Resa i Transylvanien

Av Björn Esping, www.esping.net

ARTIKLAR:     Karpaterna    Björnäventyr i Draculas land     Rovdjursprojektet   

                        Myten om Dracula

KARTOR:     Rumänien och Karpaterna    Piatra Craiului och Bucegimassiven

                     Rumänien och Donau    Rumänien och Donaudeltat

Iväg till Rumänien

Det var Hanna och Klara och så vi vuxna Karin, Nils, Gudrun och jag. Vi tycker om naturen, bergen, djuren och det enkla livet. Vi ville till Transylvanska höglandet i Rumänien. Det var mycket rovdjuren som lockade. Här finns Europas största population av björn, varg och lo. Inom ett område mindre än Götaland finns 5500 björnar, 3500 vargar och 2000 lodjur. Vi hoppades få se några. Dessutom hade vi läst om det ålderdomliga levernet uppe i bergen. Vi älskar det gamla och här skulle vi få komma 50 år tillbaka i tiden.

Vårt första möte med björn

I mitten av juli bar det iväg. Vi landade på natten i Constanta invid Svarta havet. Vi hade köpt billiga flygstolar på charterflyget. I två veckor skulle vi vara här. Nästa dag satt vi på tåget på väg upp till bergen. Vi korsade Donau som vi senare skulle återkomma till och på kvällen anlände vi till Brasov, en gammal stad i bergen stor som Malmö. Vi hade läst att björnarna på natten vandrar till soptippen för att kalasa. Vi hade tur och fick se två björnar på nära håll men det var inte på en soptipp utan bland soptunnorna bara några meter från höghusen i ett av stadens ytterområden. Vi tog taxi dit. Chauffören visste vad vi var ute efter. När vi passerade några soptunnor invid vägen skrek Klara till. – Där är en björn. - I slänten bakom tunnorna. Vi stannade och klev ur. Björnen hoppade upp på muren bakom tunnorna och började riva i soporna. Vi tog några steg närmre men betryggande nära taxin om vi skulle behöva retirera. Några hyresgäster från höghusen stod i gatlyktans sken och tittade på björnen. Den rev åt sig en påse, hoppade ner och försvann upp i slänten in i skogen. Efter ett tag kom den tillbaka och fortsatte rota. Så småningom försvann den för gott och vi började återfärden. – Där är en till, skrek Klara till när vi passerade några soptunnor längre ner. Vi stannade men björnen försvann innan vi hann hoppa ur. Vi fortsatte hemåt. – Tänk att vi fick se björn, sa Hanna som också var med.

De glada människorna

Nästa morgon satt vi på tåget igen på väg till Zarnesti, en liten stad vid foten av Piatra Craiului massivet. Transylvanien är en provins i Rumänien och den domineras av bergskedjan Karpaterna. Dess sydliga del kallas också Transylvanska alperna varav vårt massiv utgör en del. Härifrån skulle vi starta vår första vandring. Meningen var att vi skulle börja vandra redan nästa dag men Hanna blev sjuk så det blev två nätter här. Men det gjorde ingenting för här var bedårande vackert och vi var på landet. På kullarna slogs höet med lie. Man hjälptes åt. Det verkade som alla, män och kvinnor, gick ur huse för att vara med. Höet lastades på kärror medan hästarna gick och betade. När lasset var fyllt spändes hästarna för och kördes hem. Karin och Gudrun fick åka på lasset. Vi slogs av hur otroligt vänliga och glada alla människor var. Det var verkligen roligt att vara här. Flera gånger har jag slagits av att fattigt folk ofta är glada medan de mer välbesuttna, som vi, ofta har tråkigt och gnäller. Är lycka och materiell välfärd i konflikt med varandra?

Gudrun blir vargbiten

Med häst och vagn färdades vi nästa dag upp en bit in i den mycket vackra Barsa dalen. Här spelades en stor del av filmen ”Back to Cold mountains” in. Filmen utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Vi visste att rovdjursprojektet Carpatian Large Carnivore Project hade två vargar i hägn någonstans utanför Zarnesti. Vi gjorde upp med bonden att på kvällen köra oss dit. Då vi kom fram var det helt övergivet men vi visste att de ansvariga skulle dyka upp vid nio. En schäfer vaktade. Den skällde men efter en stund kröp den ut genom nätet och kom fram till oss för att bli kliad på magen. Vi såg vargarna lite längre in och nästan prick nio kom en bil med tre tyska studenter vars praktikperiod bestod i att sköta vargarna. Vi fick komma in. Efter ett tag vågade vi oss fram till det grovmaskiga ståltrådsnätet och kunde kela med vargarna. Det var en fin upplevelse. En högg tag i Gudruns tröjärm och det blev en stunds lekfull dragkamp. Gudrun blev salig och vill för allt i världen inte laga hålet som blev.

