INKARIKET
Plötsligt, i skymningen, bakom ett krön, bredde den ut sig under oss. Machu Picchu, ruinerna efter den gamla inkastaden, låg där, drypande av fukt, inbäddad i mossa, gräs och molnskyar. Synen var oväntad, mäktig, förunderlig och väckte eftertanke. Jag anlände dit efter fem dagars vandring genom Anderna. Vandringen är obeskrivligt vacker. Snöklädda toppar om nära 6000 meter omger den serpentinslingrande leden som passerar genom indianbyarna. Dagarna är behagliga. Sennätterna är kalla. Våra nattläger ligger luftigt nära himlen. De högsta passen på vägen är 4200 meter och 3860 meter. Vi tuggar på indianskt vis cocablad för att skaffa nya krafter och döva hungern. Indianherdar vallar sina fårhjordar. Lamadjuren, som för övrigt är släktingar till kamelen, strövar likt våra renar fritt omkring.
Staden ligger på på 2500 meters höjd på en klipphylla 800 meter över inkaindianernas heliga flod, den slingrande Urubamba, som längre norrut så småningom rinner ut i Amazonasfloden. Staden kan inte ses nerifrån floden, ej heller från de omgivande bergen. Det är blott om man vet var hon finns som man kan hitta henne. Denna, en av världshistoriens mest mystikomspunna städer, upptäcktes först 24 juli 1911, av professor Hirham Bingham från Yaleuniversitetet. Bingham sökte spår efter Manco, son till Atahuallpa, den siste inkahövdingen. Hon hade då legat gömd för omvärlden i nära 400 år. Machu Picchu upptäcktes aldrig av de spanska erövrarna. Ingen vet vad som hände med staden. Dog dess befolkning av mässlingen eller smittkoppor som de spanska erövrarna fört med sig ? Eller ledde inaveln, som åtminstne i de härskande klasserna var vitt utbredd, till degenererade människor som så småningom gick under ? Kanske begick hela stadens indianbefolkning självmord istället för att låta sig överlämnas i de barbariska europeernas händer ? Merparten av de textilier som återfunnits härör från kvinnokläder. Hade männen dukat under i strider ? Hur kunde staden undgå upptäckt så länge - i 400 år ? Kanske var Machu Picchu en helig stad som blott några få av de styrande hade kännedom om ? Frågorna är många.
Inkaimperiet föll 1532. Dess storhetstid var kort, inte ens hundra år. Det omfattade då ett rike som sträckte sig från nuvarande norra Ecuador genom Peru och Bolivia till Chile i söder och från Stilla havet i väster över den Andiska högplatån och Anderna till djungeln i öster. Riket var väl 400 mil långt. Den förste inkahövdingen kan spåras till 1200-talet. Enligt sägnen skapades denne förste Inka, Manco Capac, av solen på en ö i Titicacasjön. Kanske var det på ön Taquile som ligger 3-4 timmars båtresa ut från staden Puno vid dess västra strand ? Sjön är den högst belägna navigerbara i världen. Den ligger på 3800 meters höjd över havet och är fyra gånger så stor som Vänern. Jag bodde hos indianerna på denna ö i några veckor. De talar fortfarande quechua som var inkaindianernas språk. De är klädda i sina traditionella dräkter, till vardags som till fest. Männen bär svarta byxor, yllebeige skjorta och svart väst och på huvudet en vinröd stickad mössa, allt i ull. Runt midjan bärs ett vackert vinrött skärp med invävda vita och svarta symboler för grödor, husdjur, ting i hemmet och solen. Kvinnorna har vinröd kjol, svart förkläde och svart duk över huvudet. Ständigt ses de spinnande på sin slända. Vi var förflyttade till inkatiden.
De följande seklen utvidgades inkariket något men det var inte förrän med Pachacuti Inca Yupanqui 1438-1471 som den kraftiga expansionen inleddes och senare fullföljdes av hans son Topa Inca Yupanqui 1471-1493. Deras bedrift kan mätas med Alexander den Stores och Djingis Khans erövringar. De följande inkahövdingarna gjorde blott smärre utvidgningar. Spåren från den tidiga inkatiden är fragmentariska. Man hade inte något skrivspråk. Det vi vet om inkatiden har vi spanjorena att tacka för. De lät nedteckna inkakulturens muntliga historieskrivning.
