Himbafolket

KARTOR:     Bosättning

I nordvästra Namibia, i Kaokoveld innanför Skelettkusten söder om Kunenefloden som utgör gräns till Angola, lever Himbafolket. Det är ett folk som i stor utsträckning fortfarande lever på traditionellt sätt. I huvudsak lever de av boskapsskötsel - kor,getter och får - men många män arbetar också i städerna. De talar hererospråket liksom Hererofolket som lever längre söderut. Uppskattningsvis utgörs Himbafolket av 20-50000 människor.

Under 1980-talet led de svårt av torkan och gerillakriget med det ockuperande Sydafrika. Nära 90% av boskapen dog. Redan tidigare hade de haft det svårt. På 1920-talet införde Sydafrika speciella reservat, ”hemland”, dit folket fördes. De förbjöds handla, låta djur beta fritt och samla vilda växter. Med freden år 1990 kom också regnen. Boskapshjordarna växte till sig, barnen fick börja skola och lagar infördes som gav dem kontroll över djurliv och turism på sin mark.

Djuren har betydelse både som nyttodjur och sällskapsdjur. Varje ko har namn, vårdas ömt och står i nära relation till sin ägare. Det förekommer att den döde begravs insvept i skinnet av ett älskat djur. Både män och kvinnor är herdar och följer med boskapen när den måste byta betesmark. Det kan bli upp till tio flyttningar på ett år. Barnen hjälper till med att samla ved och hämta vatten. Av korna får man mjölk och av getter och får kött.

Kvinnorna smörjer in sina kroppar med en blandning av mjölkfett, röd ockra och aromatiska kryddor. De är nakna så när som på ett höftskynke av skinn. Deras hår är flätat och insmort med blandningen ovan men med inslag av lera för att det ska stelna. De unga flickorna har två kraftiga flätor som oftast viks framåt. Efter menstruationen flätas håret i många axellånga tunnare flätor. Rullade ”öron” av lammskinn vävs in i håret. De symboliserar kvinnors och boskaps fruktsamhet.

De män som inte vaktar boskapen arbetar ofta i städerna. De är mer konventionellt klädda. I byn smörjer även de in sig med fettblandningen men numer blott den nakna överkroppen. De små pojkarna har rakade huvuden. En liten tofs lämnas kvar. När de blir äldre kan de ha två tofsar. När mannen gift sig har han sitt hår täckt med ett tygstycke. Helst ser man att mannen gifter sig med sin korskusin, dvs sin faders systers dotter eller sin mors brors dotter. Det är förbjudet att gifta sig med sin faders sons dotter eller sin mors dotters dotter. Det är oftast föräldrarna som väljer brud åt mannen. På bröllopsdagen överlämnar brudgummen i sällskap av sin far en bröllopsgåva till brudens familj. Den består ofta av en oxe, en kviga och några får, aldrig getter som anses ha lägre status. Bruden får sedan en slöja av lammskinn som hon täcker sitt ansikte med. Den viker hon undan först när hon kommer till sitt nya hem. Bröllopet innebär en stor social förändring för mannen. Han blir då fullödig medlem av sin fars släkt och kan bygga ett eget hem. Från sin mammas familj får han boskap och från sin fars tillgång till vatten, jord och förfäder. De döda förfädernas andar fungerar som en länk mellan de levande och Gud.

Tiderna har förändrats. Barnen går numer i skola och männen drar iväg till städerna för att arbeta. Kvar är kvinnorna. De hamnar utanför men det är kvinnorna som för traditionerna vidare. Kvinnor från flera byar träffas då och då. De passar då på att fläta varandras hår. Mammorna hedras av männen. De säger att ”pengar ger inte liv”.

Som turist är det fantastiskt att hamna i den ålderdomliga, naturnära, traditionella byn. Himbafolket har inte många ägodelar men äger egenskaper som många av oss skulle önska att vi hade - harmoni, humor och en närhet till livet.

KÄLLOR

Namibia, Gerald & Marc Hoberman, ISBN 99916-764-6-5,  National Geographic, nr 1, 2004, Himba – Nomads of Namibia, Margaret Jacobsohn, Peter & Beverly Pickford, Struik Publishers, 1998, Det vilda Afrika, Tom Schandy, Bokförlaget Max Ström, 2003

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

0121-20039, www.esping.net