KARTA:

Klara var bara tre veckor första gången hon följde med på en kajaktur. Turen var kort. Vi paddlade över sundet till skäret som rymde oss, vårt tält och inte så mycket mer. Där stannade vi över natten och paddlade hem nästa dag. Kajaken, en faltkajak av märket Pouch, var lite för liten för all den packning vi behövde. Klara fick ligga på dess botten mellan pappas ben ovanpå en bit liggunderlag och en skinnfäll iförd en flytväst av minsta storlek. Tält, sovsäckar, kök, vatten och mat stuvades så att varje utrymme utnyttjades och en del hamnade i knät. Natten gick utmärkt men kajaken var som sagt för liten så inom någon vecka skaffade vi en Yoo-A-Kim från Vituddens kanotvarv utanför Västervik ( se adress nedan ). Yoo-A-Kim är den mest stabila kajak man kan tänka sig. Den tar dessutom hur mycket packning som helst. Yoo-A-Kim har tre sittbrunnar, två normala och en jättestor i mitten och i den huserar Klara.

Första sommaren satt hon i sin babysitter iförd flytväst och regnställ, overall eller sparkdräkt beroende på väder. Vi har hela tiden haft som princip att hon ska vara fri från selar och annat som håller henne fast. Vi paddlade bara i svaga vindar och enbart kortare turer - som mest fyra dygn. Som skydd mot sol och regn monterade vi ett paraply som kunde justeras med hjälp av snören från våra sittbrunnar så att hon alltid satt skyddad. Vi höll oss mest i mellan- och innerskärgårdarna. Det blev förstås korta förflyttningar mellan nattlägren. Ett par timmars paddling per dag och vi passade i allmänhet på då hon sov

Den andra sommaren fyllde Klara ett år och Gudrun ammade henne fortfarande. Hon älskade att stå upp och började även stappla omkring på sina trinda små ben. Årets första tur höll på att sluta med ett dopp. Det var ju så roligt att stå upp och luta sig över relingen för att försöka nå vattnet. Vi byggde därför ett räcke som nådde cirka två dm upp och som hon kunde stå och hålla sig i. Det byggdes av 25 mm elrör av plast, sådana som man har hemma i väggarna. Dessa fogades samman med hjälp av köpta L-böjar och egentillverkade T-förgreningar gjorda av glasfiber och polyester ( räcket beskrivs i faktaruta nedan ). Räcket klämms fast på den mittre sittbrunnens sarg och låses med en spännrem i varje kortsida. Räcket fjädrar efter något vid belastning men hindrar Klara från att falla ur kajaken. Som golv i sin kajuta har hon ett liggunderlag och ovanpå det en fårskinnsfäll. Som huvudkudde får hon en av våra tröjor. Sedan brukar hon ha lite saker att pyssla med. I övrigt brukar vi försöka hålla sittbrunnen ren från utrustning så att hon kan gå omkring lite och lägga sig ned för att sova. Detta medför att vi måste ta en hel del av packningen på för- och akterdäck. För att skydda henne mot sol kan en del av räcket täckas över med ett stycke bomullstyg. Vid sämre väder ersätts detta med en presenning av minsta och lättaste sorten. Denna kan justeras för förlig, akterlig eller sidvind/regn. På så vis får hon en mycket skyddad kajuta. Så långt hade vi naturligtvis inte tänkt från början men det är lätt att fästa saker i räcket och vi improviserar ständigt med nya lösningar. Det är viktigt att inte för mycket av hennes sittbrunn täcks över så att det inte förhindrar att hon automatiskt faller ur om något händer. Räcket sitter heller inte fastare än att det kan ryckas loss med en hand.