Pizarro anlände vid en ur hans synvinkel optimal tidpunkt. Inkaimperiet befann sig i inbördeskrig. De båda inkasönerna Huascar och Atahuallpa stred mot varandra efter det att deras far, den gamle inkan Huayana Capac avlidit. Huascar var drottningens son. Drottningen var tillika syster till sin man! Atahuallpa var son till en av Huayana Capacs bihustrur. Pizarro hade redan 1526 landstigit vid nuvarande Ecuadors kust och fört med sig två indianer till Spanien. Genom dessa indianer fick han information om situationen och de väldiga rikedomar i form av guld, silver och den för Europa okända ädelmetallen platina som fanns. Pizarro avseglade 1531 från Panama och anlände påföljande år med blott 120 soldater och 60 ryttare till Tumbez i nuvarande norra Peru. Motsättningarna var stora i riket och Pizarro lyckades, med hjälp av sina infödda tolkar, liera sig med oppositionella grupper. Under mycket hårda strapatser lyckades hans trupper ta sig upp och genom Anderna till staden Cajamarca där Atahuallpa förskansat sig efter att först ha slagit sin bror Huascar. Denne satt nu fängslad i Cuzco efter att först ha fått åse hur alla hans hustrur och barn dödats för att sedan sättas på pålar framför Cuzcos stadsport. Syskonkärleken var inte överdriven.
Enligt myten skapades jorden av den vite guden Viracocha. Sedan han vandrat omkring på jorden för att undervisa människorna försvann han gående på vågorna västerut ut över Stilla havet. När så Pizarro med sina skepp anlände västerifrån trodde Atahuallpa att Viracocha återvänt. Pizarro blev därför väl mottagen. Men denne lät förrädiskt tillfångata Atahuallpa. Därefter störtade Pizarros 60 ryttare fram. Hästar var vid denna tid okända i Sydamerika. Inkasoldaterna, blott beväpnade med slungor, klubbor, träsvärd och bronsspjut, blev skräckslagna och flydde inför dessa bestar. 5000 inkasoldater dödades medan alla spanjorer klarade sig.
Atahuallpa sattes i fängelse. Han förstod att det spanjorerna eftertraktade mer än allt annat var guld och rikedomar. Han erbjöd därför Pizarro att låta fylla sin fängelsecell upp till knähöjd med guld och silver. Fängelsecellen mätte 5 gånger 8 meter. Den förvåning som Pizarro visade tolkades av Atahuallpa som om han inte var nöjd. Han ställde sig därför på tå och sträckte sig uppåt så långt han kunde nå och drog ett streck på cellväggen. Hit upp skulle han fylla cellen med rikedomar mot att han frigavs. Under de följande månaderna anlände skatter från templen i bland annat Quito och Cuzco. De främsta rikedomarna fanns i soltemplen. Inti, solguden, var ju den förnämsta av inkafolkets gudar. I fruktan för att Huascar, brodern som satt fängslad i Cuzco, skulle ingå förbund med Pizarro beordrade Atahallpa, från sitt eget fängelse, sina underlydande att avrätta brodern vilket också skedde. Detta retade Pizarro. Atahuallpa anklagades för förräderi och mord och dömdes till döden genom bränning på bål. Hans dom mildrades senare och han avrättades istället genom strypning vilket ansågs mindre förnedrande. Med Atahuallpas död 1532 var inkaimperiets tid slut.
När Atahuallpas generaler underrättades om sin härskares död avbröts transporterna av inkaguldet till Cajamarca. En stor del av skatterna gömdes i de otillgängliga delarna av Anderna. Där ligger de oupptäckta än idag. Otaliga expeditioner har utrustats för att leta efter dem.
Jag var i Anderna ett halvt år. Det var den sorgsna Andiska indianmusiken som förde mig dit och så bergen förstås. Skatterna intresserade mig mindre. Jag vandrade på flera av de olika, ursprungligen stenbelagda inkalederna. Inkaindianerna byggde en 400 mil lång förbindelseled längs Stillahavskusten. Den var fem man bred. Genom den Andiska bergskedjan gick en annan led. Den var blott en man bred. Hisnande hängbroar och linbanor överbryggade de bråddjupa ravinerna. De båda lederna förbands med ett större antal tvärgående. Detta nät av vägar och broar var oerhört imponerande och visar hur duktiga ingenjörer inkafolket var. Längs lederna marscherade soldaterna för att kastas in i strider i än den ena än den andra delen av riket. Trots att befolkningen kuvades genom deportationer och trots att trogna inkamedborgare bosatte sig i nyligen erövrade områden blossade uppror ständigt upp. Alla transporter skedde till fots. Hästen infördes till Sydamerika först med spanjorernas ankomst.
