Vandringar i Patagonien

ARTIKLAR:      De första segelfärderna till Eldslandet och Patagonien         

Svenska upptäcktsfärder till Eldslandet och Patagonien         Eldslandets och Patagoniens indianer

KARTOR:     Jordens södra del        Sydamerika         Patagonien  

Vårt mål

Claes och jag hade i flera år pratat om att bege oss till Patagonien för att vandra. Förra gången vi hade det på tapeten blev det safari i Kenya istället. Nu skulle det i alla fall bli av. Vi planerade att vandra i fyra veckor i mars. Vi hade tänkt oss två vandringar, den ena i Chile i Parque National Torres del Paine och den andra i Parque National los Glaciares i Argentina. I Chile hägrade tornen, Torres del Paine och i Argentina de svärdslika bergen Fitz Roy och Cerro Torre.

Punta Arenas

Vi avreste från Arlanda den 1 mars på eftermiddagen och kom, efter att ha bytt flyg i Madrid och Santiago, fram till Punta Arenas i sydligaste Chile nästa eftermiddag. När vi lämnade Sverige var det ruggigt och kallt och när vi kom fram till Eldslandet var det ruggigt och kallt och blåsigt trots att vi kom till södra halvklotets sommar. Medeltemperaturen här är under sommaren 10˚ C. Vi befinner oss på 53˚ S söder om ”the roaring forties” och mitt i ”the furious fifties”. Vi var förberedda på det patagoniska ruskvädret med hård vind, regn och snö och Patagonien skulle komma att leva upp till sitt rykte. Fuktiga västvindar från Stilla havet dominerar. När de når Anderna regnar de av sig. Väster om den andiska vattendelaren, den chilensk/argentinska gränsen, är nederbörden därför stor, kring 5000 mm per år, medan öster därom, på patagoniska stäppen, är det relativt torrt, cirka 250 mm per år.

Punta Arenas ligger invid Magellans sund som delar av Eldslandet från Patagonien. Patagonien omfattar allt land i Sydamerika söder om 40˚ S. Längst ut i Eldslandet ligger Kap Horn på 56˚ S. Namnet har sundet fått efter den portugisiske sjöfararen Fernando Magellan som under spansk flagg, år 1520, upptäckte passagen som leder till Stilla havet (se min artikel ”De första segelfärderna till Eldslandet och Patagonien”). Vid Punta Arenas är sundet 30 km brett men det smalnar av kraftigt både västerut mot Stilla havet och åt nordost mot Atlanten.

Efter att ha sovit ut beger vi oss iväg på en liten tur med bil. Terrängen är svagt kuperad, ödslig men vacker. Idag är det vackert väder men kallt och lite snålblåst. Utsikten är vidsträckt. Vi är på väg till en stor koloni av Magellanpingviner en bit norr om staden. Utefter vägen ser vi grupper av nandus som är en strutsart dock mindre än den afrikanska. Väl framme ser vi de eleganta, 60-70 cm höga, pingvinerna när de vaggar fram. Vi ser kanske ett hundratal. De häckar här men beger sig när det blir svalare lite längre norrut. Vi ser flera rävar som smyger omkring och större hökar som cirklar över kolonin i jakt på någon övergiven och försvagad pingvinunge.

Parque National Torres del Paine

Efter att ha inhandlat den proviant vi behöver för den första vandringen beger vi oss följande dag norrut med buss till Puerto Natales, en färd på tre timmar, och vidare till Parque National Torres del Paine, ytterligare två timmar. Vi stiger av bussen vid parkgränsen. Det är eftermiddag och vackert väder. På håll ser vi guanacos, en sorts lamadjur, som går och betar nere vid floden, Rio Paine. Vi ser också avlägset de vassa tornen, Torres del Paine, sticka upp över de andra bergen. Efter någon timme kommer en mindre buss och kör oss de sista kilometrarna till en liten campingplats invid en liten bäck som utgör tillflöde till Rio Paine. Vi slår läger. Följande morgon går vi upp tidigt för att få se de rosa granittornen i morgonsol. Vi får en liten glimt sedan drar det igen och börjar regna. Vi avvaktar regnet i våra tält men efter några timmar börjar vi vår vandring upp till tornens bas och kommer på kvällen upp till Campiamento Torres. Snön ligger tunn strax ovanför oss.