Klara trivs i sin kajuta. Hon brukar sitta och pyssla med saker hon hittat i land. Ibland sjunger hon och när hon blir trött lägger hon sig och vaggas till sömns av vågorna eller vickningarna från våra rytmiska paddeltag. Yoo-A-Kim är hennes fasta punkt i tillvaron. När hon känner att det drar ihop sig till avfärd vill hon ta plats i sin kajuta för att säkert komma med. På vintern byts kajaken mot pulkan som då blir hennes hem. Pulkans rörelser liknar kanotens och hon trivs bra i den - pysslar lite, sjunger och sover. Tältet är den andra fasta punkten. Det är ju alltid detsamma var helst det spänns upp. Sedan finns ju Gudrun och jag.

Vi försöker se till att det inte blir för långa stunder i kanoten - högst ett par timmar i stöten och i allmänhet inte mer än någon mil per dag. Undantag blev det i somras då vi på grund om varning för dåligt väder paddlade från Stora Nassa till Östra Lagnö, en sträcka på 2.5 mil, på en dag. Den största delen av tiden tillbringar vi förstås i land. Det finns så mycket att upptäcka och göra. I somras hade vi påhälsning av huggormar tre dagar i rad på lika många öar. Klara upptäckte en av dem när den bara var ett par decimeter från henne. som måste ha gömt sig under kanoten. Hon vet numer att hon inte får röra ormar. Hon älskar annars djur. Hon har dock börjat rynka lite på näsan åt spindlar. Hennes mor har vissa aversioner mot tvestjärtar. Ludna fjärilslarver är annars Klaras favoriter. Det är kul att fånga tångräkor och att klämma på tångblåsorna så att de smäller. Tänk vad skönt det är att gå barfota i den mjuka björnmossan eller varför inte gå på de mjuka, ljusgröna algerna som växer i strandkanten. Ibland kan de täcka hela botten av vattensamlingarna som lagt sig i klippsvackorna. Det är så skönt att rulla sig i dessa mjuka, ljumma vattensamlingar.

Vinteroverallen är alltid med. När vi i början av juni, den sommar Klara blev 2 år, skulle paddla ut från nattlegan på Långviksskär i Stockholms södra skärgård började det snöa ymnigt. På ett par minuter lade det sig 2-3 cm snö. Då var det skönt med en overall. Den sommaren, sommaren 1994, fick en kylig början. Det var inte förrän efter midsommar som det varma vädret kom. Klara har ordentligt med ombyten medan vi själva har minimalt med kläder.

I allmänhet är det sol och vackert väder ute i skärgården - ju längre ut desto bättre väder. Ofta ser man både vita och svarta moln över fastlandet medan det är strålande sol till havs. De senaste somrarna har ju varit fantastiska. Detta ställer dock krav på solskydd för Klara. Till sjöss har hon en skärmmösa, solglasögon, heltäckande kläder och eventuellt solskyddssalva. Ljumma kvällar kommer myggen vilka inte är några problem nu längre då hon är tre år. När hon var mindre hade vi både myggnätshuva och ett stort moskitnät som vi alla kunde sitta under. Det är väldigt trevligt att sitta "myggsäkert" i moskittältet och höra myggen surra utanför.

I skärgården finns det gott om fästingar. De kan överföra borelia och hjärnhinneinflammation ( TBE ). Den senare förekommer bara i Stockholms skärgård, Mälaröarna och Ålands skärgård. Det går att vaccinera sig mot TBE men barnavårdscentralen avråder från att vaccinera för små barn. Klara är inte vaccinerad. Istället undersöker vi henne och oss själva varje dag i jakt på de små krypen. De kan verkligen vara mycket små och nästan omöjliga att upptäcka. De små är dock yngst och sannolikt inte infekterade. Ju längre tid en fästing får sitta kvar desto större är risken för smitta och det är därför bra att ta bort den så tidigt som möjligt.

