Fria republiken Smörjaregatan 1

Av Björn Esping, www.esping.net

Johans första år

Vi fick barn tidigt. Marianne var nitton år och jag hade precis fyllt tjugotvå när Johan föddes. Det var september och Marianne hade precis börjat tredje ring på gymnasiet i Linköping och jag började mitt andra år på Chalmers i Göteborg. I ett år bodde vi åtskilda, Marianne och Johan hos hennes föräldrar i Linköping och jag i ett litet studentkollektiv i Göteborg. Vi var tre män som delade på en lägenhet helt nära Avenyn. Johan var hos Mariannes mamma på dagarna. När det var dags att amma tog hon bilen ner till skolan där Marianne fick amma Johan inne på rektorsexpeditionen. Rektorn var mycket förstående och barnkär. På våren, då Johan var åtta månader, tog Marianne studenten. Nu kunde vi äntligen flytta samman alla tre. Marianne hade en barndomskamrat som bodde i ett rivningshus i Göteborg. Hon hette också Marianne. Det var vanligt att studenter bodde med rivningskontrakt i rivningshus på den tiden. Ett rivningshus kunde stå i många år innan det blev rivet. Det är år 1968, studentrevolternas år. En lägenhet blev ledig och vi fick den. Det var en trea på sextiofem kvadratmeter en trappa upp.

Smörjaregatan 1

Västra Frölunda i sydvästra Göteborg hade byggts några år tidigare. Högsbo och Högsboleden skulle byggas. Vi är bortom Majorna, förbi Mariaplan och Västra kyrkogården på väg mot Långedrag och Saltholmen. Husen som låg i vägen för den blivande leden exproprierades och revs – alla utom två – innan man kom på att leden skulle förläggas lite längre upp och lite längre västerut. Vårt hus var det ena. Grannhuset i vilket Hilding bodde med sin schäfer var det andra. Hilding var gammal och en dag flera år senare hittades han död i sin säng. Han hyrde ut byggställningar, dvs plank och stålrör. När vi flyttade in var allt rivet sedan många år och de gamla villaträdgårdarna var övervuxna och man kunde inte se var husen en gång stått. Vi fick på så vis en jättetomt. Västra kyrkogården blev vår närmsta granne och låg ett stenkast nedanför oss. En liten väg, Smörjaregatan, ledde upp till vårt hus. Det fanns bara vårt hus på vägstumpen och det hade nummer 1, Smörjaregatan 1. Här kom vi att bo i tre år tillsammans med fyra andra familjer. Det var tre mycket roliga år.

Huset

Det var ett gammalt trähus från 30-talet. Det var vitt i två våningar med tegeltak. Det rymde tre treor och två stora ettor. I trean under oss bodde Claes och Neta med sin dotter Karin som var jämnårig med vår Johan. I trappuppgången bredvid, en trappa upp, vägg i vägg med oss bodde Lasse och Birgitta och deras dotter Mia som var fem år när vi flyttade in. Under dem bodde Lars och Birgit i den ena ettan. På gaveln, ner mot kyrkogården, vägg i vägg med Lars och Birgit, bodde Sten och Gunilla i den andra ettan. Marianne som lockat oss till huset då? Jo, hon bodde på vinden ovanför oss i ett litet vindsrum med pentry. När hon skulle duscha kom hon ner till oss. Efter något år hittade Marianne sin Mats och flyttade in till en fin lägenhet nära Järntorget. Min Marianne var dock kvar. Vi hade egen brunn som låg lite högre än kyrkogården. Vi blev aldrig magsjuka så vattnet var nog helt okey. Jag tror vi hade eget avlopp också. Jag borde veta eftersom jag var vicevärd för huset och skulle sköta det mot en reducerad hyra. Vi kom därför att bo mycket billigt. Huset värmdes med en kokspanna, Anna-Panna, som stod i källaren. Jag skötte eldningen. Det kunde ha sina sidor. En fylld panna varade maximalt åtta timmar och kortare tid om det var kallt ute. Gavellägenheten, där Sten och Gunilla bodde, var den mest utsatta lägenheten. Lite då och då ringde Gunilla, på söndagsmorgnarna, där hon låg och huttrade i sängen – ”nu får du gå upp och elda, vi har bara fjorton grader”. Sten var mycket road av det praktiska. När det blev något problem med huset hjälptes alltid Sten och jag åt. Ofta gick brunnen torr och pumpen sög luft. Vi var då tvungna att fylla på sugledningen med vatten uppifrån för att få systemet att fungera igen sedan vattnet runnit till i brunnen. Avloppssystemet i huset var gammalt och det blev ideligen stopp. Återigen var det Sten som ryckte in. Vi körde in långa rensband i avloppssystemet i källaren och grävde fram en hel del otrevligheter innan vi fick loss stoppet. Det blev ofta sent på natten innan vi var klara men då blev det alltid kokta ägg, sill och nubbe uppe hos Sten och Gunilla.

