GRÖNLÄNDSK PADDLING
KARTOR: Grönland Scoresbysund Vår paddling
Påhälsning av myskoxe
"Tar den ett steg till måste jag skjuta"- sa Lasse. Då vek myskoxen av uppåt kullen och gjorde en lov runt lägret. Den var så nära som trettio meter då den dök upp bakom klippan. Det var en gammeloxe - manen var gulvit. Den var ensam, kanske var den utstött ur hjorden om 8-10 djur som vi såg längre bort. Vi hade sett den tidigare under dagen men då var den betryggande på andra sidan ravinen och jokken. En myskoxe är oerhört snabb. Det går inte att springa ifrån den. Den bästa flyktvägen undan en uppretad myskoxe är nerför. Uppför och på plan mark är man chanslös. Plötsligt började vår myskoxe ta sig nerför ravinen, över jokken och upp på vår sida. Det gick fort! Vi fick retirera till lägret. Efter en timme dök den upp vid tälten. Lasse kastade sig över geväret och var redo. Jag kastade mig på kameran. Stativet var uppställt men det var väldigt mörkt och exponeringstiderna blev långa.
Dagen innan siktade vi en myskoxe på toppen av en bergskam femhundra meter bort. Den såg åt vårt håll. Plötsligt sprang den ner i svackan och dök upp på kammen hundra meter närmre oss. Den tittade en stund och sedan gjorde den om bravuren. Den tittade på oss igen och började vråla. Vi blev rädda och drog oss tillbaka. När vi vände oss om för att titta hade den kommit ytterligare en kulle närmre oss. Vi fortsatte reträtten. Nästa gång vi såg oss om var den borta. Den gången hade vi inte geväret med oss. I fortsättningen hade vi det.
Med flyg till Scoresbysund på Östgrönland
Vi landade med vår Twin Otter på en omöjlig plätt fyra-fem dagar tidigare. Flygplanet studsade på tuvorna och stenarna. Ett dike korsade "landningsbanan". "Nu slår vi runt"- tänkte jag. Men det gick bra. Ett imponerande flygplan och imponerande piloter. Myskoxen längre bort blängde på oss. Vi lastade ur oss själva, dvs åtta personer, fyra hopfällbara dubbelkajaker, vår medhavda utrustning och all proviant. Därjämte ett fyllt bensinfat om tvåhundra liter som vi haft fastspännt på golvet i kabinen sedan vi startade från Akureyri på norra Island på morgonen. Tur inte luftfartsmyndigheterna såg oss. Twin Ottern hade vi chartrat från Island med Bengt Rodins hjälp. Det finns inte något reguljärt flyg till östra Grönland och speciellt inte till det innersta av Scoresbysund dit vi skulle.
Överflygningen från Island till Costable Pynt vid Scoresbysunds mynning tog två och en halv timme. Där väntade kajakpaketen och provianten på oss i en hangar. Provianten hade vi låtit frakta dit redan i april. Vi lastade i och fortsatte i ytterligare fyrtiofem minuter färden med ett överfyllt flygplan och med bagage i knät. Flygningen gick på låg höjd nere i fjorden. Vi siktade ön Milne Island. Ön är stor som Gotland. Vi flög längs dess södra kust mot det inre av fjorden. Scoresbysund är världens största fjord. Den ligger ungefär mitt på Grönlands ostkust. Dess djupaste tentakler når trettio mil in i landet. Som bredast är fjorden fyra mil och som djupast sexhundra meter. Namnet har den fått efter W. Scoresby som upptäckte fjorden 1822 och under några år därefter kartlade den och omgivande kust. Bergen som omger fjorden reser sig 2000 meter upp och där tar Grönlands inlandsis vid. En strandremsa om några hundra meter utgör den enda barmarken. På somliga ställen mynnar glaciären rakt ut i havet.
