Helène i refugio Cuernos

Regnet vräkte ner. Vi var genomblöta inpå bara kroppen. Stigarna var leriga och hala. Packningen med de blöta sovsäckarna och kläderna tyngde. Bränslet till vårt kök var slut. Sikten var obefintlig. Vi var på vår nionde vandringsdag av vår färd i de chilenska Anderna.

Då, plötsligt, dyker ett hus upp, en refugio, en oas i blötan. Vi stiger in, hänger upp det blöta på tork, får en café con leche och en tostada con cueso att stoppa i magen. Kvinnan som tar emot beställningen har vänliga ögon och ett varmt leende. Kaminen sprider sin värme. Taket går i nock och ger med de höga fönstren rymd och ljus åt rummet. Kvinnan med de vänliga ögonen, de är vackra, slår sig ner bredvid mig. Vi börjar prata, först på spanska sedan på engelska. Hon är också vandrare som jag och arbetar inte i köket som jag trodde. Hon kommer från Sydfrankrike och vandrar här i bergen vid Torres del Paine i Patagonien med sin dotter och hennes pojkvän. Hon själv har skadat sig lätt i knät och vilar några dagar medan ungdomarna är för sig själva. Medan vi sitter och pratar upptäcker vi att vi har flera gemensamma intressen. Plötsligt finner jag mig masserande hennes avklädda fötter, tittande henne djupt i ögonen. En naken kommunikation har uppstått. Omvärlden försvinner för oss. Det är bara vi. Vi säger inte mycket, ögonen talar, ler ibland, fuktas ibland, drar ihop sig i smärta ibland då jag kommer åt någon öm punkt under foten. Tiden står stilla. Det är härligt att känna gemenskapen och närheten. Så småningom är jag färdig med hennes fötter. Hon ber då om mina händer som hon smörjer in med en väldoftande olja och masserar dem sedan underbart skönt. Vi får en stund till av gemenskap och en ögonens kommunikation.

Molntäcket börjar lätta och så småningom spricka upp. Det är dags att vandra vidare. Vi kramar om varandra och ger varandra på franskt vis kyssar på kinden. I dörren vänder jag mig om och vi ser på varandra en sista gång innan jag börjar styra stegen mot vårt nästa nattläger. Jag känner mig glad och mitt hjärta varmt efter detta underbara möte. Resten av dagen går jag med lätta steg och känner stor glädje över livet.

Björn Esping, www.esping.net