Mitt Mastercard försvinner
På väg till tåget gick jag till bankomaten för att ta ut pengar. Jag var lite stressad. Jag slog in koden- "Nästa kort tack!", stod det på skärmen. Hade den inte fattat? Jag slog in koden en gång till. "Nästa kort tack!" Jag tog kortet och rusade till tåget. Väl i Stockholm åkte vi ut till svärmor i Vällingby. Flyget till Indien skulle gå klockan sju nästa morgon och vi skulle övernatta hos henne. Jag gick ner till bankomaten i Vällingby centrum för att ta ut mina pengar. "Nästa kort tack!" – här också! Jag förstod ingenting. Det brukar ju inte vara några problem. Hade jag slagit fel kod? Nej, då hade det väl inte stått "Nästa kort tack!". Jag slog in koden en gång till. Då försvann kortet – för gott. Det var ett kombinerat mastercard och bankomatkort. Mitt enda betalkort. Fredag eftermiddag klockan fyra, banken stängd, och hela familjen skulle sitta på planet till Indien imorgon bitti klockan sju. Vad göra? Vi måste ju ha pengar i Indien. Visserligen hade jag lite resecheckar och kontanter också, men troligen inte tillräckligt.
Jag rusade upp till svärmor. "I händelse av förlust av kortet – ring" och sedan ett telefonnummer. Jag ringde. Ett "emergency card" skulle utfärdas som jag skulle få om någon vecka i Indien. Sedan kom jag på att min sambo har ju kort. Men tyvärr tomt. Jag ringde den förträfflige Jonny Lindman på Handelsbanken i min hemstad. Han var kvar på jobbet. "Jag ska precis gå hem", sa han. "Kan du fixa en överföring från mitt mastercard konto till min sambos konto? "Inga problem, hur mycket?" "Töm kontot, jag får lön på kontot om några veckor lagom till dess jag får mitt emergency card." "Det tar ett dygn sedan har hon pengarna." Nästa morgon vid fyra då vi väntade på taxin fick jag se min sambos kort. "Men det är ju bara ett bankomat kort, det kan man ju inte använda utomlands." Vilken kalldusch. Nu hade jag tömt mitt konto och satt in på ett konto som det inte gick att komma åt! Strax innan planet lyfte från Arlanda fick jag iväg ett fax till Jonny: "Det blev fel, kan du ordna tillbaka pengarna?"
Mitt bagage försvinner
Ett dygn senare landade vi i Bombay. Bagaget skulle hämtas upp, tas genom tullen och sedan skulle vi ta det med oss till inrikesflygplatsen för vidare färd söderut. Mitt bagage kom aldrig. Jag rusade iväg för att göra en förlustanmälan. Det var tjugo andra före mig i kön som också förlorat sitt bagage. Om två timmar skulle planet gå från den andra flygplatsen. Kön rörde sig inte. Pulsen steg, svetten rann! "Vi åker i förväg över till den andra flygplatsen så får du rusa när du är klar", sa mina reskamrater. Vi var tre barnfamiljer som reste tillsammans och det tar ju alltid sin tid med småbarn. Så de åkte i förväg. Efter en och en halv timme hade jag förlust rapporten i handen. Jag rusade. "Du måste göra en tulldeklaration på bagaget först annars får du inte ut det i Trivandrum." Puh! "Var då?", frågade jag. "Vid utgången". Jag rusade dit. Ingen där. "Var är han?" "Teabreak sir, he is back in ten minutes". Paniken var nära. Det är tjugo minuter kvar till flygets avgång och färden skulle ta tjugo minuter. Taxiresan var en mardröm men efter tio minuter var jag framme och kunde förena mig med de andra. "Flyget är två timmar försenat." Jag slog mig ner. Pulsen dalade. Jag tänkte – "nu är vi i Indien".
Min kamera går sönder
Äntligen framme. Vattnet glittrade och ljudet av de brytande vågorna kändes så fint. "Jag har ju i alla fall kameran", tänkte jag. Jag hade vidtalat två tidningar om att skriva några artiklar om resan. Min kamerautrustning är tung. Med alla objektiv, filmer, stativ, blixtar, filter och jag vet inte vad, väger den nästan tio kilo. Utrustningen har jag i en liten ryggsäck som jag har som handbagage på flyget. Vid incheckningen brukar jag slänga upp den lite nonchalant på ena axeln och försöker se ut som om den vore fjäderlätt. Handbagaget får ju bara väga några kilo. Något annat hade jag inte. Tandborste, kläder, vår dotter Klaras potta och en massa annat var ju i det förlorade bagaget. Jag var klädd efter svenska vinterförhållanden och det blev lite varmt i trettiotvå graders temperatur och hundra procents luftfuktighet. Kortet med alla pengarna liksom bagaget var borta. Men vi hade ju i alla fall kommit fram och det var vackert så. Vi kunde ju alltid låna pengar av våra medresenärer och några shorts, en T-shirt och en tandborste skulle det nog gå att fixa. Min dotter får en blomsterkrans runt halsen. Jag tar fram min stora dyra kamera. Jag trycker på avtryckaren – ingenting händer. "HELP", står det på displayen. "Jag råkade ut för samma sak med min kamera", sa Alar. "Det var slutaren som gått sönder", sa han. Jag öppnade min kameran. Det var slutaren. Slutaren är kamerans hjärta, dess mest vitala del. "Trasig, det blir inga bilder", tänkte jag. "Då blir det inga artiklar." Upp med pulsen igen. Vad göra nu? Tio kilo oanvändbar kamera, inga pengar, inga kläder och ingen potta.