Två veckor bland isbergen
Från flygplanet såg vi platsen där vi två veckor senare skulle hämtas. Is och isberg täckte området utanför. Det såg oframkomligt ut. Piloten berättade att de sett fyrtio isbjörnar längs fjorden. Men Bengt hade ju sagt att det inte fanns några isbjörnar här - åtminstone inte sommartid! De skulle ju ha flyttat norrut då! Isbjörnen är beroende av säl som den fångar i sälens andningsvakar i isen. Det skulle inte ligga någon is i Scoresbysund vid den här tiden - bara isberg. Tanken på ett isbjörnsmöte kändes hisnande och gjorde mig orolig. En björn kan man vare sig springa eller paddla ifrån. De är mycket duktiga simmare.
När vi packat ur vände flygplanet upp nosen mot vinden, varvade upp motorerna, började rulla, lyfte och drog iväg ut över fjorden mot Costable Pynt och vidare mot Island. Kvar stod vi och tittade undrande efter flygplanet när det försvann ur sikte. Vi var ensamma. Om två veckor skulle vi hämtas upp tjugotre mil härifrån. Vi hade en satellitnödsändare med oss om något skulle hända men vi visste att det skulle ta lång tid att få hjälp.
Montering av kajakerna
Vi började upprätta vårt första läger. Vår packning var enorm. Eftersom vi skickat provianten redan i april och sedan dess bytt ut två av våra expeditionsmedlemmar blev det en överraskning att se vad som doldes i paketen. Anders och Isas proviant hade blivit fotogenskadad och var därför till viss del otjänlig. Vi andra hade dock överskott och kunde dela med oss. I köken använde vi flygfotogen som vi fått från flyget. Vi provsköt geväret som vi skulle ha vid björnangrepp. Vi monterade de hopfällbara, splitternya Feathercraft-kajakerna. Som enda instruktion följde en videotape! Kajakerna var mycket robusta och lastade mycket vilket var tur. Utsikten från vårt läger över fjorden och isbergen var magnifik. Länge satt vi i den låga midnattssolen och blickade ut över fjorden och isbergen. Sälar lekte och avlägset simmade islommen. Det är den 18 juli och det skulle dröja till långt efter midnatt innan vi kröp ner i sovsäckarna. Vi befann oss på 71° nordlig latitud trettiofem mil från närmsta bosättning.
Eskimåerna
Grönland är världens största ö. Mellan dess sydspets på 59° 46¢ och dess nordspets på 83° 39¢ nordlig latitud är det tvåhundrasextiosju mil. Grönland är som bredast etthundrafem mil. Totalt bor där cirka 55000 människor. Nästa alla bor i den sydvästra delen. På ostkusten bor kanske 3000 människor. Grönland befolkades för cirka 5000 år sedan av människor som, över det smala Nares sund, invandrade från Ellesmere i nuvarande norra Kanada. Klimatet var mildare då men hårdnade och tvingade ner de första eskimåerna söderut. Ordet eskimå betyder "en som äter rått kött". Själva kallar sig grönländarna "inuiter" vilket betyder "människa". Kulturen försvann så småningom, troligen på grund av klimatförändringar. För omkring 1000 år sedan blev klimatet mildare. Från Mongoliet och Sibirien vandrade en ny våg av människor via Berings sund över till Nordamerika och via Ellesmere till västra Grönland. De bosatte sig på Grönlands västkust. Det är kvarlevor av denna befolkning som utgör dagens grönländska eskimåer.
