Av Björn Esping, www.esping.net
ARTIKLAR: Vandringar i Patagonien De första segelfärderna till Eldslandet och Patagonien
Svenska upptäcktsfärder till Eldslandet och Patagonien
KARTOR: Jordens södra del Sydamerika Patagonien Vandringsvågor från Sibirien
Invandringen
Från Sibirien tog sig för cirka 15000 år sedan en första våg av indianer över Berings sund ner till Nordamerika. Några fortsatte hela vägen ner till Sydamerikas sydligaste delar. En senare våg stannade i Nordamerika och en ännu senare våg begav sig till norra Kanada och Grönland, de nuvarande eskimåerna. Klimatet i sydligaste Sydamerika, Patagonien och Eldslandet, är kärvt men det var mildare då. Numer är sommarens medeltemperatur i Eldslandet och Patagonien bara 10˚C och på vintern 0˚C. Trots det kärva klimatet bodde man i enkla hyddor som egentligen bara var vindskydd av hudar. Man sov på golvet på djurfällar. Man hade lite kläder och var barfota året om. Jordmånen var dålig varför man inte odlade mycket. Havet var fattigt på fisk. För att få de sparsamma födotillgångarna att räcka till levde man utspritt och i små grupper. Indianerna var inte organiserade och saknade därför hövdingar. De hade inte något personligt ägande och därför ej heller arv. Man hade ej heller metallverktyg.
Levnadssätt
Kustfolken var ett kanotfolk. De bar nästan inga kläder alls, blott en mantel över axlarna och underkläder av löv. På fötterna hade man ingenting. De livnärde sig på skaldjur och säl. Ibland kunde en val driva iland. Man bedrev också jakt nattetid från kanot i skenet från facklor då pingviner, skarvar och annan sjöfågel klubbades ihjäl. Säl och sjölejon sköts med pil och båge eller klubbades. Kvinnorna dök efter skaldjur ifrån kanoterna. Ibland hade de eld i lerformar ombord för att värma sig när de kom upp ur det kalla vattnet. När pojkarna blev stora skulle de invigas i de vuxna männens värld. De fick då genomgå prov för att utröna vad de kunde uthärda av bland annat köld. Man tillämpade också manlig barnsäng. När kvinnorna skulle föda blev även mannen sängliggande.
Inlandsfolken hade betydligt mer kläder. Med pil och båge jagade de bland annat guanaco som är ett slags kameldjur. Den anses vara den vilda ursprungsformen för lama och alpacka som finns längre norrut i Anderna. Guanacon kan leva på höjder upp till 4000 m.
Européernas ankomst
När Charles Darwin på sin världsomsegling ombord på skeppet Beagle kom till Eldslandet, år 1833, hade man med sig en indian, Jemmy Button, som kidnappats av skeppets kapten, Fitz Roy, tre år tidigare och förts till England för att ”civiliseras”. Han släpptes fri. Darwin blev dock bestört över att se hur han över en natt återvände till ”naturstadiet”. Detta stärkte honom i hans tro att människorna utvecklats från aporna och han såg indianerna som den ”felande” länken. Man kom att se ner på indianerna som man betraktade som lägre stående varelser.
När senare européer, i början av 1900-talet, började bosätta sig i dessa trakter för att vaska guld eller bedriva fårskötsel var det skottpengar på indianer. De betalades ut per öra. De ankommande missionärerna tog sig dock an indianerna och upprättade skyddszoner kring missionsstationerna. På missionsstationerna rådde dock klädestvång. Begagnade kläder som samlats in i Europa delades därför ut. Med kläderna följde också bakterier och virus som orsakade svåra epidemier av mässling, kikhosta, påssjuka och andra sjukdomar som vi européer klarar av. Indianerna däremot hade inte någon motståndskraft mot dessa sjukdomar. På några få decennier dog de i stort sett ut. Det den nakne indianen uthärdar, tål inte den påklädde.
När svensken Carl Skottsberg kommer hit under sin patagoniska expedition 1907-09 blir han djupt tagen av det han ser. I sin bok ”Båtfärder och vildmarksridter” skriver han - ”Nu tvinar de bort och dör, infångade med våld eller billiga löften om plats i den speciella himmel som disponeras av den kyrka som tagit hand om dem.” Han skriver till regeringen i Chile – ”På människorna tänker man mindre än på sällsynta djurarter.”
Vid tiden för européernas ankomst till Eldslandet och Patagonien på 1500-talet levde omkring 36000 indianer här. För några år sedan fanns blott 82 kvar. Den siste som kunde tala yamana, en indiandialekt, dog år 1978. Indianerna i Västindien, kariberna, dog ut på 1500-talet, som följd av de vitas ankomst, eldsländarna på 1900-talet. Eldsländarna och kariberna tillhör de mörkaste kapitlen i indianernas historia.
Källor
Nationalencyklopedin, Bra Böcker, 1993, Patagonien och Eldslandet – Till Fjälls 1997-98, Svenska Fjällklubbens årsskrift, Trekking in the Patagonian Andes, Lonely Planet, 1992, Båtfärder och vildmarksridter, minnen från en forskningsfärd genom Patagonien och Eldslandet, Carl Skottsberg, Hugo Gebers förlag, 1909.