Kollektivet Föreningen Ringparken 5

Av Björn Esping, www.esping.net

Bo-gemenskap

Jag läste lappen på anslagstavlan på Teknis där jag då jobbade.

- Bo-gemenskap – Vi söker ny delägare till vår bogemenskap. Vi är sju personer som delar vackert belägen villa, med gott om utrymmen och möjligheter, i Saltsjö-Duvnäs.

Längst ner på lappen fanns en teckning föreställande en jättestor fyravånings villa med en stor vidhängande altan.

Jag ringde. Erik svarade. Nästa dag hälsade jag på. Erik och Britt var hemma och tog emot mig. Vi gick nerför den S-formade trappan till salongen. Den gick i ett med matrummet och måste ha varit hundra kvadratmeter. Vi satte oss vid det runda matbordet i hörnet med panoramafönstren. Det fanns ännu ett matbord. Oj, vilket hus! Erik pratade mest. Britt stöttade. Hon var duktig på att lyssna. Erik var 63 år och Britt något år yngre. Erik hade ett förflutet som forskningschef men hade hoppat av och gjorde nu bara sådant som han tyckte var roligt. Han undervisade lite i färglära på Grafiska institutet. Han lärde folk att finna glädje i att sjunga i ”Sång en kär lek”, han sprang på självutvecklingskurser – Forum, Communication course, 6-dagars och så mycket annat. Han berättade om sin son som köpt en segelskuta som han bodde på. Den låg vid norr Mälarstrand. Britt jobbade som professorssekreterare på arkitektur på Teknis. Hon höll precis på att bli färdig Friskis & Svettisledare. Båda var inbitna långfärdskridskoåkare och kajakpaddlare. De var så livsbejakande och nyfikna båda två. Jag tänkte – vad härligt att vara så aktiv vid de åren. Jag var själv 42 år då. Jag kände att det här är rätt. Och ett sådant hus – vilka resurser!

Tisdagsträffen

Jag blev bjuden till tisdagsträffen. Varje tisdag träffades alla för att äta tillsammans och för att sedan ha tisdagsmöte för att dryfta gemensamma angelägenheter. Man turades om att laga maten. Det var enbart på tisdagen man åt tillsammans på ett planerat sätt. Annars blev det mer spontant och kanske bara några stycken. Alla kunde inte alla tisdagar men den här tisdagen var alla här. Men vilken dyster och spänd samling! Det var mest Erik som pratade – och så jag. Efter maten satte vi oss framför brasan och hade möte. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om. När jag gick hem kände jag mig tveksam – de var så tysta och dystra. Kanske var det mig själv jag speglade i dem?

Nästa dag ringde jag och tackade nej.

Segling med Ami

Det här hände på våren 1987. En tid senare var jag ombord på skonaren Vida. Den skulle iväg på en jordenrunt segling och jag var intresserad. I salongen diagonalt motsatt mig satt en äldre man som jag tyckte jag kände igen. Det var ju min gamle fysiklärare som jag hade i sjunde klass! Jag gick fram och hälsade. Han kände igen mig. Innan vi skildes åt hade han bjudit in mig att segla med sin gamla segelskuta som han hade nere i Medelhavet. Till sommaren åkte jag ner och seglade tre veckor med hans ”Ami”. Hon var byggd 1883 på Orust och hade seglats ner 15 år tidigare. Det blev härliga tre veckor med många strapatser.

- Det är en bekant till dig ombord, sade Erik som han hette.

Det var Karin från kollektivet.

- Rummet är fortfarande ledigt, sade hon.

Innan vi skildes åt efter seglingen bjöd hon in mig till kollektivets stora sommarfest.

Sommarfesten

Redan när jag närmade mig huset hörde jag musiken. Jag tog mig nerför trapporna och ut i trädgården. Där, i den mörka, ljumma augustikvällen spelade calypsobandet på sina plåtfat. Vad det svängde. Det gick inte att stå still. Jag rörde mig till musiken med vinglaset, som jag fått i baren i gillestugan, i handen. Senare drog det andra bandet igång, Amado Jarrs tiomannaorkester. De spelade afromusik. Vilken musik, vilken mängd människor, vilken stämning, vilken fest! Den natten spelade man in det sista på filmen om kollektivet. Den kom att kallas ”Det här är också en resa”. Det blev en femtiominuters film som visades i TV2 under vintern.

I den svängda trappan upp från gillestugan satt Britt.

