Geparden

Förr kallades den jaktleopard och användes också för jakt. Den går att tämja. Den intar därigenom en särställning bland kattdjuren. Kroppen liknar mer en hunds. Benen är långa. Den blir omkring 75-85 cm hög. Den är mager och skranglig men extremt snabb. På korta sträckor kan den nå upp i en hastighet av 110 km/tim. Den har dock ingen uthållighet utan ger upp en jakt efter några hundra meter om den inte lyckats fånga sitt byte dessförinnan. Den smyger sig därför fram så nära sitt tilltänkta byte som möjligt och först när djuret varseblir geparden och tar till flykten gör den sitt utfall. När den hunnit upp det jagade djuret slår den omkull det med ett slag av framtassarna och hugger det därefter i halsen.

Huvudet är kattliknande liksom svansen. Ögats pupill är rund medan den hos övriga kattdjur utgöres av en vertikal springa. Bettet liknar de andra kattdjurens men hörntänderna påminner mer om hundens. Djurens själsliv motsvarar denna mellanställning – ansiktet är ännu kattlikt, men ur ögonen talar hundarnas godmodighet och saktmod. Ett karaktäristiskt svart streck går i en båge från gepardens ögonvrå ner till mungipan. Pälsen är gulaktig som lejonets men  med svarta fläckar.

Liksom hos övriga katter finns det en mekanism i tassarna för att dra in klorna. Den är dock illa utvecklad hos geparden och klorna är därför trubbiga genom nötning. Den kan inte klättra i träd till skillnad från de flesta andra kattdjuren.

Geparden blir 110 – 135 cm lång och svansen 65 – 85 cm. I vilt tillstånd blir den 5 – 7 år, i enstaka fall 9 år. I fångenskap kan den bli upp till 18 år. En gepard äter i genomsnitt omkring 2 kg kött om dagen. Enligt uppgift äter den dock bara var tredje dag men då desto mer. Efter måltiden vilar den i skuggan under ett träd. Det är ofta så man finner den på savannen. Den förekommer i hela Afrika men även i Asien, främst i Indien. Indierna kallar den tschita som är hindi och betyder den fläckige. I den engelskspråkiga världen kallas den cheetah.

Gepardens särställning som ett mellanting mellan katt och hund gör det möjligt att dressera den. Den har förr använts både som jaktdjur och som sällskapsdjur. Det berättas, i Brehm - Djurens liv, att fursten av Armenien på 1400-talet hade upp mot 100 geparder eller jaktleoparder som han använde i jakten. ”Kungen av Frankrike” brukade ha med sig jaktleoparder som man hade i band liggande på en kudde på hästens länd. När man kommit tillräckligt nära släpptes den ner och lösgjordes varefter den sprang efter bytet. Genom att lura den med en köttbit kunde man åter infånga den och den hoppade själv upp på hästen. Det berättas vidare att mongolernas härskare hade ett sådant överflöd på geparder att de kunde föra med sig upp mot 1000 djur på jaktfärderna.

Jag citerar Brehm – ”Gemytlighet är det mest framträdande draget i hans karaktär. Han tänker aldrig på att göra den som sysselsätter sig med honom, något för när, och man kan, utan att betänka sig, dristigt gå till honom för att smeka och klappa honom.” Detta gäller förstås bara det tama djuret som fötts i fångenskap. Den har ett dovt, kraftigt spinnande och stryker sig som en katt mot en om man kommer nära. Den slickar en gärna med sin sträva tunga på armen eller det nakna benet.

Brehm berättar vidare om en man som hade en gepard som sällskapsdjur. Några tyska damer kom till honom i Alexandria för att bese hans djursamling. Han lovade att föra åtminstone ett av djuren till dem vid något tillfälle. En gång när damerna var samlade genomförde han sitt lilla skämt. Han inträdde med Jack, geparden, i det hus kvinnorna befann sig. Sedan han lugnat den förskräckte tjänaren, som just skulle slå larm, begav han sig lugnt, tillsammans med geparden, upp på andra våningen. När han kom till rummet där de befann sig frågade han om han fick inträda med sin hund. Det beviljades och Jack trädde makligt in i rummet. Ett högt tjut mötte honom och de förskräckta kvinnorna hoppade, i ett försök att rädda sig, upp på ett bord. Detta tjänade endast till att locka Jack att göra sammaledes och innan damerna hunnit sansa sig stod han belåtet spinnande mitt ibland dem och tryckte sig emot dem, än mot en, än mot en annan. Därunder försvann snart deras fruktan och de modigaste började smeka honom.

Under min vistelse i Namibia för några år sedan fick jag själv kontakt med tama geparder. Jag hade så många som fyra geparder omkring mig samtidigt. I början kändes det lite obekvämt men strax kunde jag njuta av samvaron. De strök sig mot mina ben och lät sig villigt klias och spann belåtet. De kom fram och slickade mig med sina sträva tungor på mina armar. Det var en härlig upplevelse.

KÄLLOR

Brehm – Djurens liv, Världslitteraturens förlag, 1929

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

0121-20039, www.esping.net