Tidigt nästa morgon, i mörkret, börjar vi den timmeslånga vandringen upp till Base las Torres, en utkikspunkt vid foten av tornen. Vi står vid en liten sjö. På andra sidan reser sig de svärdsliknande svagrosa granittornen nästan 1000 m rakt upp ovanför det omgivande landskapet. Det högsta tornet är 2850 m högt. Snart har morgonsolen stigit så högt att de första strålarna träffar de högsta topparna som blir alldeles rosa. Det är obeskrivligt vackert. Efter tjugo minuter drar det igen och börjar snöa men vi är tacksamma för att ha fått vara med om det vackra skådespelet. När vi börjar gå ner snöar det kraftigt. Vi äter frukost vid tältet som vi lämnat. Sedan river vi lägret och börjar vandringen ner. Vid lunchtid passerar vi första nattens läger och fortsätter, i mer lättgången terräng, åt nordost för att sedan runda ett berg och vika av norrut. Färgerna är mustiga och landskapet är öppet. De berg vi ser är flackare och har snötäckta toppar. Vi träffar på ridande gauchos, de patagoniska cowboyerna. Vi passerar genom inhägnader med vackra hästar i bruna, svarta och vita färger. De är sällskapliga och följer efter. En sticker fram huvudet och ger mig en puss på kinden. Jag blir riktigt fäst vid dem och det känns nästan lite ledsamt att behöva lämna dem (se min artikel ”Hästen i Patagonien”). Det blir en lång vandring, totalt tio timmar, innan vi trötta, vid åttatiden på kvällen, når Campo Seron, där vi slår läger.

Paine circuit

Den tur vi är ute på kallas Paine circuit och går moturs, fast inte motsols eftersom solen går åt andra hållet söder om ekvatorn, runt hela Painemassivet. Den tar normalt nio dagar. Den väg vi just vandrat är samma väg som den svenske upptäcktsresanden Otto Nordenskjöld tog då han utforskade dessa trakter på sin expedition 1895-98 (se min artikel ”Svenska upptäcktsfärder till Eldslandet och Patagonien”). Sjön som vi passerat, Lago Nordenskjöld, är uppkallad efter honom.

I vackert väder fortsätter vi nästa dag utefter Rio Paine och passerar vid lunchtid Lago Paine. Det är relativt flackt och lättgånget. De snöklädda bergen är mer avlägsna. Tornen, Torres del Paine, sticker upp över bergskammen på vår västra sida. En kondor flyger upp helt nära oss men det tar tid att få fram kameran i skottläge så någon närbild blir det inte. Den andiska kondoren, som närmast är släkt med storkfågeln, blir imponerande stor. Den kan mäta upp till 3,2 m mellan vingspetsarna. Jämför med vår största fågel, havsörnen, som kan bli upp till 2,4 m. Kondoren är i likhet med gamen, som den liknar, en ren asfågel. Vi kommer att få se relativt många senare men ingen så nära som den här. Utöver kondorer återfinns guanacos och pumor i den andisk-patagoniska faunan. Vi såg aldrig någon puma eller bergslejon som den också kallas. Men vi fick höra talas om en man som fått besök av två halvvuxna pumor vid tältet.

På kvällen kommer vi till Camping Dickson som ligger invid Lago Dickson. Baron Dickson var en mycket rik affärsman i Göteborg. Han var mecenat för Nordenskjölds expedition. Nordenskjöld skriver - ”när jag står ensam i denna natur med en tafla, som säkert ingen hvit och kanske ingen människa någonsin sett, beslöt jag att denna sjö skulle få sitt namn efter baron Oscar Dickson som visat vår expedition så stort intresse”. I sjön flyter ett litet isberg som kalvat från glaciären vid sjöns andra ände. Intill vårt läger ligger ett ”albergue” där det går att köpa enkla förnödenheter såsom vin.