Människorna

Studentkåren disponerade rivningshuset och vi hyrde av studentkåren. Vi var alla studenter. Min Marianne pluggade tyska, jag gick på Chalmers liksom Claes under oss. Han pluggade på Handels samtidigt. Neta, hans fru, läste psykologi. Lasse som bodde vägg i vägg med oss läste svenska och historia och Birgitta, hans fru, jobbade som småskollärarinna. Lars under dem läste också på Chalmers och hans fru Birgit var också småskollärarinna. Sten läste astronomi, fysik och matematik och Gunilla matematik och data. Marianne på vinden tror jag läste tyska. På den tiden var det inte så mycket schemabunden undervisning om man pluggade på universitetet så det var oftast många hemma på dagarna. Själv läste jag en del på universitetet vid sidan av Chalmers och jag jobbade som assistent på Chalmers samtidigt som jag pluggade där.

Barnen

Studentkåren hade ett trefamiljsystem med en barnsköterska som tog hand om tre familjers barn på dagarna. Hon och barnen var en vecka hos oss, nästföljande vecka hos nästa familj. Efter tre veckor var de hos oss igen. Den vecka de var hos oss fick vi se till att det fanns mat hemma för dem. Vi fick inte vara hemma när barnen var hos oss. Det fungerade utmärkt. Karin som bodde en trappa ner var med i ett annat trefamiljsystem. Marianne på vinden flyttade till sin Mats efter ett år. Karins föräldrar, Claes och Neta, och vi delade därefter på vindsrummet och där satt vi ofta alla fyra och pluggade när vi blev utkastade av barnen. Vi fikade och hade det trevligt där uppe. Vindsrummet utnyttjades också om vi hade gäster. Mia, Lasse och Birgittas dotter, var ju några år äldre än Johan och Karin. Hon började skolan efter något år. Hon blev den stora idolen för de mindre barnen. När vi bott två år i kollektivet föddes vår son Peter.

Källaren

I ena änden av källaren låg dubbelgaraget. Det blev husets verkstad men det var också mycket bråte där. Bilarna fick stå ute. Bredvid garaget låg kokskällaren och där innanför Anna-Panna, varmvattenberedaren och hydroforen för kallvattnet. Under lägenheterna i andra trappuppgången låg tvättstugan och tvättrummet. Den byggde vi om så att vi fick ett festrum och ett fotolabb. Bordet i festrummet saknade ben och hängde med ett sinnrikt repsystem i taket. Det var lågt i tak och vi som är lite längre kunde inte stå rakt utom på ett ställe – ovanpå golvbrunnen - så när vi dansade blev det där för min del. Festrummet gick i vinkel med några gamla soffor i vinkeln. Ett draperi gjort av ölburkar utgjorde fondvägg. Här hade vi många kul fester. Oftast kom gäster till oss och mera sällan åkte vi från vårt hus för att gå på fest. Vi trivdes så bra i huset och med varandra.

Bastun

Huset hade en kokspanna som jag skötte. Det innebar att jag aldrig kunde ha sovmorgnar utan måste upp och slänga i mer koks. Dessutom gick kokspriserna upp kraftigt. Jag tog reda på oljepriser och installationskostnader för oljeeldning och lyckades övertyga studentkåren om att det skulle bli billigare att gå över till olja så det blev så. Utrymmet där vi lagrat koksen blev nu över och vi byggde om det till en vedbastu. Granpanelen fick vi gratis när de gamla kåkarna i Landala revs. Vi köpte en norsk vedkamin och skorstenen drog vi ut genom källarfönstret och upp längs väggen så att den nådde upp lite ovanför taket. Brandsäkerhetsmässigt var vår anläggning en katastrof och när det blev inspektion ombads vi att riva bastun men det gjorde vi inte. Kaminen stod dessutom så till att man var tvungen att passera den för att komma ut och in. Vi fick mycket glädje av vår bastu. Nästan varje fest slutade i bastun. Den var lagom för fyra personer men vi var som mest sexton i den. Det kunde bli lite vilt ibland. Vid ett tillfälle på vintern fick vi för oss att vi skulle ut allihop och marschera på kyrkogården. Det var natt som tur var. Någon gick först och spelade trumpet och vi andra tågade efter – helt nakna.

