Lycian Way

Av Björn Esping, www.esping.net

KARTA:     Lycian Way

Enligt antikens historieberättare Herodotos kom lykierna, sjöfararna, ursprungligen från Kreta. De bosatte sig på Tekehalvön på den nuvarande turkiska sydkusten. Området begränsas av Dalyan i väster och Antalya i öster. De var trojanernas viktigaste bundsförvanter i kriget mot grekerna om vi får tro Homeros. Deras samhällsskick var troligen ett demokratiskt matriarkat. Lykien erövrades på 500-talet f.kr. av perserna men föll i händerna på Alexander den store på 320-talet f.kr. för att några hundra år senare bli en romersk provins, dock med stort självbestämmande. Motståndet mot de olika ockupationerna var stort och vid två tillfällen valde befolkningen i huvudstaden Xanthos att begå kollektivt självmord i stället för att överlämna sig till fienden. Det lykiska förbundet bestående av 23 städer fick en blomstringstid under den romerska tiden. Tempel, gravar, teatrar, kloster, bad och akvedukter byggdes. I mitten av 300-talet e.kr., efter kung Konstantins död delades det romerska riket upp i Väst- respektive Östrom. Lykien kom att tillhöra det östromerska, bysantinska riket. Samme Konstantin hade dessförinnan förutom att han år 323 lät införa kristendomen som statsreligion i hela det romerska riket också grundlagt och utsett Konstantinopel till dess huvudstad år 324.

Lykien blomstrade under den romerska tiden men när Lykien på 1000-talet hamnade under turkiskt och senare på 1500-talet under ottomanskt välde kom det att tappa betydelse och blev närmast en glesbygd. Detta gör att många ruinstäder från den romerska tiden är tämligen välbevarade.

Den lykiska kusten, Turkoskusten som den ofta kallas, är flikig med många djupa raviner som oftast mynnar ut i härliga sandstränder när de når det blå Medelhavet. En bit innanför havet reser sig de 3000 m höga Taurusbergen. Längs hela kusten med start i Fethiye i väster och hela vägen bort till Antalya löper den 50 mil långa vandringsleden Lycian Way. Den utsågs för några år sedan av Sunday Times som en av världens tio bästa vandringsleder. Att vandra hela leden tar cirka 5 veckor. Den invigdes 1999 och består av sammankopplade gamla romerska transportvägar och getstigar. Initiativtagare är engelskan Kate Clow som tillsammans med Terry Richardson utforskade och märkte upp leden. De har tillsammans också skrivit en guidebok, The Lycian Way, med kartor och utförliga beskrivningar. Ytterligare en led, St Paul Trail, invigdes 2004. Den är av samma längd men går inne i landet.

Den väl upptrampade stigen går genom flera ruinstäder, förbi tempel och teatrar. I princip börjar varje vandringsdag med en brant stigning som efter ett tag planar ut för att så småningom sänka sig ner mot det turkosblå havet i nästa ravin på vars brant nästa by och nästa natts nattläger ligger. Leden är indelad i ett antal etapper om vardera 4-5 vandringsdagar. Till varje etapps början och slut är det möjligt att ta sig med kollektiva medel, oftast små Volkvagnsbussar, så kallade ”dolmus”, som med rätt täta mellanrum går upp till stora vägen mellan Antalya och Fethiye där stora bussar går regelbundet. Det kollektiva bussnätet är mycket väl utbyggt i Turkiet.

Anders och jag anlände klockan 2 på natten med charterflyg till Antalya. Det var slutet av mars. Vi hittade en undangömd vrå på flygplatsen där vi kunde rulla ut våra sovsäckar för att få oss några timmars sömn. Klockan 6 väcktes vi av städerskan och tog en taxi in till busstationen. Klockan 7.45 satt vi på bussen och var framme i Fethiye redan 11.30. Här intog vi en braklunch hungriga som vi var eftersom vi missat frukost. Med en dolmus kom vi ner till Ovacik, en liten by en halvtimmas resa från Fethiye, där vandringsleden börjar. Det var nu eftermiddag och lite väl sent att ge sig i kast med Lycian Way. Vi ordnade därför logi och gjorde sedan i stället en eftermiddagstur ner till Kaya, en övergiven gammal grekisk-ortodox stad, någon timmes promenad från Ovacik.

En stor gul skylt med svart text ”Lycian Way from Fethiye to Antalya 509 km” markerar ledens början. Det är svagt disigt och temperaturen är behaglig men svetten rinner ändå ymnigt i den långa uppförsbacken. Den glesa vegetationen utgörs av tall och gula gemsrotsbuskar. Allteftersom vi vinner höjd öppnar sig Medelhavet alltmer för oss. Bakom oss blickar vi ner mot ett smalt vitt näs som skjuter ut i havet. Innanför ligger en blå lagun som bara har en smal öppning ut mot havet. Det är badorten Öludeniz, den kanske mest kända i Turkiet. Efter några timmar tar vi paus, rullar ut våra liggunderlag, och äter vår matsäck varefter vi tar en liten tupplur. Vi väcks av ett prasslande ljud inifrån buskarna. Efter ett tag hittar vi upphovsmakaren, en sköldpadda. De kommande dagarna kommer vi att stöta på fler. Vi börjar vandra igen. Några getter skuttar omkring i bergen ovanför oss. Det blir många fler under vår vandring. Vi passerar några bikupor. Vi har varnats för att inte gå för nära så vi passerar på betryggande avstånd. Framåt eftermiddagen kommer vi fram till Faralya där vi blivit rekommenderade att ta in på George house. Det går inte att missa. Vägen dit är oerhört välskyltad. Vi välkomnas av vår utomordentligt trevlige värd Hassan och efter en sval öl leder han oss fram till kanten av Butterfly Valley som breder ut sig 500 m nedanför oss. Utsikten är magnifik och vårt ställe är en pärla. Den måltid vi intar på kvällen ska vi sent glömma.