Vikingarna
Nästan samtidigt med nuvarande eskimåers invandring till västkusten, drev en norsk viking, sedan han av misstag passerat Island, i en hård storm mot Grönlands ostkust. Hans namn var Gunnbjörn Ulvsson. Han siktade land men återvände, utan att gå iland, till Norge. Gunnbjörn har givit namn åt Grönlands högsta fjäll, Gunnbjörns fjäll, 3700 meter, som ligger tjugo mil söder om Scoresbysund. Några år senare, år 982, landsteg, den från Island landsförvisade, Erik Röde på Grönlands ostkust. Under tre år utforskade han kusten. Därefter återvände han till Island i avsikt att locka med sig vikingar till det nyupptäckta karga, isiga landet. Han kallade det Grönland för att det skulle låta mer lockande. Trettiofem fartyg avseglade från Island till Grönland för att börja ett nytt liv på den "gröna" ön. Fjorton kom fram. De slog sig ner i södra Grönland. Nästan trehundra gårdar kom att byggas. Som mest bodde cirka 3000 nordbor i södra Grönland. Landet kristnades på 1000-talet och kom under norskt beskydd.
Med tiden hårdnade klimatet och eskimåerna på västkusten tvingades att vandra söderut. Strider uppstod mellan dem och de bofasta vikingarna. På 1500-talet fanns här enbart eskimåer kvar. Av de sydliga vikingabosättningarna kan man idag finna ruinerna efter den kyrka Erik Rödes hustru Tjodlid lät uppföra.
Inlandsisen
Nittio procent av Grönlands yta är täckt av is. En isfri strandremsa omger nästan hela ön. Som bredast är den 200 km. Inlandsisens medelhöjd över havet är styvt 2000 meter. Isen är som tjockast i de centrala delarna och når där en största höjd av 3300 meter. Där är den 3500 meter tjock. Tyngden av isen har tryckt ner det underliggande berget så marknivån ligger flera hundra meter under havsytan.
De västerländska upptäckarna
Dessa mäktiga ismassor har lockat många upptäckare. En av de första var svensken Adolf Erik Nordenskiöld. Han ledde 1883 en svensk expedition i avsikt att västerifrån, i höjd med nuvarande Söndre Strömfjord, korsa Grönlands inlandsis. Efter tre veckors färd gav man upp. Man skickade dock två lappar längre in i landet. Efter fyra dygn återvände de. De hade då trängt ytterligare tjugotre mil in! Totalt trängde de in till nästan halva Grönlands bredd vid denna latitud. 1888 gjorde norrmannen Fridtiof Nansen sin berömda färd över Grönland. Hans rutt gick längre söderut och i motsatt riktning mot Nordenskiölds försök. Även amerikanen Robert Edwin Peary gjorde 1886 försök att korsa inlandsisen. Han nådde dock inte lika långt som Nordenskiölds lappar. I gengäld var han den förste till nordpolen, 6 april 1909. Han snuvade därmed norrmannen Roald Amundsen på denna bedrift. Amundsen kastade om planerna och blev, 14 december 1911, först till sydpolen istället.
Vår expedition var av mindre ambitiöst slag.
Isbergen
De första dagarna var havet alldeles stilla. Frånsett klirret från sprickande is, då och då ljudet från ett kantrande isberg eller lommens ödsliga läte, var det andäktigt tyst. Solen strålade från en klarblå himmel och det var vindstilla. En labb kretsade i luften ovanför oss. Några sälar låg i vattenytan och sov. Vi paddlade nästan på dem innan de sprattlade till och dök ner i det kristallklara vattnet. Isbergen höjde sig mäktigt över vattenytan. Blott en tiondel är synlig. Resten döljer sig under vattenytan. Ändå kan de resa sig femtio meter upp i luften. De största isbergen vi paddlade förbi var kanske femhundra meter långa. Smältvatten porlade och bildade vattenfall med fallhöjder på flera tiotals meter.