Lopphuset

I och med att alla grannhusen utom ett var rivna så fick vi en jätteträdgård. När det blev vår var det ljuvligt att sitta i trädgården men om det blåste lite blev det kallt. I trädgården fanns en gammal lekstuga som inte användes. Vi slog ut långväggen som vi vände åt söder och solen. De återstående tre sidorna fordrade vi in med isolerande wellpapp. På golvet bredde vi ut tagelmadrasser. Här satt vi skyddade och njöt av vårsolen samtidigt som vi försökte plugga, kanske satt vi och småpratade över lite kaffe. Men även fåglarna gillade vårt solhus och byggde bo. Med fåglarna kom fågellössen och de gillade oss. Ibland var det någon som skrek – aj – då var det en liten loppa som varit framme.

Trädgårdsbordet, grillen och hissen

Nedanför oss och alldeles utanför Claes och Neta byggde vi ett långbord med långbänkar. Här satt vi så ofta väderleken tillät och ibland annars också som då vi firade Valborg, det vill säga Valborgsmässoafton. I Göteborg inleds firandet med cortegen som under musik, skrik och skrän tågar genom staden. Den byggs alltid av chalmerister. Jag var med och byggde första året. Efter cortegen kom vi hem. Vi dukade upp med sill och nubbe, lax och sparris och många andra läckerheter. Då kom regnet men vi satt kvar. Vi hämtade paraplyer och täckte över de upphällda nubbarna med ölunderlägg så de inte skulle bli för utspädda. Det var mest Aalborgs Jubileumsakvavit som vi drack. Vi åkte några gånger tillsammans till Fredrikshavn i Danmark med Stenaline för att köpa kött, ost, marmelader, choklad, cherry och så förstås Jubileumsakvavit.

Vi byggde också en grill bredvid långbordet. På den grillade vi bland annat all den makrill som några av oss brukade åka ut med båt från Marstrand för att fånga. Båtens ägare hette Bil och det tyckte vi var passande. Vår lägenhet låg på andra våningen rakt ovanför långbordet. När vi skulle äta ute var det långt att gå med alla grejorna. Därför byggde jag en liten mathiss som drogs med snöre. Den löpte i träskenor.

Vid långbordet satt vi ibland och pluggade. Vid ett tillfälle satt Claes där med skrivmaskinen. Vår son Johan var där uppe och lekte. Plötsligt blev han arg på sin gunghäst så han hävde ut den genom fönstret. Med en smäll tog den mark alldeles bredvid Claes.

Väckarklockan

Johan fick för sig saker då och då. En morgon då vi sov ut efter en fest vaknade Johan tidigt. Han steg upp, rusade ner för trapporna, sprang förbi nästa trappuppgång och upp för gaveltrappan in till Sten och Gunilla som låg och sov, tog deras stora gammaldags väckarklocka som brukade ringa så ljudligt, sprang till trappen, kastade ut den på gården, sprang förbi trappuppgången och upp för vår trappa och hoppade i säng igen. Ingen hann reagera. Det gick så snabbt. Sten och Gunilla hann knappt vakna innan det var överspelat. Han hade vaknat med en idé i huvudet och genomförde sitt lilla projekt och kunde falla i ro igen.

Syskonkärlek

När Peter hade fötts, Johans lillebror, så uppskattade han inte sin lillebror så värst. Han kallade honom äpplet för han så runt ansikte. Peter var stor när han föddes, 5160 gram. Han var så stor så han hade svårt att komma ut ur sin mamma. Barnmorskan drog i hans huvud när det tittade fram samtidigt som två sköterskor hävde sig på mammans mage. Då sa det ”plopp” och Peter kom farande med en väldig fart men hans nyckelben gick av. Det läkte dock på några veckor. Hur som helst så uppskattade Johan inte alltid sin lillebror som tog så mycket uppmärksamhet ifrån honom. Vid ett tillfälle då Peter var jätteliten hade vi ställt ut honom i liggvagnen. Johan var också ute. Då vi lite senare kom ut var Peter nästan begravd under ett lager av sand som Johan grävt upp och lossat över honom. Konstigt nog vaknade Peter inte och vi kunde få bort sanden från ögonlocken innan han vaknade.

