Namiböknen

VAD MENAS MED ÖKEN?

En sjättedel av jordens landmassa utgöres av öknar, ytterligare en sjättedel är halvöken eller stäppöken. De uppges växa med omkring 100 kvadratkilometer per dag. Öken definieras som ett område med mycket låg nederbörd och hög avdunstning och saknar helt eller nästan helt vegetation. Om vegetationen är mer sammanhängande kallas den halvöken eller stäppöken. Nederbörden i en öken är mindre än 250 mm per år ( årsmedelnederbörden i Sverige är styvt 600 mm ) men numer tittar man mer på relationen mellan nederbörd och mottagen solenergi. Torrhetsindex på 200 anger att den inströmmade solenergin förmår avdunsta 200 gånger den nederbörd som faller. Atacamaöknen på Peru/Chiles västkust och östra Sahara är jordens torraste öknar. De har ett torrhetsindex på 200 medan det för exempelvis Sonoraöknen i Arizona och Mexico är 1.5 – 4. Den Libyska öknen och Death Valley i Kalifornien är de öknar där man uppmätt de högsta temperaturerna, 58º resp 56.7º.

UTBREDNING

Från lågtrycksbältet vid ekvatorn stiger varm fuktig luft uppåt. Den rör sig sedan på hög höjd mot de båda vändkretsarna, Kräftans vid 30º nordlig och Stenbockens vid 30º sydlig bredd. På sin väg dit regnar den fuktiga luften av sig och faller torr ner mot vändkretsarna där högtryck bildas. Den fortsätter sedan som passadvind mot ekvatorn och samlar på sin väg fukt från mark och hav. På grund av jordens rotation vrider passadvindarna västerut. En likadan men motsatt riktad luftström cirkulerar mellan 30:e och 60:e breddgraderna och skapar lågtrycksbälten vid 60:e breddgraderna. Vid vändkretsarna återfinns därför de flesta av jordens öknar – Sahara, Libyska-, Nubiska- och Arabiska öknarna liksom Tharöknen vid Kräftans vändkrets och Kalahari och Patagoniska och Australiska öknarna vid Stenbockens.

Västkustöknar återfinns i Sydamerika, Sydvästafrika och västra Australien. De uppstår genom att kalla strömmar från Antarktis sveper längs västkusterna norrut samtidigt som passadvindarna blåser ut det uppvärmda ytvattnet som ersätts med kallt djupvatten. Nederbörden faller över det kalla havsvattnet och luften är torr när den kommer in över land. Ofta förekommer morgondimmor över dessa öknar. Namiböknen, jordens äldsta öken, är en västkustöken liksom Atacamaöknen, jordens torraste, i Peru/Chile.

Regnskuggsöknar utgör en tredje kategori och uppstår i regnskuggan bortom höga bergsmassiv. Gobi ligger bortom Himalaya, Takla Makan bortom de kinesiska bergen och Death valley väster om Klippiga bergen och öster om Sierra Nevada. Mojave- och Sonoraöknarna är också regnskuggsöknar.

De regn som kommer faller mycket sällan men då de väl faller är det desto intensivare. Eftersom öknarna saknar vattenupptagande vegetation rinner vattnet ovanpå markytan. Vattnet drar med sig sand och småsten och letar sig ner mot sänkor i öknen där det sedan avdunstar och ofta lämnar saltutfällningar efter sig. Döda havet är en sådan sänka. Dess salthalt ligger nära 35%.