Paso John Garner och Glaciar Grey

Nästa dag lämnar vi Lago Dickson bakom oss och stiger sakta uppåt. På kvällen slår vi läger i Camping los Perros. Längs leden är det endast tillåtet att slå läger på de arrangerade campingplatserna. Då vi vaknar påföljande morgon, den dag vi ska över John Garner passet, snöar det kraftigt och det blåser hårt. Vi är förberedda på en halv meter snö och gyttja till halva vaden men vandringen upp till det 1200 m höga passet blev inte alls så besvärlig som vi befarat. Det tar oss bara tre timmar att nå krönet. I vackert väder är utsikten som möter en över Glaciar Grey storslagen men nu snöar det och sikten är väsentligt nedsatt. Den sönderspruckna glaciären utgör en tunga av Campo de Hielo Sur, det södra patagoniska isfältet, som är den tredje största ismassan i världen efter Antarktis och Grönland. Från norr till söder är den 32 mil lång. Om vägen upp till passet är lättare än väntat så är det desto jobbigare att ta sig ner mot glaciären. En bit ner tar sydbokskogen vid. Trädens frilagda rötter blockerar hela tiden den branta nedstigningen. Antingen fick vi krypa under eller kravla oss över. Under hela nerfärden ser vi glaciären rakt framför oss. Skogen når ända fram till glaciären och Campiamento Paso där vi slår läger ligger helt nära iskanten. Vi hinner knappt få upp tältet innan det börjar regna. Det fortsätter hela natten men lättar under nästa förmiddag då vi fortsätter längs glaciären ner mot Albergue y Camping Grey som ligger invid Lago Grey vid fronten av Glaciar Grey. På alberguet avnjuter vi en lagad middag och mycket och gott vin.

Pudersnöklädda spretiga toppar

Vandringen nästa dag är oerhört vacker. Det har klarnat upp skapligt. Det spretiga, vassa, pudersnöbeklädda, 3050 m höga, Cumbremassivet reser sig till vänster om oss. Uppe på topparna, 1500 m högre upp, stormar det. Även här nere där jag är blåser det rätt hårt som det nästan alltid gör. Den ständiga västliga vinden gör att sydbokarna lutar kraftigt. Den här delen av leden går genom den mest dramatiska avsnittet av bergslandskapet. Det känns som att vara i en annan värld, en nästan overklig värld så fylld av kontraster mellan de pudrade, vassa bergen, den grå sjön nedanför och stigen som slingrar sig fram genom det blomsterprydda hedlandskapet. Det blir många sköna pauser på väg ner mot den smaragdgröna Lago Pehoe invid vilken vi slår upp tältet. Vildgäss pickar på heden. Vyn, i solnedgången, mot nordost över Cuernomassivet och dess toppar, den högsta 2800 m, är storslagen. Bergen är vackert skiktade med ett svart skifferlager överst och därunder den grårosa graniten.

Valle de Frances

Liksom vi den första dagen hade gjort en avstickare upp till Torres del Paine gör vi nu en upp i Valle de Frances, den franska dalen som omges av Cuernobergen på sin östra sida och Cumbrebergen på den västra. Vandringen gick i början längs Lago Skottsberg, uppkallad efter en annan svensk Carl Skottsberg, som gjorde omfattande forskningfärder här under åren 1907-09 (se min artikel ”Svenska upptäcktsfärder till Eldslandet och Patagonien”). Vid lunchtid når vi Campiamento Italiano där vi sätter upp tältet. Därefter fortsätter vi upp i dalen till i jämnhöjd med Campiamento Britanica. Lavinerna går hela tiden i Glaciar del Frances på andra sidan floden. Solen bleknar och vi tvingas så småningom vända ner mot tältet.

Det regnar hela natten och hela nästa dag. Det vräker ner. Dyblöta kommer vi nästa morgon till Albuerge Cuerno där vi kan torka upp och få oss några cafe con leche con tostadas, kaffe med mjölk och rostat bröd (se min artikel ”Helène i refugio Cuernos”). Vi fortsätter i regn vår vandring längs Lago Nordenskjöld och kommer till kvällen fram till Los Torres, cirkelns startpunkt. Vi äter en brakmiddag på Hosteria las Torres innan vi kryper ner i våra sovsäckar. Regnet öser ner.