Presidenten och flaggan

Vi utropade republik, den fria republiken Smörjaregatan 1. Vårt hus låg ju lite öde omgivet enbart av ödetomter. Vi hade egen flagga – ett vikingaskepp med en stor sol på ett lakan. Flaggstången stod vid långbordet. Vi hade också president, Neta. Presidenten utbringade alltid första skålen vid festerna. Det var också sed att ingen fick dricka utan att skåla med presidenten. Med tiden blev presidenten mor till fyra barn och hennes man, Claes, rektor vid en av landets finare högskolor.

Begravningen

En morgon när vi vaknade efter en fest stod Sten och jag på gaveltrappan, som vätter ner mot kyrkogården, och pratade. Strax innan hade det varit begravning. Det var en stor kyrkogård så det var ofta begravning. En bit bort på kyrkogården låg att krematorium. Begravningsgästerna begav sig iväg och efter ett tag, medan vi fortfarande står kvar, kommer några män fram till graven. De har med en kärra. De hissar upp kistan med den döde igen. Ställer kistan på kärran och kör iväg. Sten och jag står gapande och tittar på varandra. Hade vi sett rätt? Blev det för mycket nubbe igår? Några dagar senare får vi höra att man tagit fel kista!

Vid ett annat tillfälle var vår barnsköterska, Yvonne, ute på kyrkogården och gick med alla trefamiljsbarnen. De passerade en pågående begravning. Det var fullt av folk och mycket blommor och kransar. Johan, vår son, förstod som att det var något som firades och började högt och ljudligt att sjunga ”ja må hon leva” innan Yvonne lyckades tysta ner honom och diskret ta barnen därifrån.

Pulkabacken

Det blev flera fina vintrar då vi bodde där. Det var vintrar med så mycket snö att vi kunde göra en lång slingrande pulkabacke längs den gamla ödevägen som gick upp mot Högsboleden. I den hade vi tävlingar, framförallt i samband med fester. Det kunde bli lite vilt. Vid ett tillfälle bröt någon tummen.

Råttorna

Vi hade råttor också, stora feta råttor som kunde väsa åt en då man kom hem på kvällen. Vid ett tillfälle smet en av de stora in hos Claes och Neta. Hon hade hört den flera nätter. En morgon då Claes var bortrest fick hon se den. Hon skrek och hoppade upp på spisen och ropade på hjälp. Marianne kom till undsättning. Strax stod även hon och skrek på en stol. Då kom Sten och jag. Vi utrustade oss med en stor sopborste och gick till attack. Råttan hade då smitit in bakom spisen. Vi drog ut spisen och då sprang råttan in till sovrummet och under sängarna. Vi drog ut sängarna och då sprang den någon annanstans. Så höll vi på tills vi kom på att Sten, eller var det möjligen jag, skulle ställa sig i dörröppningen redo att klubba ihjäl råttan då den försökte passera. Jag skrämde ut den och den sprang rakt mot Sten (eller mig). Den var stor och hotfull och väjde inte, men det gjorde Sten (eller jag) genom att hoppa upp i luften och vika upp benen. När vem det nu var landade så var det på baken. Som tur var hade råttan då hunnit passera. Jakten fortsatte. Så småningom fick någon av oss in en rak träff med sopborsten och råttan gav upp. Med sin kropp fyllde den sopskyffeln medan svansen hängde utanför. Den vägde nog något kilo. Segern firades naturligtvis sedan.

Allt har sitt slut

Det var tre mycket roliga år. Så småningom måste vi dock flytta. Jobbet förde oss till Västerås och vi hamnade i ett område med en oändlig mängd likadana tvåvåningshus. Det var platt och det kändes väldigt trångt och instängt efter de härliga åren i den Fria republiken Smörjaregatan 1. Johan var fyra år då och Peter fyllde precis ett.

Björn Esping, www.esping.net