Under de fyra somrar vi paddlat med Klara har vi haft få incidenter. Den allvarligaste inträffade när Klara var ett år. Ofta lagar vi mat över öppen eld och det gjorde vi också den här kvällen. Elden fick brinna slut och vi somnade i våra sovsäckar. Vi har kopplat ihop två sovsäckar och i den hopkopplade rymms vi alla tre. När vi sent påföljande eftermiddag, vi kommer oftast inte iväg förrän framåt eftermiddagen, skulle packa ihop för att fara vidare ställde sig Klara i askan från elden föregående kväll. Vi såg hur hennes ansikte förvreds i smärta och Gudrun rusade upp, slet tag i Klara och rusade ner till vattnet där hon satt med Klaras fötter i vattnet i en hel timme. Efter några minuter började brännblåsorna komma på hennes högra fot. De täckte nästan halva foten och gick upp till anklarna. Vi bröt förstås turen och tog oss till läkare som bandagerade foten. Trots de omfattande brännskadorna gick hon på foten nästan meddetsamma. Det gick inte att hindra henne och hon tycktes inte berörd. Foten läkte på några veckor men vi fick vara noga med att byta bandage en gång om dagen och aldrig låta henne bli våt om foten. Infektionsrisken är stor. Vår lärdom blev att alltid hälla vatten på elden även om den tycks helt slocknad. I det här fallet hade elden krupit ner i jorden och pyrt i nästan ett dygn.

Klara har hitills befarit Stockholms norra och södra skärgårdar, Ålands nordöstra skärgård, Gryts och Tjusts skärgårdar och nu i somras Stockholms ytterskärgårdar och Blekinge skärgård. Sommarens kanottur i Stockholms ytterskärgårdar tänkte jag ge några glimtar ifrån. Dess sträckning framgår av kartan nedan. Turen började i Kapellskär. Efter att ha besett Gisslinge och öarna nordost om Kapellskär gick turen söderut via Fejan, Sundskär, Rödlöga, In-Fredel, Ut-Fredel, Gillöga, Stora Nassa och avslutades på Östra Lagnö där familjen lämnades och jag med hjälp av taxi och buss begav mig till Kapellskär för att hämta bilen. Det blev nio tältnätter.

På Fejan stiftade vi bekantskap med en huggorm som hängde på gångjärnet till en husdörr ! Dagen därpå upptäckte Klara en huggorm som försökte ringla sig uppför den svagt sluttande klippan. Den var så nära som några decimeter ifrån henne när hon såg den. Det var en ormrik sommar. Skärgården är faktiskt en av världens mest ormtäta landområden. Huggormsbett är allvarliga. I Sverige omkommer dock fler barn på grund av getingstick än av ormbett. Detta beror dels på att getingar är vanligare men också på att många barn uppvisar en allergisk överkänslighet mot getingstick.

På Rödlöga fylldes vattendunkarna och matförråden. Gudrun var uppe i butiken och handlade när en gråtande Klara, ledd av en snäll dam, kom ner till mig nere vid kajaken. "Min mamma har tappat bort mig", sa hon. Det är tydligen lättare att gå vilse i affären än ute på öarna. Vi paddlade vidare till In-fredel där vi blev i två nätter. Den sydliga vinden tilltog så vi beslöt att avvakta. Det är så vi hanterar dåligt väder - vi ser till att ha ordentliga tidsmarginaler så att vi kan ligga stilla när så behövs. Detta är ju en mycket väsentlig del av säkerheten. Den kompletteras med radions väderrapporter så att vi aldrig ger oss ut på stora öppna vatten om det förutspås dåligt väder. För att öka säkerheten har vi också övervägt att skaffa mobiltelefon. Vi har dock tyckt att friheten har varit långt viktigare än telefonsäkerheten och har istället satsat på att ha stora marginaler.

