|
Björnäventyr i Draculas land Av Björn Esping, www.esping.net
ARTIKLAR: Karpaterna Resa i Transylvanien Rovdjursprojektet KARTOR: Rumänien och Karpaterna Piatra Craiului och Bucegimassiven Varg på Husby Hösten 1999 såg jag en varg i skogsbrynet några hundra meter från vår bostad på Husby säteri utanför Mogata. Helt säker är jag förstås inte. Jag såg något grått bland träden. Den försvann snabbt iväg djupare in i skogen. Den studsade inte fram som en hund utan mera flöt fram. Senare fick jag höra att varg setts ungefär samtidigt både vid Stegeborg och utanför Mogata. Samma höst sa min granne som är jägare att han hört ett rytande inne bland träden. Han var övertygad om att det var en björn. Vid den tiden hade björn rapporterats på flera håll i Sydsverige. Transylvanien Själv är jag inte jägare men jag uppskattar naturen väldigt mycket. För mig är det något mycket stort att få se de stora djuren och speciellt de stora rovdjuren. Jag blir starkt påverkad av sådana möten. I somras bar det därför iväg till Karpaterna, Draculas berg i Transylvanien i Rumänien. Här finns nämligen Europas största stammar av björn, varg och lodjur. Ungefär 5500 björnar (hälften av Europas björnstam), 3500 vargar (mer än en tredjedel av Europas vargar) och 2000 lodjur (en tredjedel av Europas stam) samsas i Transylvanien som är ett område stort som Götaland eller femtedelen så stort som Sverige. Vi kan jämföra med Sverige där vi har mellan 1635 och 2840 björnar, 66-80 vargar och cirka 1200 lodjur. Riksdagen har bestämt att rovdjuren, inklusive järven, bör få sprida sig inom sina naturliga utbredningsområden och återkolonisera områden i södra och mellersta Sverige där de i stort sett utrotades redan under 1800-talet. Man har uppställt vissa minimimål som för björnens del uppnåtts. Speciellt björnen har återhämtat sig oerhört bra. I början av 1900-talet fanns det blott 130 björnar i hela Sverige. Hur farliga är djuren? Är björnen farlig? Under perioden 1750-1962 har 75 fall rapporterats i Sverige där människan skadats (48) eller dödats (27) av björn. Nästan samtliga olyckor har ägt rum i samband med jakt och i de flesta fall har björnen blivit sårad och därefter attackerat. Några olyckar har inträffat när björnhonan har känt att hennes ungar hotats. I vissa fall har björnen attackerat när människan ofredat hennes ide. Björnen liksom vargen, lon eller järven anfaller aldrig oprovocerad! Den senaste dödsolyckan med björn inträffade 1902 då en jägare dödades av en skadskjuten björn. Hur är det med vargen, gråben? Vid genomgång av Värmlands kyrkböcker under 200 år upptäcktes bara noteringar om två vargdödade barn. I några socknar i Dalarna-Gästrikland dödades 8 barn men det rörde sig om en varg som under fångenskap mist sin naturliga rädsla för människan. Vargen och lon är extremt skygga och flyr liksom björnen och järven människan om det är möjligt. Det är därför de så sällan ses. Rovdjuren är dock rovdjur och måste ha mat. Det är där problemen uppstår. De ger sig på får och renar när det är ont om annan föda. Björngömsle Alltnog, vi kom till Karpaterna och vi fick vid tre tillfällen se sammanlagt sex björnar. Vid ett tillfälle fick vi se en björnmamma och hennes två ungar men det var från relativt långt håll, kanske 40 m, uppifrån ett björngömsle. Vi hade suttit och tryckt i många timmar då en björnunge plötsligt, när det börjar skymma, skuttar ut i gläntan där åteln, ett hästkadaver, var upphängt. Den ställer sig upp och vädrar och närmar sig försiktigt kadavret. Efter en stund kommer den andra ungen. - Det är en stor björn uppe i skogsbrynet, säger vår dotter Klara. - Det måste vara mamman. - Jag ser den också, säger Karin i den andra familjen som också var med. Jag ansträngde mig men kunde inte se den. Mamman höll sig försiktigt i bakgrunden och jag såg henne aldrig. Det blev snart så mörkt så vi inte kunde se och vi fick ta oss därifrån efter att först ha gjort björnarna uppmärksamma på att vi var där. De andra två björnupplevelserna tilldrog sig vid soptunnorna - först i staden Brasovs utkant och sedan, som jag nu ska berätta om, utanför ett hotell uppe i Bucegimassivet. Björn bland soptunnorna Vi hade vandrat uppifrån bergskammen på 2200 m och ner i dalen och letade efter övernattning. De mer genuina cabanas i dalen var fullbelagda så vi hamnade, till barnens glädje, på ett stort sjuvåningshotell med swimmingpool. Det var verkligen en kontrast mot mycket av det andra vi sett. - Här måste det finnas björn, hade jag sagt till Nils då vi letade efter övernattning. När vi senare på kvällen satt och åt frågade jag kyparen om det inte fanns björn här. – Jodå, de kommer varje kväll. - Jag kan säga till när de kommer. Vid tiotiden började hundarna utanför att skälla. – Nu är den här, sa kyparen. - Ni kan gå ut på terrassen och ta trappan ner så ser ni honom. Gudrun och jag kröp ut genom fönstret och ut på terrassen och nedför trappan som han sagt och tog några steg ut på planen framför soptunnorna. Då hörde vi ett rytande. Vi rusade mot trappan och var raskt inne i matsalen igen. – Finns det inte ett bättre observationsställe, frågade vi? – Gå ner en trappa och ut genom huvudentrén så kommer ni rakt under tunnorna. Vi gjorde så, alla sex. Receptionisten hade dock låst entrén. Hon var rädd för björnen. Hon släppte dock ut oss. I slänten 15 m bort och några meter högre upp stod tunnorna och björnen ovanpå. Jag smög närmre för att plåta. Då hoppade den ner och kom mot oss och vi rusade in. Sista försöket gjorde vi via köket som låg nära tunnorna. Vi hade fått med hovmästaren på noterna och han var lika upplivad som vi. Vi kunde stå i dörröppningen. Det kändes tryggt. Björnen var nu längre upp i slänten och vi såg bara ögonen som glimmade till i ficklampsskenet. Gudrun berättade att när vi andra lagt oss hade hon smugit ut på taket, hasat sig förbi de andra hotellrummen och försökt komma ovanför tunnorna men inte lyckats nå ända fram. Karin och Nils hade från sitt rum hört hur björnen rotade omkring i papperskorgarna nedanför deras fönster när de skulle lägga sig. På morgonen låg tunnorna och papperskorgarna omkullvräkta och skräpet var spritt. Så var det tydligen varje morgon. Vi hade fått se björn så det lyxiga hotellet var trots allt en fullträff. Vi hade dock betett oss oförståndigt som smugit oss på björnen så här, dessutom i mörkret så vi inte såg den. Normalt attackerar inte en björn. Nu kände den att vi hotade dess byte, soporna. Källor Romania & Moldavia, Lonely Planet, 2001, Is the Brown Bear Dangereous?, The Scandinavian Brown Bear Project, Björnexperten i Orsa Sven Brunberg, www.naturvardsverket.se, Naturvårdsverket, www.rovdjur.se, Svenska rovdjursföreningen
|