Isbergen bildas genom att glaciärerna kalvar ut i fjorden. De driver sedan sakta ut mot fjordens mynning. Färden kan ta flera år. Årstidsväxlingarna och dygnsvariationerna i lufttemperaturen och solstrålningen gör att spänningar uppstår i isbergen. Sprickor uppstår. Smältvatten tränger in i sprickorna och fryser till is eftersom temperaturen i isbergens inre är mycket låg, kanske –20° till -30° . Isen expanderar och spränger sönder isberget. Ljudet av dessa sprängningar hörs ständigt och avlägset. Först kommer ljudet. Sedan dröjer det några minuter innan isberget långsamt kantrar. Det drar upp en stor våg som kan bli många meter hög. Den fortplantar sig över havsytan och når så småningom fram till våra kanoter. Den är då reducerad i sin höjd. Det gäller därför att hålla ordentligt avstånd till isberg. En sprängning och kantring kan aldrig förutses. Ibland kan issplitter slungas upp till femtio meter och orsaka stora skador om man ligger för nära.
Stillheten
Det är förvånansvärt varmt de första dagarna. Det gillar myggen. De kommer i svärmar när vi är iland. Alla luckor i klädseln måste täppas till. Helst skulle vi vilja lätta på klädseln men myggen tvingar oss att göra tvärtom. Några dagar senare sjunker temperaturen några grader, vinden tilltar också något och myggen blir mindre besvärande. Under de fjorton dagar som vi paddlar ser vi inte någon människa. Vi ser lämningar efter en fångstplats. Sista dagen ser vi ett bensinfat. Det är de enda spåren efter människa vi ser. En eftermiddag när vi gått iland kommer en polarräv fram till Kristina och nosar på hennes stövlar. Det blir en fin upplevelse för henne. Några kvällar lyckas vi samla ihop ris för en eld. Sedan blir det sagostund med högläsning ur boken vi har med. När nattkylan kommer är det skönt att krypa ner i den varma sovsäcken.
Tystnaden, stillheten, ensamheten och närheten till naturen gör att sinnena skärps. En natt sveper en molnfront över oss. Kristina vaknar. Midnattssolen strålar med sitt gula sken under fronten. Isbergen lyser som om de vore gjorda av guld när de träffas av de låga solstrålarna. Jag vaknar av att någon tyst kallar på mig. Kristina berättar senare att det var hon som med sina tankar väckt mig ur drömmen för att jag skulle få se på skådespelet.
Efter fjorton dagar når vi vårt mål. Ett dygn försenat kommer vår Twin Otter. Vi packar in och lyfter. Under färden tillbaka mot Island sitter vi tysta, minns och känner oss tacksamma för det vi fått uppleva.
Faktaruta
Arrangör: Bengt Rodin, Mountain Adventure, Lilla Svängen 9, 691 44 Karlskoga, tel/fax 0586-30577. Flyg: Stockholm-Reikavik med Icelandair, Reikavik-Akureyri med inrikesflyg och slutligen Akureyri till Scoresbysund med charter.
Jag har stiftat bekanntskap med 3 typer av faltkajaker: Klepper Aerius II som jag paddlade mycket som kustjägare för 25 år sedan. Jag äger själv en Pouch II och på Grönland paddlade jag Feathercraft II. Feathercraft har två sittbrunnar med bra och tättslutande kapell. De båda andra har en stor sittbrunn vilket innebär fördelar vid frekventa i och ur stigningar men är svår att få tät. För att underlätta packningen har Feathercraften vattentäta packluckor längst fram och bak. Man kan sticka ner armarna där för att dra packningen framår resp bakåt. Spanten är av plast (nylon?) och ribborna av aluminiumrör. Rodret är djupgående och effektivt. Monteringen är problemfri. Vi hade inte någon anvisning (endast videotape!) men det gick bra ändå. Duken är lätt att reparera - vi sprang läck vid ett tillfälle men det var inte några problem att fixa det. Feathercraften är mycket sjövärdig och stabil. Den kostar dock minst 35000 kr. Vill du veta mer om de hopfällbara faltkajakerna ?
Referens: Helge Ingstad, "Västervägen till Vinland", 1965
Bilder och bildtexter
(bildnummer refererar till röd markering i vänstra övre hörnet på diat)
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net