Vandring i Pindosbergen

bland Zagorias stenbyar och i Vikosravinen

Av Björn Esping, www.esping.net

KARTOR:      Grekland-Pindosbergen      Zagorias byar

Med kajakerna på taket och packningen i bilen var vi på väg hem efter en veckas paddling i St Annas skärgård då Tomas från Äventyrsresor ringde och frågade om jag skulle med på en rekognoseringsresa till Pindosbergen i nordvästra Grekland med avresa nästa dag. Hem, packa ur och packa för vandring och iväg följande dag.

Början av juli, det hade varit hett, nu hade temperaturen sjunkit till omkring 30 och vi landade i Preveza vid Joniska havet några mil söder om Albanien. Utanför ligger Korfu. Taxi några timmar in i landet, växlade pengar i Ioannina innan vi försvann upp i bergen för att hamna i Monodendri. Byn med sina vackra skiffertaksbelagda stenhus ligger vid randen av Vikosravinen. Efter inkvartering och lite mat och vin letar vi oss ner genom byn och ut på stigen som slingrande längs ravinens kant leder bort till det gamla klostret Agia Paraskevi. Utsikten över ravinen är storslagen. Långt därnere ringlar sig floden Voidomatis som genom årtusenden sakta ätit sig ner genom den mjuka dolomitstenen. Från floden lyfter berget nära 1000 meter.

Pindosbergen är en väldig bergskedja strax söder om Albanien och sydväst om Makedonien. Dess högsta topp är Oros Smolikas på 2640 m. Pindosbergen utgör en del av den veckning som tog sin början när de afrikanska och indiska kontinenterna sakta började kollidera med och tryckas upp över den euroasiatiska för 50 miljoner år sedan. Den största tillväxten började betydligt senare, kanske för 10 miljoner år sedan. Då bildades Alperna, de Dinariska alperna och Pindosbergen. Veckningen sträckte sig sedan i en båge åt sydost och de grekiska öarna med Kreta bildades. Sedan vek den av upp mot nordost och Taurusbergen i södra Turkiet bildades. Det huvudsakliga materialet i bergen utgöres av kalksten som bildats av fossila korallrev på det förutvarande havets botten.

Ravinen ingår i Vikos-Aoos nationalpark som bildades 1975. Norrut begränsas den av floden Aoos. Hela parken ligger i det natursköna Zagoria vars jord till största delen är obrukad. Sommartid ses får och kor beta på sluttningarna och uppe i bergens dalgångar. En stor del av befolkningen utgörs av nomadiserande vlacher som troligtvis invandrat från Balkans bergsområden. Andra källor säger att vlacherna stammar från gamla romerska legionärer som blev kvar här. Zagoria hade sin blomstringstid under 1700- och 1800-talen under osmanska väldet då man hade en särställning. Under denna tid byggdes de 168 fantastiskt vackra valvbroarna som via de sammanlagt 640 km långa slingrande stenbelagda stigarna nu förbinder Zagorias byar. Det är på dessa stigar vi ska komma att göra våra vandringar.

Lite norrut och tvärsöver ravinen mittemot Monodendri ligger utsiktspunkten Veloi varifrån man får en vidunderlig vy ut över ravinen. Vi fick skjuts dit eller rättare till stigen som leder dit. Temperaturen är behaglig. Från Veloi fortsätter vår vandring genom ängar av kungsljus ner till byn Vradeto (1450 m), den högst belägna byn i Zagoria. Den fick vägförbindelse först 1973. Vi läskar oss med en kopp bergsté innan vi fortsätter längs Vradeto steps, den gamla stenbelagda zickzackstigen, som leder ner till botten av en av Vikos sidoraviner. Sedan går det uppåt igen. Efter några hundra meters stigning planar stigen ut och det är dags att slå sig ner och se vad dagens lunchpaket innehåller.  Lite fårost, solmogna tomater, oliver, ägg och frasigt bröd smakar gott. Därefter fortsätter vi vägen förbi Kapesovo och till Koukouli där en sval öl får släcka törsten. En av byns hundar slår följe med oss och ledsagar oss hela vägen ner till den för oss första av Zagorias många stenbroar och vidare upp till Vitsa och hela vägen tillbaka till Monodendri. Det är en mycket trevlig och sällskaplig hund och när vi försvinner in på vårt Pension Archontico Zarkadas tittar hunden storögt efter oss. Vi undrar om den ska hitta hem? Nästa dag är den borta och säkert har den traskat hem igen.

Från Monodendri leder en brant stig ner till floden Voidomatis i Vikosravinens botten (500 m). Utöver dagens matsäck har vi fyllt upp våra flaskor med flera liter vatten innan vi börjar nerstigningen till den nästan tropiskt varma, grönskande dalbottnen. Nu när vi vandrar är floden uttorkad men har på några ställen längs stigen lämnat små bassänger med kristallklart kallt källvatten. Det blir flera svalkande bad. Mestadels går stigen genom solskyddande vegetation av bok, kastanj och lönn. Bergssidorna reser sig lodrätt på båda sidor – som mest styvt 900 m. Vi ser några rovfåglar kretsa högt ovanför oss. Örn och den väldiga lammgamen kan ibland ses. På eftermiddagen delar sig stigen. Till vänster leder den upp till byn Vikos men vi viker, efter ett uppfriskande bad, av upp till höger. Vi passerar vassa, smala berg som likt spjut skjuter upp mot skyn innan vi efter några svettiga timmar når vårt dagsmål – den lilla trevliga byn Mikro Papigo (1000 m).