Mot los Glaciares

Nästa dag åker vi med buss en bit söderut i parken. Målet är att få en översiktlig vy av hela området men det regnar hela tiden och vi ser inte mycket. Vi fortsätter mot Puerto Natales där vi övernattar för att påföljande morgon ta en buss till El Calafate på argentinska sidan. Det regnar och regnar, när vi kommer högre upp snöar det. Vi åker genom sjöar av regnvatten. Landskapet är ödsligt. Det första bilmötet har vi efter fem timmar. Resan som normalt tar fyra timmar tar nästan åtta på grund av de svåra vägförhållandena. Väl framme får vi veta att bron till El Chalten, dit vi skulle för att starta vår vandring till Fitz Roy och Cerro Torre, har spolats bort av regnet. Det kommer att ta lång tid innan vägen kunde öppnas igen. Även vägen till den spektakulära glaciären Perito Moreno är förstörd.

Två dagar senare är vägen till Perito Moreno farbar igen. Vi åker dit. Perito Moreno utgör en glaciärtunga till Campo de Hielo Sur, det stora patagoniska isfältet. Tungan skjuter ut i sundet mellan Lago Argentino, Argentinas största sjö, och en mindre sjö. Emellanåt stängs förbindelsen av och då däms den mindre sjön upp till dess trycket från vattnet blir så stort att det bryter av spetsen på tungan så att förbindelsen öppnar igen. Då vi är där är sundet 30 m brett. Sydbokskogen når ända fram till glaciären. Det känns märkligt att stå så nära, mittemot glaciären som vi gör. Den kalvar hela tiden och små isberg bryts loss och förs ut i Lago Argentino.

Dagen därpå beger vi oss med båt iväg till Glaciar Upsala, uppkallad efter en expedition från Uppsala universitet ledd av svensken Percy Quensel. Även denna är en tunga av Campo de Hielo Sur. Vi går iland vid Estancia Christina och gör med häst en utflykt upp i bergen.

Vägen öppnas

Följande dag är bron lagad och vi kan ge oss iväg till El Chalten. Det regnar. Efter några timmar anar man en ljusare horisont. Då stannar plötsligt bussen. Bron är raserad. Vi går av. Uppfarten till bron är bortspolad men bron är intakt. Flera meter väg saknas. Vi kommer inte längre. Flera bussar och bilar kommer. Vi är dock först. Efter ett tag lägger man ut en spång över det raserade partiet. Vi kan gå över till den andra sidan – utan baggage. Vägmaskiner ska komma. På andra sidan väntar en liten skåpbil. Vi kliver in och sätter oss på bråten på golvet. Man kör några kilometer till Estancia Luz Divina. En eld är tänd i eldstaden. Vi slår oss ner. Efter en stund får jag en cafe con leche och något flottyrstekt bröd. Estancian ligger vid floden mitt ute på slätten. Inga andra hus så långt man ser. Vi som blivit strandsatta börjar prata med varandra – om resmål, om vad vi sett – sedan om våra jobb – och sedan om livet i övrigt – vad vi vill – våra mål. Sedan tystnar samtalen. Vi sitter stilla och tittar in i elden. Det är tyst , ingen skrålande musik, inget oväsen från bilarna. Det är skönt att njuta av tystnaden. Plötsligt smyger sig en solstråle in i rummet. Det blir ljusare. Jag reser mig och går ut. Det har blivit varmt. Jag slår mig ner i solen. Efter ett tag tar jag fram min bok och börjar läsa. Det är skönt här ute. Timmarna går. Fler tittar ut. Snart sitter vi många här ute i solen. Jag får en Fernet Branca med Cola. Det smakar gott. Timmarna går. Ytterligare några strandsatta anländer. Det blir livligare. Tystnaden upphör. Efter ett tag vänder de åter. Jag tar en liten promenad. Uppe från höjden ser jag en bil komma borta från den raserade bron. Sedan kommer en till och en till. Så småningom kommer det också några bussar. Vår buss kommer. Bron tycks reparerad. Jag går ner. Färden går vidare.