Några månader senare vandrade jag på en annan inkaled. Den utgick från Ventilla några timmars färd öster om La Paz, Bolivias huvudstad. Vi vandrade en halv dag för att så småningom komma till en indianby. Den var alldeles tom, helt övergiven. En stund senare kom vi till kyrkogården. Där var de. Mat och dryck var uppdukade på gravarna. Det var fest tillsammans med de kära avlidna. Det var Allahelgonadag. Vi bjöds att deltaga. Några timmar senare vandrade vi, mätta och lätt påstrukna av "chicha", som är en sorts majsbrännvin, vidare upp mot wolframgruvorna och 4800 meters passet. Jag följde en gruvgångarna några hundra meter in. När jag åter närmade mig mynningen kom ljuvlig stämmsång studsande mellan gruvväggarna mot mig. Det var mina vandringsledsagare som sjöng.
Ett postsystem infördes för att hålla härskaren, Inkan, informerad om vad som hände i hans rike. Stafettlöpare överförde budskap över stora avstånd. De kunde tillryggalägga 30 mil på en dag. Meddelandena var muntliga. Det fanns ju inte något skrivspråk. Man använde sig även av quipo som är ett kraftigare snöre på vilket tunnare olikfärgade tvärgående snören sitter fastknutna. Knutar på dessa snören gav sedan information om till exempel fiendearméers storlek, position, beväpning men också om egna förråd och trupper. Knutarnas placering på quipon angav mängd och slag. Kodning förekom.
Inkaindianerna var oerhört duktiga organisatörer och ingenjörer. Varje indian fick under ett antal år göra samhällstjänst, "mita", som soldat eller byggnadsarbetare. Vägar och broar byggdes liksom befästningar och tempel. De byggnadsverk som sparats av de spanska erövrarna är imponerande. Stora tunga stenblock utformades som pusselbitar så att de grep in i varandra. Precisionen var enorm. Det är knappast möjligt att ens sticka in ett rakblad i stenskarvarna. Anderna drabbas ideligen av jordbävningar. Jag upplevde själv två under mitt halvår där. De flesta byggnader rasar men inte dessa.
För att bejaka gudarna, av vilka solguden Inti var förnämst, offrades gåvor. Ofta var det djuroffer. Även människooffer förekom. Dock i mindre omfattning än hos Maya- och Aztekindianerna i Mexico. Utvalda flickor sattes tidigt i kloster. Somliga blev "soljungfrur" som ständigt omgav solguden i soltemplen. Andra blev "utvalda kvinnor". Dessa tjänade staten och kunde skänkas bort som hustrur eller bihustrur till välförtjänta statsmän och officerare. Människooffren togs bland dessa soljungfrur eller utvalda kvinnor. Också unga välväxta pojkar offrades. Det var en stor ära att bli utvald. Offret bedövades med chicha eller med hjälp av hypnos. Därefter ströps det och hjärtats slets ur. Det kan tyckas grymt men själva hade vi vid denna tid häxprocesser. Det sattes dock ingen ära i att bli levande bränd på bål.
De förnämare, däribland de utvalda kvinnorna, försågs tidigt med örhängen vars tyngd var så stor att öronen förlängdes ner till axlarna. För att ytterligare försköna lät man deformera sina huvuden. Stela plattor på panna och nacke drogs med spännband mot varandra. Efterhand som huvudet med åren förändrade form drogs spännbanden åt. Dessa långörade långskallar utgjorde den tidens skönhetsideal - modet växlar. Man utförde också hjärnoperationer, så kallade trepaneringar. Ett femkronostort hål borrades i skallen, oftast pannan. Vad som gjordes i hjärnan är ovisst. Kanske var det bara för att lätta på trycket. Infektion undveks med antiseptisk väv, troligen spindelväv. Skallar med upp till fem hål, varav fyra ordentligt läkta, har återfunnits.
Vi gör natt. Maten är i stort sett slut. Vi kokar soppa på några lökar och buljongtärningar. Sedan ner i sovsäcken. Himlen blir snabbt svart och miljontals stjärnor tänds. På efternatten kommer kylan. Månen går upp. Dess faser är omvända mot hemma - vi befinner oss ju söder om ekvatorn. Södra korset syns nära horisonten. Spetsen pekar mot söder. Vi kom senare att, i nattens mörker, orientera oss efter det under vår flykt ut ur det blodigt ockuperade Bolivia. Vi väcks av en flöjt. Långt bort vakar en herde över sin hjord alltmedan han låter tonerna av sin sorgsna Andiska queña ljuda över dalen. Det är ljust. Ovanpå sovsäcken ligger ett frosttäcke. Nattlägret bryts. Vi börjar nedstigningen mot Machu Picchu.
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net