- Ska du inte flytta in i alla fall, sade hon.

Nästa dag ringde jag och tackade ja. Någon månad senare flyttade jag in.

Rummet

Jag flyttade in i ett av rummen längst upp med fönster och en enorm utsikt ut över Duvnäsviken. Där låg sjörövarskeppet. Jag såg henne varje morgon de åren jag bodde i det rummet. Sjörövarskeppet var en gammal segelskuta som låg på redden. Det var en inspirerande syn att få se henne varje morgon då jag vaknade. Rummet var inte så stort, kanske 12 kvadratmeter. Det fanns tvättställ på rummet, toa alldeles utanför och duschen var två trappor ner innanför köket. Rummet var inte märkvärdigt men det var däremot utsikten. Karin bodde i det andra rummet. Resten var en stor vind. Där hade jag mycket av mina friluftsprylar.

Huset

Entréplanet låg en trappa ner från mitt rum. I det här planet var resten av sovrummen om man undantar Runes rum innanför köket ytterligare en trappa ner. Det rummet var så litet så det räknades inte som ett riktigt rum och hyrdes därför ut. Så Rune var hyresgäst och vi andra sju var delägare. Från gatan kom man via en gång belagd med röd Ölandssten till ytterdörren. Där innanför låg kapprummet. Dess golv var i marmor som var lagt i ett vackert stjärnmönster. Om man fortsatte inåt kom man till den övre hallen. Den var stor och möblerad med ett litet bord och några stolar. Där var också en öppen spis. Sammanlagt fanns det fyra öppna spisar i huset – en av dem var dock den på altanen. Det första rummet till höger var Ullis rum. Det var egentligen två rum. Hans son bodde där rätt ofta. Ulli hade en uteplats utanför sig. Sedan kom Birgittas rum. Birgitta hade en stor balkong med utemöbler direkt ovanför altanen. Lite längre in låg Ingers rum. Hon hade en liten fransk balkong med utsikt ut över viken. Bredvid hennes rum låg Britt och Eriks båda rum. Erik och Britt var sambos. Också de hade franska balkonger.

Ytterligare en trappa ner låg köket, salongen, tvätt- och strykrummet, torkrummet, bastun och matkällaren. Till köket kom man via en rätt smal trappa. Här fanns från början en diskmaskin men den kastades tidigt ut eftersom disken alltid blev stående i den – odiskad eller diskad. Här var två stora kylar som vi delade på. Vi hade en till två hyllor var. I den stora, svala matkällaren som var alldeles bredvid fanns det gott om plats för torrvaror och sådant som normalt är i svalen. Innanför köket låg Runes rum. Strax utanför fanns ett litet matbord. Till salongen kom man via serveringsgången. Här stod alla telefonerna på vinkelbänken. Sju telefoner stod bredvid varandra. De hade lite olika toner så det gick att höra vems som ringde. Sedan kom den enorma salongen. Den inleddes med ”matvrån” med en härlig gammal kökssoffa, ett avlutat gammalt slagbord och vackra klädda stolar. Det var plats för tio men vi satt ibland tjugo här.

Om vi fortsätter kommer vi till soffhörnan. Här stod den vita soffan framför ett panoramafönster som vette mot trädgården och viken. Om vi passerar soffan kommer vi ut på altan. Den är inglasad på tre håll med öppning ner mot trädgården. I bortre änden står ett bord med bänkar och korgstolar. Bredvid, i ena hörnet, är öppna spisen. I taket fanns det infravärme eller också blev det installerat under min tid. Från altan går det ner en stentrappa till trädgården. Det var där vid muren som steelbandet, ”Hot Pans”, stått och spelat den kvällen jag blev ”frälst”. Bakom altanen, utanför Ullis rum, ligger en fin kryddträdgård. Om vi går in i salongen igen och viker av åt höger kommer vi till det runda matbordet där jag suttit med Erik och Britt första gången. Det är plats för åtta personer. Det står i hörnet som bildas av två stora panoramafönster. Längre in längs ytterväggarna är det bokhyllor som går upp till taket. Här har vi våra gemensamma böcker och tidskrifter. Längst in, vägg i vägg med köket, är soffhörnan med hörnsoffan i skinn. Det blev ett av mina första projekt att hjälpa till att skaffa den. Framför soffan är en öppen spis med glasluckor. Det är här vi sitter på våra tisdagsmöten. Salongen är underbart vacker och enormt stor. En svängd trappa leder upp till entréplanet.