Cerro Fitz Roy

Någon timme senare får vi punktering – lägligt precis då Fitz Roy börjar torna upp sig ovanför molnen. Så småningom, tio timmar efter start, kommer vi fram till El Chalten. Vi vandrar upp till en liten sjö, Laguna Capri, den sista halvtimmen i mörker och med pannlampa. På vägen får vi dock en glimt av berget. Vi slår läger.

Det kommer några regnskurar under natten. På morgonen ligger dimman annars skulle vi härifrån se Fitz Roy resa sig. Vi avvaktar men efter lunch börjar vi vandra mot Campiamento Poingenot som ligger alldeles nedanför Fitz Roy. Det regnar hela dagen. Under natten avtar regnet men ersätts av storm. Vi tror tältet ska blåsa sönder men vi har tursamt nog satt upp tältet i vindriktningen så vi klarar oss. Flera andra tält blåser sönder. Det klarnar upp något men det blåser fortfarande hårt. Nu reser sig berget mäktigt. Det 3451 m höga berget skjuter sylvasst upp 2500 m ovanför landskapet. Det har fått sitt namn efter Fitz Roy som var kapten ombord på Beagle, det fartyg som Charles Darwin seglade med genom Eldslandet, år 1833, på dess färd jorden runt. Fitz Roy och Darwin var troligen de första européer som kom att få se berget.

Cerro Torre

Vi börjar vandra upp till Laguna de los Tres som ligger vid foten av Fitz Roy men då drar det igen och berget visar sig inte mer. Vi väntar några timmar men sedan går vi ner igen, bryter lägret och börjar vandra mot Cerro Torre. Vi kommer fram på kvällen. Det är mulet och småregnar. Under natten regnar det, sedan blir det storm och sedan regn igen. Jag vaknar av att en mus kliver omkring i mitt hår. Vi ligger och drar oss i sovsäckarna och hoppas på uppklarnande. Men vi har otur. Det öppnar sig aldrig. Vi går ändå upp till den lilla sjön, Laguna Torres, nedanför Cerro Torre. Berget får vi aldrig se trots att vi nästan kan ta på det.

Cerro Torre är sylvasst och 3128 m högt. Det anses av många vara det svåraste berget i världen att bestiga. Det är extremt brant och utgörs av en kompakt klippa utan sprickor. Vädret är utan motsvarighet i världen. Det ligger mitt i ”the furious fifties”. Det bestegs första gången år 1958 av italienaren Cesare Maestri och österrikaren Toni Egger. På vägen ner råkar de ut för ett fruktansvärt oväder. Det bildas metertjock rimfrost på berget. En lavin sopar med Egger som omkommer. Han hade en röd anorak på sig. Maestri lyckas så småningom ta sig ner ensam.

Det berättas att man i lägret där vi sovit sett någon. - ”Det tycks ha hänt flera gånger.” -  ”Och på samma plats hela tiden.” – ”Strax före gryningen blev några italienare väckta av ett ljud som av någon som rörde sig utanför tältet. När de tittade ut försvann ljudet.” – ”En tysk gick i natten ut för att uträtta sina behov då han såg konturerna av ett ansikte i mörkret.”  – ”En annan italienare mötte en ensam man med sorgsna, trötta ögon på natten utanför tältet. Mannen försökte tilltala honom på tyska.” – ”Hur var han klädd?” – ”Hade han röd anorak?” Mannen jag talar med nickar instämmande.

Hemfärd

Vi ger oss ner till El Chalten, äter och tar bussen till El Calafate där vi övernattar. Nästa dag fortsätter vi till Puerto Natales och vidare till Punta Arenas. Påföljande morgon kliver vi ombord på flygplanet och färden hem börjar. Vi konstaterar att vi mött ett storslaget landskap men ett exceptionellt väder. Vi känner oss dock nöjda.

Källor

Nationalencyklopedin, Bra Böcker, 1993, Patagonien och Eldslandet – Till Fjälls 1997-98, Svenska Fjällklubbens årsskrift, Trekking in the Patagonian Andes, Lonely Planet, 1992, Båtfärder och vildmarksridter, minnen från en forskningsfärd genom Patagonien och Eldslandet, Carl Skottsberg, Hugo Gebers förlag, 1909.

Björn Esping, www.esping.net