Namibias historia och naturgeografi

KARTOR:     Namibia

AFRIKAS FÖRHISTORIA

Afrika utgör kärnan i gamla Pangaea, den sammanhängande kontinent som för cirka 200 miljoner år sedan började splittra upp sig i de världsdelar vi idag har. Afrika låg då längre söderut och hade ett annat klimat än nu. Exempelvis låg hela nuvarande Sahara under vatten för 400 miljoner år sedan. Sahara har sedan dess omväxlande varit land och täckt av hav. Det senaste Saharahavet försvann för cirka 10 miljoner år sedan. Sedan dess har regn och torrperioder avlöst varandra.

AFRIKAS TIDIGA HISTORIA

Afrika utgör också mänsklighetens vagga. Här började människan särskilja sig från människoaporna. De äldsta fynden av Australophitecus aferensis, föregångare till Homo Sapiens, är cirka 5 miljoner år gamla. De är funna i Riftdalen, en förkastningsspricka som går genom hela Östafrika. Tidiga fynd är också gjorda i Sydafrika.

Vid tiden för den yngre järnåldern för 10000 år sedan, då inlandsisen hade släppt sitt grepp om Europa, hade flera kulturer utvecklats på Saharas då gröna slättland. En av dessa kom senare att bilda den faraoniska egyptiska kulturen. På andra håll utvecklades andra kulturer. En av dem var khoisan i sydvästra Afrika. Hit hör sanfolket eller bushmän som de oftast kallas liksom nama eller hottentotter. De levde som samlare och jägare. Ännu idag finns det i Namibia bushmän som lever på sitt traditionella sätt dock ofta kompletterat med boskapsskötsel. Man har funnit upp till 28000 år gamla klippmålningar som gjorts av sanfolket.

SLAVHANDELN

På 1500-talet fick den afrikanska befolkningen längs kusterna kontakt med omvärlden. Det var vid denna tid som de stora upptäckterna gjordes av européerna. Slavhandeln till den amerikanska kontinenten kom igång på 1520-talet. Totalt beräknas 15 miljoner slavar ha förts från Afrika till Amerika. Ungefär 3 miljoner dog på vägen. Slavhandeln var mycket lönsam men den avskaffades i mitten av 1800-talet då européerna kom på att de svarta kunde göra bättre nytta i Afrika där de kunde utvinna stora rikedomar som kunde skeppas till Europa. Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Portugal, Italien, Belgien och Spanien gjorde vid en konferens i Berlin 1884-85 upp om hur Afrika skulle delas. Nuvarande Namibia, dåvarande Tyska Västafrika liksom Kamerun och Togo i Västafrika, Tanganyika och Ruanda-Urundi i Östafrika tillföll Tyskland. Därefter började den stora kolonisationen av Afrika.

KOLONISATIONEN AV TYSKA VÄSTAFRIKA (NAMIBIA)

Tyskarna gick hårt fram. På 1890-talet gjorde orlamfolket och 1904 namafolket uppror men slogs ner brutalt av tyskarna. Mer än tre fjärdedelar av hererofolket och hälften av nama dödades. Första världskriget bröt ut. Trupper värvades från Afrika för européernas räkning, främst för Frankrikes men även Storbritanniens. I början av kriget erbjöds de viss lön men i slutet blev de tvångsvärvade. Omkring 500000 svarta värvades och omkring 200000 dog i européernas krig. Tyska Västafrika, nuvarande Namibia intogs av sydafrikanska trupper. Vid fredsförhandlingarna bestämdes att landet skulle stå under sydafrikanskt mandat. De övriga gamla tyska kolonierna i Afrika ställdes under engelskt, franskt och belgiskt mandat. Efter världskriget och fram till 1930-talet fortsatte man att slå ner det motstånd, man ”pacificerade”, som fanns i kolonierna. År 1948 började Sydafrika införa rasåtskillnad, apartheid, i Namibia. Afrikanska ledare vädjade förgäves till FN för att avveckla de sydafrikanska lagarna. Sydafrika koncentrerade alltmer trupper till Namibia och försökte införliva det som ett lydrike. Befrielserörelsen South West African People´s Organization (SWAPO) bildades år 1960. Inspirerade av Gandi använde man utan framgång fredliga metoder men år 1966 övergick man till väpnad kamp. FN gav sitt stöd. Landet fick sitt nuvarande namn Namibia efter den torra kustremsan Namib. År 1971 beslutar Internationella domstolen att förklara Sydafrikas ockupation av Namibia för illegal. År 1988 försökte Sydafrika ockupera Angola, Namibias nordliga grannland, men slogs tillbaka med hjälp av kubanska styrkor. För att dra tillbaka sina trupper från Angola krävde Kuba att Sydafrika skulle dra tillbaka sina från Namibia. FN upprättade därefter en plan och allmänna val hölls i Namibia 1989 och 21 mars år 1990 blev Namibia såsom sista land i Afrika fritt.

