss iväg på en vandring till öns västra sida mittemot Kitcheners ö och vidare norrut upp mot öns nordspets. Vi passerade genom småbyar med lekande barn, vattenpipsrökande män och kvinnor förberedande kvällens måltider. Nubierna har lätt till leende och skratt och det känns så trevligt att strosa omkring här. Solen är på väg ner och vi söker oss ner till vattnet igen som glimmar i rött och guld. Det börjar skymma och månskäran visar sig över vajande palmer. Vi drar oss hemåt i det dunkla ljuset.

Gunilla fyller 39 år idag.

- Jag har planerat en liten överraskning, säger Soliman.

Efter middagen hemma beger vi oss ner till färjeläget där en båt väntar. Solimans bror är med liksom ytterligare en man. Vi far en bit nedströms, norrut över till Assuansidan och efter 10-15 minuters färd lägger vi till vid en flytande restaurang. Hovmästaren välkomnar oss. Vi serveras öl.

- Jaha, det var väl det hela, tänker vi.

Sedan brakar det loss. Hovmästaren kommer sjungande med en eldsprutande tårta, bakom honom Solimans bror med en enorm blomsterbukett. Efter tårtätande stämmer musikerna upp och Gunilla bjuds upp till dans av den ene efter den andre. Snart dansar hela sällskapet. Det är fest. Båtarna passerar alldeles utanför och månen glittrar i Nilen. Några timmar senare är vi på väg hem i båten. Vilken underbar kväll och dag!

På natten ylade räven i trädgården utanför vårt rum.

Felucca norrut på Nilen

Sovmorgon och efter frukost ihoppackning och samling vid färjeläget där en felucca väntar på oss. En felucca är en grundbottnad segelbåt med ett enormt stort segel som sitter på en bom som hissas upp i masttoppen. Vindarna är svaga på Nilen så det behövs stora segel. När seglet är hissat står bommen lodrätt. Vår felucca är 12 meter lång och med hissat segel 35 meter hög, enligt Soliman. Det stora däcket är täckt av madrasser och på dem ska vi bo. Nu väntar oss några loja dagar i skuggan av solskyddet som är uppspänt över däck. Vi mönstrar på och lägger ut. Vinden är svagt nordlig och vi ska norrut så det blir kryss. Andra feluccor ligger både före och efter oss. Kocken börjar genast förbereda lunchen alltmedan vi ligger och njuter av värmen, ljudet från bogvattnet och vyn ut över öknen åt väster och odlingslandskapet åt öster. Emellanåt passerar någon av de jättelika Nilenkryssarna. Vi avundas inte deras passagerare, vi tycker att vi har det skönare så här. Efter några timmar gör vi ett strandhugg på västra sidan för lunch och för att uträtta behov. Lunchen dukas upp på madrasserna under solskyddet och vi lägger oss till bords. Soliman är noga med att vi ska få röra på oss varje dag, så också under feluccaturen. Därför beger vi oss upp på ett berg och får en hänförande utsikt söderut mot Assuan och norrut mot det för oss ännu okända. Vi seglar vidare och solnedgången börjar närma sig. Vi strandar invid några andra feluccor men bredvid hör vi en pumpstation så vi lägger ut igen och seglar genom skymningen vidare norrut. Det är mörkt när vi slutligen lägger till för natten. Sidoskydd spänns upp men en sida i lä lämnas öppen. Det blir som ett litet rum. Det blir middag och snart är det dags att krypa ner i sovsäckarna. Från andra stranden hör vi böneutroparen. Vågornas kluckande ljud får oss att snart falla i sömn.

Natten var stilla. Efter frukost vandrade vi iväg upp till byn som låg en knapp kilometer bort. Vi kom förbi en skola och blev inbjudna att hälsa på i några klasser. Kul! Färden gick vidare upp till dagens berg. På väg tillbaka blev vi inbjudna av en vacker kvinna med ett härligt leende att besöka hennes hem. Vi slog oss ner i hennes trädgård och hon visade oss lite smycken hon gjort. Både Gunilla och jag köpte varsitt halsband. Efter ett tag kom kvinnans syster på besök och strax därefter även deras gamla mor. Ännu lite senare kom systerns sagolikt vackra dotter hållande sitt lilla barn i famnen. Hon såg lite sorgsen ut. Senare fick vi veta att hennes man blivit uppsagd från sitt jobb på en Nilenkryssare och hon bekymrade sig över framtiden. Vi seglade vidare. Efter några timmar blev det lunch och simtur. Strömmen var kraftig en bit ut och Gunilla hade svårigheter att komma tillbaka. Livet ombord var slappt. Några läste, andra låg och tittade på båtarna som passerade medan andra låg och sov i de ljumma vindarna. Vi lade till för natten invid några andra feluccor. Framåt kvällen tändes eldar. Sången och musiken tog vid.