Nästa dag tog jag kameran och min förlustanmälan och åkte milen in till Trivandrums flygplats. "Bagaget har kommit", se de. "Det står på skärmen." Men det hade inte kommit. Det hade inte kommit nästa dag heller och inte nästa. Det dröjde två veckor innan jag fick mitt bagage igen. Då var vi två dagsresor norrut. Hämtningen fick jag ordna själv. Kameran kunde man inte reparara. "Försök i Cochin", sa man. "Där finns det en duktig reparatör". Cochin ligger sex timmars tågresa norrut. Nästa dag åkte jag dit. "Det tar fyra veckor att få hit reservdelar", sa man. Om fyra veckor skulle vi åka hem. Då gav jag upp.
Vi förlorar pengarna
När jag efter tolv timmars tågresa och det nedslående beskedet kom tillbaka till det fina hotellet vid Arabiska sjöns brusande strand har jag lugnat ner mig. "Jag skulle väl inte fotografera", tänkte jag. "Det är säkert någon mening i allt detta", tänkte jag vidare.
"Jag har förlorat alla mina pengar", berättade Gudrun. "En stor våg drog ner barnen under vattnet så jag rusade ut och fick upp dem", berättade hon. "När jag kom upp på stranden igen upptäckte jag att alla mina pengar som jag haft i en safetybag runt halsen var borta." "Den måste ha slitits loss och spolats bort under tumultet", sa hon. Den återfanns aldrig. En gammal indisk dam hade dagen innan berättat att man stjäl på rummet. "Lämna aldrig värdesaker på rummet", sa hon. Gudrun hade haft det mesta av våra kontanter. "I Indien är man fattig", tänkte jag. Jag hyllar devisen – ta seden dit du kommer. Nu hade vi vårt tillfälle.
Synen försvinner
Två dagar senare begav vi oss iväg på en resa upp i bergen. Där skulle mitt nya mastercard vänta och det skulle bli frid och fröjd igen. Men det fanns inte något mastercard! När jag vaknade nästa morgon kunde jag inte se. Jag kunde inte få upp ögonen. De var igensvullna. Kraftig ögoninfektion sa man. "Den kommer från Madras". Nåväl, jag hade ju inget bagage, inga pengar och ingen kamera så jag tänkte att det kanske inte gjorde så mycket. Det finns många olika sjukdomar i Indien. "Man tar seden dit man kommer", tänkte jag igen. Jag kände mig mer och mer som en indier. Efter tre dagar kunde jag se igen. Sedan gick resan bra. Efter två veckor fick jag mitt bagage. Något mastercard fick jag aldrig. Jag hade med en liten reservkamera, en liten pocket, så jag fick några bilder.
Flyget försenat
Efter fyra veckor skulle vi åka hem. "Överbokat, ni får vänta fem dagar", sa man när vi skulle konfirmera vår hemresa. "Fem dagar till, då får vi ju se lite till av Indien", tänkte jag lite förnöjsamt så som indier brukar tänka. Den femte dagen kom vi iväg, det vill säga till Bombay. "Flyget är försenat, det flyger i morgon bitti istället", sa man när vi skulle checka in. "Kan ni ordna hotell åt oss?", frågade vi med alla våra barn. "Checka in först så kan ni tala med flygbolagspersonalen sedan." Vi checkade in och tågade över till flygbolaget. "Men om ni har checkat in får ni inte lämna flygplatsen", sa mannen. "Vi kan inte ordna hotell då." Jag blev upprörd. Jag brusade upp och skällde ut mannen. "We are a very spiritual people" – "vi är ett mycket andligt folk", sa han som någon slags förklaring. Jag kände då att jag nog inte var en fullärd indier ännu. Jag kunde inte känna mig riktigt förnöjsam. Childrens room stod det på en skylt ovanför ett rum. Där fanns några soffor som vi kunde lägga barnen i. Vi släckte ner och barnen somnade. Efter en stund kom en indisk dam i sari inrusande. Hon var mycket upprörd, tände ljuset och började skrika något på hindi. Jag försökte lugna ner henne men misslyckades. Jag letade efter någon flygplatspersonal som kunde få ut henne. Ingen är intresserad. Senare får jag veta att damen var anställd för att sköta om barnens rum. Det var förbjudet för män att vara där. Barnen blev kvar men jag åkte ut. Vi män smög oss senare på natten in i Maharadjans lodge och lade oss på golvets mjuka matta för att sova ett par timmar. Då hände det sig att Hannas mamma blev magsjuk. Hon kräktes hela natten och fick hög feber. På morgonen var hon så svag så hon inte kunde gå. Hon kördes i rullstol till flygplanet.
Filmerna förstörda
Äntligen på väg. Nu skulle vi bli för sena till vår anknytning i Paris men flygbolagspersonalen i Bombay hade lovat att boka om oss till ett senare flyg. För säkerhets skull bad jag stewarden ombord att skicka ett radiomeddelande till Paris om att vi alla skulle bokas om. En dag för sent landade vi i Paris. Vi var inte ombokade! "Spiritual people", tänkte jag alltmedan Hannas mamma rullades i sin rullstol till flygplatshotellet. Ytterligare ett dygn senare var vi hemma. Denna gång var allas vårt bagage borta. "Jaha", tänkte jag lugnt efter nästan fem veckors skolning i indisk förnöjsamhet.
Jag tog en hel del bilder med min pocketkamera. Efter några dagar ringde man från Fujis fotolab i Ånge. "Det är något fel på din kamera", sa man. Det är långa repor på alla dina fyrtio filmer. Konstigt nog blev jag inte så upprörd. "We are a very spiritual people", tänkte jag som om jag vore en indier.
Bilder och bildtexter
(bildnummer refererar till röd markering i vänstra övre hörnet på diat)
5. Ormtjusare
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net