För att komma till bottenplanet tar vi trappan som går från serveringsgången. Den leder rakt ner i gillestugan. På dess golv ligger mörk klinker. Dess ljusgrå tak är vackert handmålat, dekorerat med slingor i blå och röda toner. Här är TV´n. Här är också en soffgrupp och en öppen spis. Gillestugan är replokal för Hot Pans så här står alla bensinfaten/trummorna. I övrigt är här rätt tomt. Gillestugan fungerar som reparationsverkstad för kajakerna – vi har sex stycken. Det fungerar som verkstad då Rune gör teaterdekorer eller hus eller tavlor. Rune är konstnär. Innanför gillestugan ligger verkstaden. Den är rikt utrustad med bandsåg, pelarborr, rikt- och planhyvel, cirkelsåg och arbetsbänkar. Det är en stor rejäl verkstad. Om vi fortsätter igenom den kom vi till källarhallen och källarutgången. Härifrån leder en trappa upp till köket.

Huset är på sexhundra kvadratmeter!

Vi har en stor trädgård på tvåtusen kvadratmeter. I den finns en liten syrénberså med två soffor och ett bord. Där finns också ett trädgårdsland som de som är intresserade samsas om. Kajakställningen finns också här – utanför köksfönstren.

Vi som bodde här

Erik och Britt har jag redan nämnt. Erik hade två vuxna barn och Britt ett och bodde inte här. Erik var en vildhjärna. De var eldsjälar och de som initierade och drev på allt arbete. Karin har jag som hastigast nämnt. Det var henne jag träffade på Ami. Karin var psykolog och hade ibland mottagning hemma. Hon var knappt femtio. Ett tag bodde även Karins äldsta dotter Petra här med sin son. Vi gjorde avslappningsövningar tillsammans. Karin var en av initiativtagarna till kollektivet som blev kollektiv 1982, fem år innan jag flyttade in. När jag bott ett knappt år flyttade Karin och Eva köpte hennes andel. Eva var mycket aktiv. När hon flyttade in skulle hon förändra hela huset. Hennes initiativ var inte alltid uppskattade. Hon var pigg och idérik. Eva var trettio när hon kom till oss och jobbade år Haninge turistbyrå. Efter några år träffade hon Per som flyttade in till henne. Så blev vi nio – sju delägare och så Rune och Per. Per var stillsam och hjälpsam. Han var ingenjör och tio år äldre än Eva. 

Rune var konstnär. Han lufsade som en älg och han kallades också för älgen, framförallt av Birgitta. Rune var en kul typ. Han kunde se mycket dyster ut men var också busig. Han var väl kring trettiofem när jag kom dit. Rune jobbade mycket hemma. Han målade och byggde fantastiska miniatyrhus och han gjorde teaterdekor åt bland annat Oscarsteatern hemma. Birgitta var sjukpensionär men också konstnär. Hon var kittet i kollektivet. Hon såg till att huset fungerade. Hon gjorde allt det där småa som vi andra inte såg. Birgitta var också filosof. Hon hade alltid så kloka saker att säga. Rune flyttade fyra år efter det jag flyttat dit. Lasse flyttade in i köksrummet efter honom. Lasse var en mycket fin person i samma ålder som Rune. Han jobbade för ISAK, Isolera SydAfrika Kommittén. Han var alltid positiv och redo att hjälpa till.

Sedan har vi Ulli. Ulli var lite enstörig och gick ofta i egna tankar. Han jobbade för Rikskonserter och det var hans steelband. Han var en mästare på att arrangera fester. Genom sitt jobb lyckades han alltid ordna topporkestrar till våra sommarfester. Ulli var förtjust i Trinidad som inspirerat honom till calypsomusiken. Han åkte dit. När han kom tillbaka hade han med sig Merlene. Hon var svart och oerhört charmig. Så blev vi tio. De gifte sig i smyg men blev genomskådade och det blev en härlig bröllopsfest. Ulli var lite styvt femtio. Sist har vi Inger. Hon var också kring de femtio. Hon jobbade på apotek. Inger dog, jag berättar med om det senare. Märta flyttade in i hennes ställe. Märta kom att bo i mitt gamla rum längst upp men vi byggde om det, slog ut innertaket och lät det gå i nock. Hon fick dessutom en liten sovalkov på en hylla alldeles under taket. Jag övertog Ingers rum efter att ha bott i Ullis ett år då han var på Trinidad.