Följande morgon tar vi oss ner i dalen. I några brantare passager är rep uppspända vilka gör att det går rätt raskt att ta sig ner till blomsterprakten på den platta dalbotten. Sommartid är här fullt av badturister som kommer med båt från Öludeniz men nu är här tomt. Vi tar oss ett bad. Jag gissar på att det är knappt 20 grader i vattnet så det känns alldeles lagom. Efter en lunch hos Hassan bestående av yoghurt, tomatsallad och manaman, en omelett på ägg, lök och grönsaker, som vi rundar av med en kopp starkt turkiskt kaffe fortsätter vi vår vandring. Vi når fram till Kabak på eftermiddagen och hyser in oss på Mamma´s pension som ligger utsökt vackert på sluttningen ner mot nästa underbara sandstrandsinramade vik. På takterassen blickande ut över havet långt nedanför intar vi lite vin.

Efter Kabak går stigen ner till stranden, därefter bär det iväg uppåt. Enligt guideboken ska stigningen vara 600 m men det kändes som mer. Landskapet ändrar karaktär. Vi fjärmar oss från havet och drar oss inåt landet in i ett vilt mycket bergigt landskap. Bergen reser sig lodrätt ovanför oss där vi går på stigar som letar sig fram utefter ravinbranternas stup. Stigen omges av förtvinade och förtorkade trädstammar Det har blivit kyligt och luften känns rå och fuktig. Så småningom når vi upp till en olivlund uppe på en platå. Nu är det riktigt kallt och duggregn faller. Vi slår oss ner. Tröjor och regnställ åker på och matsäcken fram. Anders halar upp lite vatten ur brunnen och vi tar en snabblunch innan vi fortsätter. Det går uppåt ännu ett tag. Så småningom öppnar det sig och vi är framme i Alinca. De första husen dyker upp. En man kommer ut från ett pittoreskt gammalt hus. Innan vi lämnade Mamma´s i Kabak ringde Mamma själv upp till Alinca och bokade plats åt oss. Vi frågar mannen om det är hit vi ska. Han nickar ivrigt och vi bjuds in på té i hans hem. Det regnar så vi är tacksamma över att få komma under tak. Vi inser efter ett tag att vi har kommit fel och när regnet upphör så tackar vi för oss och går vidare. Några hundra meter längre fram kommer det riktiga stället. Återigen med en vidunderlig utsikt över bukten långt nedanför. Vi gör oss hemmastadda. En gammal krökt gumma kommer gående på slingervägen nedanför oss. Längre ner ser vi kor och getter som går och betar. Vi beger oss neråt. En nyfödd kalv står och diar lite längre ner. Den är sällskaplig och vi får kela med den. Vi försöker få kontakt med kvinnan som sköter kon och det går bra trots att vi inte kan varandras språk. Människorna är så vänliga. En flicka kommer mot oss. I famnen har hon en liten killing. Hon stannar till så vi får klappa den. Det blir en fin stund. Efter ett tag återvänder vi upp till vårt ”pension”. En underbar måltid har dukats fram åt oss ute i det fria.

Nästa morgon har molnen lagt sig som ett täcke över havet långt nedanför oss. Under vår vandring har vi fått höra talas om den gamla ruinstaden Olympos längre österut och inte så långt från Antalya. Eftersom vädret blivit sämre beslutar vi oss för att avsluta vandringen nästa dag för att få se Olympos och drar oss därför inåt land. Efter några timmar når vi fram till byn Bogazici och frågar efter husrum. Vi får bo hemma hos en familj i deras vardagsrum. Alla är så nyfikna och intresserade och vi får en trevlig samvaro innan vi beger oss upp till den romerska ruinstaden Sidyma som ligger några kilometer upp i bergen. När vi når dit öser regnet ner så besöket blir kort innan vi återvänder ner till vår familj. Följande morgon får vi åka skolbuss ut till en större väg, sedan dolmus ut till stora vägen där en buss dyker upp efter ett tag. Efter några timmar blir vi avsläppta och en ny dolmus för oss ner till Olympos nere vid havet. Vi hyser in oss i en hippieby strax ovanför antikens Olympos.

Den gamla staden ligger i en klyfta. En flod ringlar sig genom de övervuxna lykiska, romerska och bysantinska ruinerna ner mot havet. Det känns lite spännande att vandra förbi de av grönskan nästan helt gömda lämningarna från antikens tid. Bakom en klippa öppnar sig Medelhavet och en vit sandstrand breder ut sig åt båda håll. På klippan med utsikt över havet ligger en gammal sjörövarfästning. Några kilometer inåt land stiger eldslågor rakt ur berget. Historien berättar att den eldsprutande draken Chimaera med lejonets huvud och ormens tunga bodde här. Han var son till den skräckinjagande Tyfon och fruktad av gudarna. Till slut satte Zeus fyr på Tyfon och begravde honom levande på den plats som blev till vulkanen Etna. Även Chimaera gick döden till mötes. Trots det fortsatte flammorna att lysa. Det är gaser från jordens innandöme som pyser ut.

Följande dag beger vi oss till Antalya och flygplatsen för färd hemåt.