Fjällstationen Refuge Astraka ligger 900 m ovanför Mikro Papigo. Den blir vårt nästa mål. Vi passerar några mulåsnor som är på väg upp med förnödenheter till fjällstationen. En stund senare passerar vi trädgränsen och kommer ut på kalfjällets blomsterfyllda ängar. Vandringen upp är förvånansvärt lätt och vi är uppe efter 4-5 timmar. Stationen ligger på en bergskam. På andra sidan breder en vid grön dal ut sig. Efter lunch vandrar vi ner i dalen, passerar en stor fårhjord och sedan uppför sluttningen på dalens andra sida och kommer så småningom fram till en liten fjällsjö, Drakolimni (2000 m). Bortom snölegan på andra sidan sjön reser sig Gamila 2497 m. Efter en skön tupplur återvänder vi till fjällstationen. Dagen avslutas med en färgsprakande solnedgång över Vikosravinen.

Från fjällstationen går leden österut upp på en blomstrande högplatå där stora mängder kor betar. Till vänster om oss ligger Gamilatoppen och till höger Astraka som är några tiotal meter lägre. Vi kommer så småningom in i en trång dalgång och tycker det är dags för lunchpaketet. Vi har knappt börjat äta då vi hör bjällror. Snart ser vi de första fåren på den smala stigen. Fler och fler dyker i en ändlös lång slingrande rad upp. Hundar driver dem framåt. Långt bak kommer fåraherden. Vi rafsar ihop vår matsäck och kliver upp på några stora stenar för att inte vara i vägen. När de första passerar oss har vi ännu inte sett de sista. En av hundarna har två valpar vid sin sida. I bergen finns både varg och björn som hundarna hjälper till att hålla borta. Så småningom passerar de sista fåren förbi oss. Vi uppskattar deras antal till cirka 500.

Vi vandrar en halvtimme till då ännu en fårhjord dyker upp. Den är inte riktigt lika stor, kanske 300. En stund senare kommer tre fullastade mulåsnor på stigen. Några pojkar driver dem framåt. En av mulåsnorna har sitt föl med sig. När karavanen stannar upp för att pojkarna ska plocka lite salvia och timjan för sitt té så rusar fölet fram för att dia. Vi viker av från dalen och går över ett litet pass och landskapet öppnar sig. Långt därnere ligger Tsepolovo som vi ska till. Vi går dock fel någonstans och vi får svårigheter att hitta en bra passage ner men några timmar senare kommer vi dock fram till byn. På torget under det gigantiska platanträdet avnjuter vi en kall öl innan vi liftar ner till Dilofo där vi tänkt övernatta på ett archontico, ett gammalt herresäte från 1700-talet, de återstående nätterna. Georgious, ägaren, tar emot med öppna armar. Vi visas upp på rummet och blir överväldigade. Det är väldigt vackert och fem stora fönster i tre riktningar gör att rummet fullkomligt badar i ljus.  Middagen serveras i den rustika matsalen en trappa ner.

Vår värd, Georgious, visar oss nästa dag var stigen ner mot Misiosbron börjar men vi går fel i någon förgrening och hamnar istället på den gracila Kokorisbron som vi passerat några dagar tidigare. Vi följer vägen 500 m varefter vi viker in på en stig som går över bergen och kommer ut vid trevalvsbron Plakidas. Idag har vi fått sällskap av en mycket trevlig svart hund. Den finner en kompis vid bron. Under leken tumlar de runt i vattnet som flyter under bron. Tyvärr stannar hunden kvar när vi fortsätter upp till byn Kipi där Kostas på äventyrsresebyrån Robinson bjuder på lunch. Vi fortsätter upp till Koukouli varifrån vi tar oss ner till Misiosbron som vi missade förut och vidare upp mot Vitsa. Halvvägs upp viker vi in på stigen till Dilofo. Himlen svartnar och strax börjar blixtarna ljunga mellan bergen. Sedan kommer regnet. Det vräker ner. Vi ställer oss under ett träd för att vänta ut regnet men dagen börjar lida mot sitt slut och efter en halvtimma ser vi oss tvungna att fortsätta vår vandring. Dyblöta kommer vi hem och en stund senare är det becksvart ute. Då smakar middagen extra gott.

I Tsepelovo, dit vi kommit från bergen två dagar tidigare, ligger en gammal, mycket vacker guldutsmyckad kyrka. Dimitra, vår unga värdinna, kör oss dit tidigt på morgonen för att vi ska få vara med i mässan. Efteråt intar vi kyrkkaffet på ett café på plazian under platanträdet. Gubbarna sitter och spelar kort och det är mycket livligt. Få kvinnor är där. Patern går runt mellan borden och pratar med byborna. Barnen åker omkring på sina cyklar. Efter några timmar börjar grekturisterna komma upp från slätten för att äta söndagsmiddag med familjen. På eftermiddagen vandrar vi ner till ett kloster liggande på kanten av Vikosravinen. Det är helt öde och övergivit. Vi får lift tillbaka till Dilofo där man på torget under det 600 år gamla trädet dukat upp för bröllop för som det sades 1000 gäster. Torget ligger rakt utanför våra fönster så vi inser att någon nattsömn lär det inte bli. ”Ni är välkomna att vara med”, säger Giorgious. Vi smyger oss ner när festen pågått några timmar och blir bjudna på lite av varje. Stämningen är hög och dansen är redan igång. Hållande varandra i hand dansar man i ring till den typiska lite gnälliga meditativa flöjtmusiken. Timme efter timme håller det på. Efter ett tag går vi upp på rummet och försöker sova men det går inte så bra. Klockan 5 slutar musiken och klockan 6 blir vi väckta av Geourgious som sedan kör oss ner till Ioanina där vi byter till buss för att fortsätta färden till Preveza och flyget hem. Vi slocknar på planet.