Våra grannar

Bredvid oss bodde skådespelerskan Yvonne Lombard och barnboksförfattaren Lennart Hellsing, han med alla ramsorna. Snett nedanför var Anders och Kerstin. De bodde i ett fint gammalt trähus. En nyårsafton hade vi raketkrig med dem. Det bara blev så. Någon raket kom lite lågt och hamnade på taket – deras eller vårt, det kommer jag inte ihåg. Sedan började bombardemanget – på lek. Det slutade väl. Snett nedanför åt andra hållet bodde Birgitta och Tommy. De hade en swimmingpool. Det serverades drink där ibland. Ibland kom våra grannar på fika och de kom till den stora sommarfesten. Vi umgicks även lite med de mer avlägsna grannarna, mest var det väl jag som hälsade på. Men sedan har vi Monica. Hon bodde i Saltsjöbaden men var så förtjust i huset och kom ofta och hälsade på. Vi frågade om hon inte skulle flytta in men det ville hon inte. Monica skrattade mycket och högt och var nästan alltid glad.

En kväll när jag kom hem efter att ha paddlat kajak en vecka på Åland med ett gäng hör vi ett rop på hjälp. Det kommer någonstans längre ner ifrån. Vi rusar över granntomterna i riktning mot skriket. Det kommer uppifrån i en villa. Jag klättrar uppför stuprännan till balkongen och in genom den öppna dörren. Där står det en gammal kvinna iklädd landstingets nattlinne. Jag frågar hur det är fatt. Hon är förvirrad. Då säger hon att hennes man är illa däran och ligger en trappa ner men hon kan inte gå ner för hon är rörelsehindrad. Jag går ner men finner ingen. Vid telefonen hittar jag en lapp med ett telefonnummer. Jag ringer. Det är kvinnans son. Han berättar att kvinnan är dement och att de inte haft plats på vårdhemmet utan kört hem henne och att det ska komma någon på besök flera gånger om dagen. Hennes man har varit död i flera årtionden. Han lovar ringa vårdhemmet.

Det praktiska

Vi hade städområden som vi bytte lite då och då. Det skulle städas varje vecka. Somliga slarvade – jag tillhörde dem. Hela tiden hade vi små reparationsarbeten som skulle utföras. På våra tisdagsmöten bestämde vi vem som skulle göra vad. Oftast var det Erik och Britt och ofta Birgitta som ställde upp. Att äta tisdagsmiddag och vara med på tisdagsmötet var det enda egentliga ”måstet” vi hade. Alla var ändå inte alltid med. Vi turades om att laga maten till tisdagen. Vi hade en del underhållsarbeten som måste genomföras. Vi var tvungna att dränera utanför köket, lägga om stenplattorna på gången, bygga om duschrummet utanför bastun, bygga om Märtas rum, putsa fasaden. För de större arbetena anlitade vi hjälp utifrån. Putsning av fasaden var det största projektet under min tid. Det kostade cirka 100 000 kr. Vi hade översvämning i avloppssystemet flera gånger. Det visade sig vara råttor som pluggade igen det. Vi anlitade en VA-firma som skickade in en videokamera i avloppssystemet så vi kunde se hur det stod till.

Det roliga

Själv är jag mycket social och finner stor glädje i att göra saker tillsammans. Halva gänget åkte långfärdskridskor och paddlade kajak. Ofta blev det spontant en dag eller kväll – oftast med Erik. Ibland stack vi iväg på längre turer upp till en vecka i kajak. Vi bjöd in lite grannar då och då på fika. Ofta tittade någon in för att hälsa på någon av oss men det blev ofta så att flera drogs in i snacket. Alla dessa besök ledde till att vi utvecklade ett mycket stort kontaktnät. Vi arbetade tillsammans. Jag nämnde duschrummet och Märtas rum. Vi byggde kajak ställning, det var mest Erik och jag. Erik och jag byggde också ett avlastningsbord, tillika skåp för köket en natt. Vi slutade inte förrän vi var klara och då var det morgon. Det var kul!

Det här jättehuset innebar att vi hade resurser att ta emot människor. Jag var på kurs. Det var Forum. Många hade inte ordnat sitt boende så jag sa att ni kan bo hemma hos mig. Det var inte några problem trots att de var tio. De fick sova på madrasser i gillestugan. Sedan hade vi ju de stora sommarfesterna. Det brukade komma omkring tvåhundra personer. De hade med egen mat och vin. Vi tillhandahöll bar och musik. Vi hade ju dels vårt eget steelband, dels ett inhyrt band av toppklass som Ulli ordnat. Det var en sådan fest som fick mig att flytta in. Det hände alltid något.