Följande morgon tidig väckning och segling några timmar för att avsluta färden i Daraw på östra stranden. En minibuss väntade och förde oss till Horustemplet i Edfu. Det var här som den falkhövdade guden Horus utkämpade ett svårt slag mot sin farbror Seth som mördat hans far som jag nämnde alldeles i början på artikeln. Templet låg begravt i sand i tvåtusen år och är därför mycket välbevarat. Det byggdes så sent som på 200-talet f.Kr.

Åter till Luxor och Kairo

Vi fortsatte norrut och kom vid lunchtid tillbaka till Luxor och vårt kära New Redwan hotel där vi bott tidigare. Efter lunch och siesta strosade vi omkring i basarerna. På kvällen promenad på Kornichen och vi hamnade i ett bröllop vid det berömda Winter Palace.

I utkanten av Luxor ligger Brookesjukhuset för djur, främst hästar och åsnor. Hit kan fattiga djurägare komma. Vi tog oss dit med hjälp av minibussar. En mycket vänlig veterinär visade oss runt. Några pojkar kom in med sina åsnor. Veterinären krafsade ur de infekterade hovarna. Hästar hade sår på benen och någon hade ett fult sår efter sadeln. Verksamheten finansieras genom privata insamlingar, främst i England. Eftermiddagen tillbringade åtminstone jag mest i basarerna sittande på ett café för att läsa, skriva och njuta av vimlet utanför. På kvällen försenat nattåg till Kairo. Avfärd 23 och framme 11 nästa förmiddag. Svårt sova sittande men en upplevelse.

Kairo har en utmärkt metro. De två vagnarna i mitten är för kvinnor enbart. En fredad plats! Männen har svårt hålla sina fingrar i styr! Efter en tupplur på hotellet tog Sture, Gunilla och jag oss med hjälp av metron till det koptiska Kairo, stadens äldsta del. Området ligger innanför den romerska fästningen Babylons murar som är från 300-talet e.Kr. Trånga gränder och heliga platser fyllda av mystik. För bara några hundra år sedan flöt Nilen alldeles invid men ändrade då sitt lopp till det nuvarande några kilometer längre västerut. Huvudingången till det koptiska området ligger mellan två runda romerska torn som en gång omsveptes av Nilens vatten. Här ligger den vackra Hängande kyrkan och ett stort antal små kapell och kyrkor. Vi går ner i S:t Sergius krypta där Jesus med Maria och Josef lär ska ha tillbringat en tid under familjens flykt till Egypten undan Herodes barnamördande soldater. Cafébesök och vi promenerar i mörkret till nästa metrostation. Vi känner oss trygga i Kairo! På kvällen efter middagen tar Soliman oss till ett underbart genuint café någonstans mellan Shari Ramsis och Shari al-Orabi. Här sitter männen, förstås enbart män, i långa rader och spelar schack och bräde. Vi sitter ner en stund och får något att dricka, kanske öl. Jag knallar runt mellan borden och plåtar. Man ler tillbaka och bjuder in att delta. Vilket härligt ställe!

Följande morgon är den sista i Egypten för alla utom mig. Vid frukosten tackar vi av Soliman som varit en fantastisk guide. Gunilla och jag promenerar till Egyptiska museet. Där föll det ena glaset ur glasögonen och jag blev halvblind, dvs jag fick svårt läsa montrarnas texter. I museet finns Tutankamons alla skatter och det tar sin tid att se alltihop. Som tur är finns här också ett café för en stunds vila mellan varven. På väg hem hittade Gunilla en optiker och mina glasögon var hela igen. Nu åker även Gunilla. På kvällen tar jag mig ut till pyramiderna i Giza. Först metro, sedan taxi och blir avsläppt på fel ställe och får gå 3-4 kilometer men hinner precis lagom till den tyskspråkiga ljusshowen. Den engelska hade redan varit och den ryska skulle komma senare. Medan pyramiderna och sfinxen belyses av starkt strålkastarsken i omväxlande röda, lila och gula färger berättar en röst utifrån öknen om Egyptens, faraonernas och pyramidernas historia. Ljusspelet är välbesökt och det är väl värt besväret att ta sig hit. Hemfärden gick smidigare med taxi till närmsta metrostation.

Nästa morgon färd hem till ett kallt och grått december Sverige. Men borta bra och hemma bra. En makalös långfärdsskridskovinter följde!