Späckhuggarsafari

- Späckhuggare klockan två, ropar Anneli! Vi ser sprutet från en späckhuggare föröver lite om styrbord. – Det är en stor hanne, fortsätter hon. Man ser det på den stora höga ryggfenan. Den kan vara nästan två meter hög.

Vi är uppe i Nordnorge, vid Lofoten, ombord på S/S Vega, en gammal skuta byggd 1908. Vega hette ju också svensken Adolf Erik Nordenskiölds fartyg som han åren 1878-80 seglade med längs hela ryska nordkusten. Han var därmed den förste att genomkorsa nordostpassagen. Den här skutan är dock norsk men å andra sidan var ju Sverige och Norge i union då det begav sig. I tre dagar i november seglar vi i späckhuggarnas farvatten.

Under oktober och november söker sig sillen in i Lofoten. Späckhuggarna liksom yrkesfiskarna följer sillen som kommer utifrån Atlanten och drar sig in här i en förberedelse för leken som sker lite längre söderut. Det är inte alltid som sillen gått in i sådana mängder här. Före 1986 samlade de istället ihop sig utanför Islands ostkust.

Späckhuggaren är ett flockdjur och lever i allmänhet i grupper om några tiotal djur. Den är ett däggdjur och andas luft liksom alla andra valar. Den är närmast släkt med delfinen. En späckhuggare  blir 5-8 meter lång. Huvudsakliga födan är fisk och framförallt sill men den anpassar sig till vad som finns. Den kan även ta säl och sjölejon i samband med att de tar sig från stranden ut i havet. Sitt namn har den fått därför att den i grupp kan ge sig på större valar. Den sliter loss stora späckstycken ur valens sidor. Några angrepp på människor är inte kända.

Späckhuggarna i Lofoten jagar i grupp. De lägger sig i en stor cirkel runt sillen och sprutar genom andningshålen ut luftridåer i vattnet som sillen inte törs gå igenom. Efterhand blir cirkeln allt snävare och sillen pressas allt tätare mot varandra. Andra späckhuggare passerar under stimmet och pressar sillen upp mot ytan. När cirkeln är 10-15 meter i diameter börjar de slå med sina stjärtar in mot stimmet så att sillen bedövas. Späckhuggarna äter sedan upp dem. Sillen är för snabb för späckhuggaren för att den ska kunna fånga dem när de simmar. En sådan här ”karusell” ses på långt håll eftersom mängder av fåglar kretsar över stimmet. De dyker ner för att ta sillen som flyter i ytan.

En bit bort ser vi några fiskebåtar. Vi går närmre. Två båtar ligger nära varandra. De har ett nät emellan sig som vinschats upp på båtarna så att bara en liten del är kvar i vattnet. I nätet finns enorma mängder av sill. Det fullkomligt kokar av hoppande sill. En kran sänker ner en håv och öser ombord flera ton i varje lyft. Vi stannar kvar en bra stund alltmedan håv efter håv fylls. Under några veckor tar fiskarna hem hela årets fångst. Efteråt kunde vi läsa att det blev rekord i år. Sill för över 2 miljarder togs upp ur havet.

- Karusell klockan elva, ropar Anneli.

Det är hårt väder och båten gungar kraftigt. Vi girar aningen babord och går närmre. Vi hör skränet från trutarna och ser 15-20 späckhuggare som ligger i en stor ring och cirkulerar. De kommer då och då upp till ytan och sprutar ut sina dimridåer. Här ser vi trutar, måsar, bland annat tretåig mås och havsörnar. Det är mycket dramatiskt. Späckhuggarna verkar inte störas av vår närvaro. Vi håller oss dock på visst avstånd för att visa hänsyn. Cirkeln blir snävare, jakten blir intensivare. En örn dyker ner alldeles framför oss och tar en sill med klorna. Späckhuggarna börjar piska med stjärtarna. Måltiden har börjat.

Det mörknar. Vi går in mot natthamn. Klockan 4 är det mörkt, det är i mitten av november. Havet lugnar ner sig och himlen börjar klarna upp. Senare på kvällen börjar norrskenet spela i mest gröna färger på himlavalvet. Tröttheten kommer över mig och jag kryper ner i kojen. Jag känner mig nöjd och faller strax in i nattens drömmar.

Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping

tel 0121/20039, e-post: Bjorn@Esping.net

hemsida: www.esping.net