Det jobbiga

Naturligtvis hade vi konflikter. Jag nämnde tidigare städproblemet och Evas iver att göra om. Ofta ställde rättvisetänkandet till problem. Somliga gjorde mycket medan andra nästan inte gjorde någonting. Men så är det. Det finns inte någon rättvisa och om man inte kan acceptera det får man problem. Ulli tog med sig Merlene hem från Trinidad. De började äta på rummet och höll sig för sig själva samtidigt som Ulli inte var så duktig på att hjälpa till med det som måste göras. Att de blev asociala irriterade oss även öm vi förstod dem. Att bo kollektivt innebär ett socialt boende och vi bad dem så småningom att flytta.

Birgitta hade en katt som hette Frasse. När jag hade bott i huset några månader började jag få problem. Det blev tungt att andas. Jag testade mig och jag befanns kattallergisk. Katten eller jag måste bort. Det tisdagsmötet fick inte jag vara med på. Frasse försvann sedan. Jag tror han blev avlivad. Birgitta sörjde honom. Hon var ju som sjukpensionär hemma hela dagarna. Det talades aldrig om katten i mitt sällskap. Det hade ju varit lätt att lägga på mig skuldkänslor men det gjorde man inte.

Efter några år blev Inger sjuk i bröstcancer. Hon strålbehandlades och fick cellgifter. Hon tappade sitt vackra hår men sparade det för att göra något med det. Hon fick peruk. Det ena bröstet opererades bort. Sjukdomen spred sig och angrep ena lungan och hon fick svårt att andas och greps av panik. I slutet körde jag upp henne till sjukhuset. Hon dog två dagar senare. Cancern hade då spridit sig även till den andra lungan och levern. Hon begravdes i Nacka kyrka.

Lennart var Birgittas pojkvän sedan decennier. Han bodde ofta över hos Birgitta. Han fick testikelcancer som opererades. Flera år senare kom cancern igen och hade då angripit lungorna. Han var inbiten rökare. Han dog och vi begravde honom på Skogskyrkogården.

Utvecklande

Att bo kollektivt är att bo socialt med människor ständigt kring sig. Det är därför oerhört viktigt att kunna stänga av, att dra sig undan och att inte känna sig tvungen att vara social jämt. Det innebär också att man måste lära sig respektera när andra vill vara för sig själva. Om jag vill sitta i gungstolen och läsa en bok eller tidningen måste jag visa att jag inte vill störas. Besökare hade ofta problem med detta att kunna stänga av.

Vi fick ju ofta besök och fick nya intryck och idéer utifrån. Vi ordnade squaredans i gillestugan där också steelbandet repade. Vi jobbade tillsammans i olika projekt såsom köksskåpbordet. Vi byggde också tillsammans om vindsrummet, duschrummet och mycket annat. Det är utvecklande att vara i en gemenskap. Vi hade ju också svåra stunder som Ingers och Lennarts sjukdomar och död. Det innebar prövningar men också utveckling.

Billigt boende

Jag bodde tidigare i en etta på 43 kvm i Vasastan. Jag sålde den för 550 000 kr och köpte in mig i kollektivet för 210 000 kr. För min etta hade jag fått betala en hyra inklusive ränta på 1500 kr/månad. Det fick jag i kollektivet också men då hade jag ett jättehus och många trevliga bokamrater. Det blev ju också billigare med TV-licens, tidning och mycket annat eftersom vi inte behövde var sin. Det är billigare att bo flera i ett stort hus en få och i många hus. Det ger också fördelar om man reser bort. Huset står nästan aldrig tomt.

Glädjen övervägde bekymren

Inte nog med att jag fick bo i ett fantastiskt hus med enorma resurser. Det ingick också en massa härliga människor som jag kunde glädja mig med. De fem åren i kollektivet var fantastiska. Jag flyttade sedan jag träffat Gudrun och vi fick Klara. Vi hade från början bestämt att det inte fungerade med små barn i ett så nära kollektiv. Gudrun hade då till och från bott i kollektivet i nästan ett år. Av alla sätt att bo som jag provat på har det här varit det roligaste och mest utvecklande och jag provar det gärna i någon form igen.

 Björn Esping, www.esping.net