BEFOLKNING

Namibia hade år 1991 1.4 miljoner invånare. De viktigaste befolkningsgrupperna är ambo, kavango, herero, nama, bergdama och san samt vita. Ambo, kavango och herero talar bantuspråk och lever i de norra och centrala delarna. De livnär sig på enkelt jordbruk och boskapsskötsel. Nama och bergdama tillhör khoikhoifolket (hottentotterna) liksom san (bushmän) och talar khoisanspråk som kännetecknas av sitt karaktäristiska klickljud. De vita är mestadels invandrade boer från Sydafrika. Engelska och afrikaans är de officiella språken.

NATUR OCH GEOGRAFI

Längs Namibias kust sveper den kalla Benguelaströmmen från Antarktis och norrut. Den medför att all fukt över havet faller som regn innan det når kusten som därför blir väldigt torr. Längs hela sträckan från Angola i norr till Oranjefloden i söder sträcker sig Namiböknen som med sina 15-40 miljoner år är jordens äldsta och av många betraktad som jordens vackraste öken. I norr består den av grus och berg. Brandberg i centrala Namiböknen är 2606 meter. I närheten av Brandberg ligger världens största urangruva (Rossing). I den centrala grusöknen hittar man den endemiska växten Welwitschia som lever på den fukt som dimmorna nära havet kan ge. Växten kan bli upp till 2000 år och växer blott här. I söder är sanden rödfärgad av och mycket finkornig och bildar fantastiska dyner som kan bli flera hundra meter höga. I sydspetsen av Namiböknen ligger diamantgruvorna i Oranjemund. Namibia är världens största producent av smyckesdiamanter och står för 30% av världsproduktionen.

Något 10-tal mil in från kusten reser sig en förkastningsbrant som sträcker sig landets hela längd. Öster därom på den platå som bildats ligger Kalahariöknen som når in i det östliga grannlandet Botswana. Kalahariöknen är karg. Flertalet av sanfolket lever här.

SÄLKOLONIER

Den kalla Benguelaströmmen är mycket rik på plankton och fisk. Stora mängder av sjöfågel, säl, haj och säl dras därför till kusten. Stora kolonier om 100000-tals Kapsälar har tagit sin tillflykt till stränderna. Omkring 2/3 av jordens alla Kapsälar lever här. I Cape Cross reservatet söder om Swakopmund finns en koloni om 50-100000 sälar på ett litet område. Sälen lever av fisk och äter omkring 8% av sin vikt varje dag. Den föder sina ungar i november-december. Var fjärde säl dör som unge främst därför att de blir byte åt schakaler och hyenor som stryker omkring i kolonins utkant.

ETOSHA

I landets centrala norra delar ligger Etosha som är en enorm nationalpark. I december till mars faller här regn som gör området grönt. Här återfinns antiloper, zebror, giraffer, elefanter i mycket stora antal. Även hyenor, shakaler, lejon, geparder och leoparder återfinns här. Etoshas centrala del utgöres av en uttorkad sjö av Vänerns storlek och består största delen av året av stenhård torr lera.

KÄLLOR

Afrika i det tjugonde seklet, Basil Davidson, Nordiska Afrikainstitutet, Namibia, Gerald & Marc Hoberman, ISBN 99916-764-6-5, National Geographic, nr 2, 2001, National Geographic, nr 1, 2004, Nationalencyklopedin, Bra Böcker, 1994, Illustrerad vetenskaps encyklopedi - Världen idag, Bonniers specialmagasiner, 1996,  Himba – Nomads of Namibia, Margaret Jacobsohn, Peter & Beverly Pickford, Struik Publishers, 1998, Bushmen – a changing way of life, Anthony Bannister, David Lewis-Williams, Det vilda Afrika, Tom Schandy, Bokförlaget Max Ström, 2003

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

0121-20039, www.esping.net