ÖKENTYPER OCH DYNFORMATIONER

När man tänker på öknar är det i allmänhet sandöknar man tänker på. Klipp- och grusöknar är dock mer vanligt förekommande. Namiböknen är omkring 200 mil lång. Dess norra del, Skelettkusten är grusöken, dess centrala del klippöken medan den södra är rödgul sandöken. Sanden har fått sin färg av järnoxid som förekommer i riklig mängd i bergarterna. Dyner uppstår i allmänhet bakom hinder såsom buskar, stenar och till och med större gruskorn. Barchandyner har hästskoform och bildas då vinden ständigt blåser i samma riktning. Skänklarna lägger sig i vindriktningen. De är de rörligaste av alla dyner och kan flytta sig upp till 25 meter på ett år. Om vinden hela tiden växlar bildas flera skarpeggade ryggar, var och en formad som en balchan. Tillsammans bygger de upp en stjärnformad dyn. Världens högsta dyner, över 300 m, påträffas i Namiböknen. De är ofta transversaldyner som bildas tvärs den förhärskande vindriktningen. Vid lägre vindstyrkor bildas longitudinella dyner med en utsträckning parallellt med vindriktningen. De blir sällan så höga.

DJUR- OCH VÄXTLIV

För att kunna överleva i ett torrt ökenklimat är det nödvändigt för djur och växter att kunna samla och lagra fukt och regn. De arter som lever i öknar är därför mycket anpassade. Exempelvis finns det en svart skalbagge som utnyttjar morgondimman i Namiböknen genom att ställa sig med huvudet lågt och stjärten högt längst upp på sanddynen. Dimman, som kan nå 50 km in i landet, kondenserar då på den svalare kroppen och rinner sedan neråt mot dess mun. Oryxantilopen livnär sig på vattenhaltiga ökenmeloner och rotknölar. Den hushållar med sin vätska och dess avföring är därför torr. Den kan reglera sin kroppstemperatur inom vida gränser men hjärnan hålls vid konstant temperatur genom ett sinnrikt kylsystem i de nästan meterhöga raka hornen. Welwitschia är en endemisk växt i Namiböknen. Den är tvåbladig men bladen flikar upp sig till ett virrvarr. De har en förmåga att fånga vätska direkt ur dimmorna. Växten kan bli extremt gammal, upp till 2000 år.

Temperaturen vid öknens markyta kan nå upp till 75ºC men sjunker drastiskt både uppåt och neråt. En meter ovanför markytan kan den samtidigt vara 37º och en meter under ytan 30º. Dromedarens eller oryxantilopens huvud befinner sig 1 ½ - 2 m ovan marken och befinner sig därför i detta något svalare temperaturområde. Under markytan påträffas många mindre djurarter såsom ökenspringråttan och jordekorren.

NAMIBÖKNEN – JORDENS ÄLDSTA ÖKEN

Namiböknens södra del, Namib-Naukluft park, är jordens äldsta nu existerande öken. Dess ålder uppskattas till 15-40 miljoner år. Det har funnits andra öknar tidigare men antingen existerar de inte längre eller också har de, såsom Sahara, växlat mellan att vara öken och frodig savann. Den anses också vara jordens vackraste öken med sin rödgula sand som bildar enorma sanddyner. Jordens högsta sanddyner finns här. Den högsta dynen har uppmätts till 325 m.

I början av 1900-talet fann man stora mängder diamanter i Namiböknen. Fartyg med förnödenheter ankrade upp på de grunda kusterna och förnödenheterna transporterades med roddbåter till land där de omlastades till oxdragna kärror för att sedan forslas in i öknen. I morgondimmorna och stormarna gick många fartyg på grund och längs Namiböknens kust ligger därför många vrak. Dess norra del kallas därför Skelettkusten. Öknen ändrar sig hela tiden, sand blåser ut till kusten och stranden förskjuts utåt. Detta gör att många vrak idag ligger många hundra meter upp på land.

KÄLLOR

Planeten Jorden – Öknar, Jack Page, Time-Life Books, 1984, Svalan Life Naturbiblioteket – Öknen, A.Starker Leopold, Bonniers 1962, Nationalencyklopedin, Bra Böcker, 1994, En varmare värld, Claes Bernes, Naturvårdsverket, 2003, Namibia, Gerald & Marc Hoberman, ISBN 99916-764-6-5

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

0121-20039, www.esping.net