Påföljande dag avtog vinden något och vi fortsatte söderut via Ut-Fredel mot Gillöga. Några höga vågtoppar slog dock in på Klara så att hon vaknade och vi fick gå iland på Enkobb för att byta. Det hade gått några dagar sedan Klara senast träffat barn och hon led av en begynnande lappsjuka. Som tur var siktade vi en motorbåtsfamilj på Gillöga och slog läger helt nära så att Klara och motorbåts-Jennifer kunde leka. Lyckan var gjord. Samma familj frågade - "kan man göra så, kan man paddla i ytterskärgården med så små barn ?". Redan tidigare hade vi väckt viss uppmärksamhet med vårt ekipage så vi beslöt att försöka förmedla våra erfarenheter i en artikel för att på så vis kanske nästa sommar få sällskap av andra kajakbarnfamiljer. Barnen lyckades, med viss assistans från Gudrun, att fånga en liten flundra i en tallrik. Tillsammans med några tångräkor blev detta barnens akvarium. Klara var inte glad när vi nästa eftermiddag vinkade adjö åt hennes nyfunna vän för att i en stillsam slör paddla in till Stora Nassa.

Dagen därpå fortsatte den ostliga medvinden. Vågorna blev dock lite höga och några vågtoppar slog in på Klara så vi gick iland på Hamnkobben på vår väg in mot kusten. Sovande bars Klara iland och hon vaknade inte trots att hon blivit lite blöt. Kläderna åkte upp på tork i det vackra men blåsiga vädret och vi fick upp en liten eld och strax därpå mat. Vi hade det så skönt i lä på öns solsida. Fyravädret varnade för allmän väderförsämring och tilltagande vind. Vi hade redan 9 m/s som skulle öka till 12 m/s. Vi beslöt därför att ta oss till Östra Lagnö redan samma dag. Vi offrade en plastsopsäck och lite emballeringstejp för att göra vågbrytare till räcket så att Klara skulle kunna hålla sig torr. Konservburkarna plattades till och skräpet eldades upp. Det känns så skönt att på så vis komprimera och minimera soporna. Sedan paddlade vi vidare. Det blev en lång paddling, närapå 2.5 mil, innan vi var framme. Klara sov i omgångar och vår vågbrytare fungerade utmärkt. Det blev sent innan vi var framme. Midnattens sill med potatis, Klara älskar sill, och nubbe smakade ljuvligt och en härlig paddelvecka var till ända.

Beskrivning av räcket

Räcket tillverkas av 25 mm elrör. Längd längs däcket - 1510 mm. Höjd - 200 mm. Räcket tillverkas direkt på kanoten men med mellanlägg så att det inte fastnar. L-böjarna köpes färdiga medan T-förgreningarna tillverkas av glasfiber/polyester. Observera att akteränden görs sluttande så att paddeltaget kan tas ut ordentligt. Bildtext: Det färdiga räcket ( A ), den sluttande akteränden( B ). Räcket klämms fast ( C ) och låses med remmar ( D )

A

B

C

D

Faktaruta: Yoo-A-Kim tillverkas av AB Vituddens Kanotvarv Västervik, Kanotvägen 2, 593 38 Västervik, tel/fax 0490 - 11 950

Bildtexter :

1 Första flytvästen

2 Det är härligt att paddla

3 Hela familjen under moskitnätet

4 Svarta sopsäckar monterade som vågbrytare på räcket

5 För att Klara ska få plats hamnar en del av packningen på för- och akterdäck. Presenningen täcker här halva främre delen av Klaras sittbrunnen

6 Nyfunna vännen Jennifer och Klara med sin nyfångade flundra

7 På upptäcktsfärd med mamma

8 En liten tupplur

9 Det är så skönt att plaska i det ljumma, soluppvärmda vattnet

10 Ett strandhugg på Stora Nassa med Gillöga i fonden

11 Dramatiskt åskväder i antågande. Som skydd mot regnet täcker presenningen tillfälligt hela Klaras sittbrunn. Sidorna är öppna.

Karttext :

Sommarens kanottur i Stockholms ytterskärgårdar. Siffrorna anger övernattningsplatser. 

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

tel 0121/20039, e-post: Bjorn@Esping.net

hemsida: www.esping.net