Vandringen börjar

Följande morgon började vår vandring i de böljande bergen. Vi vandrade i en relativt låglänt terräng, lite styvt 1000 m. De högsta topparna är 2200 m. Det var mycket varmt. Efter att ha passerat genom ett brant skogsområde kom vi ut i ett öppet, kulligt landskap. Vi vandrade genom blomsterfyllda ängar och passerade små byar. Hö bärgades överallt. Liemännen slog höet i slänterna. Vi hade hört talas om att en man i byn Magura hade ett björngömsle dit man kunde få komma för att förhoppningsvis få se björn komma fram till en åtel. Han var inte hemma men det var hans fru så vi gjorde upp om att bli hämtade i medeltiddstaden Bran nästa kväll. Det var enda möjligheten. Vi fick tips om ett ställe där vi kunde övernatta. Det betydde att vi måste korta av vår tur något men vi ville inte missa ett sådant tillfälle.

Hjälpsamma människor

Vi passerade en gård där man höll på att lasta in höet på loftet. Jag började plåta. Kvinnan i huset blev så till sig så hon ropade fram alla barnen så de också skulle få vara med. Kaninen skulle vara med så pojken kom springande med den hängande i öronen. Också fåren skulle vara med. Som tack överlämnade hon färska hönsägg till Gudrun. Vi fick senare veta att det bringar tur. Vi kom fram till Casa Folea, det tokiga huset, där vi hade hört att man kunde bo. Värdinnan kunde inga utländska språk men en av de andra gästerna kunde engelska så med hans hjälp ordnade det sig. Finrummet gjordes i ordning så vi skulle få bo där. Med hjälp av gästen ordnades också så värden senare på kvällen skjutsade oss i sin skruttiga bil till fladdermusgrottorna några kilometer därifrån. I månljuset såg vi fladdermössen flyga ut och in ur grottan. Väl inne i grottan var de svåra att upptäcka men i mynningen mot himlen var det lättare.

Om vi skulle hinna till Bran till nästa kväll måste vi ha skjuts en bit på vägen. Vi lyckades med skisser och gester förklara vår situation för värden. Den gamla bilen fick göra tjänst igen och vi hann ner till Moeciu som ligger strax före Bran i tid. Det var lite svårt att hitta stället som vi blivit rekommenderade för övernattning eftersom det inte skyltades. En livfull äldre kvinna ringde i telefonen och överlämnade luren till mig. I andra änden talade någon tyska. Jag förklarade vad vi ville. Hon tog över luren och så var det klart.

Björngömslet

Vid femtiden hämtades vi av en VW-buss. Herman, mannen som körde arbetade för rovdjursprojektet. En av de tyska studenterna från varghägnet, Martina, var med. Vi fick betala en rejäl slant och så bar det iväg. Vi färdades genom dalar och skogar in i allt mer öde marker. Vi kunde verkligen ana björn här. På vägen plockade vi upp en beväpnad skogvaktare som skulle skydda oss. Efter en timme var vi framme. Ingen mat fick medtagas till gömslet så vi stoppade i oss matsäcken innan vi lämnade bilen. Vi vandrade över en liten spång och upp en bit i skogen till dess en glänta öppnade sig. I dess ena ände var gömslet en bit upp bland träden. I andra änden var ett hästkadaver upphängt i bakbenen. Här satt vi sedan och väntade i nästan tre timmar. Det började skymma. Det var nästan mörkt. Plötsligt kommer en liten björn skuttande över ängen. Efter ett tag kommer en till. De börjar kalasa.

- Det är en stor björn uppe i skogsbrynet, säger Klara. - Jag ser den också, säger Karin. Jag ansträngde mig men kunde inte se den. Det blev snart mörkt och vi begav oss hemåt.

Plommonbrännvin till frukost

Jag var den som vaknade först på morgonen. Den livliga kvinnan med telefonen från dagen före dukade upp frukost till mig ute under plommonträdet. Det var ostar och pastejer, korvar och skuren skinka, frukter och té och så var det polinka, plommonbrännvin. Först blev det ett glas men innan jag hann blinka hade hon hällt upp ett till. Det var en ljuvlig morgon. Efter ett tag piggnade de andra till och kom ut till den härliga frukosten. Det blev mer polinka. Sedan bar det iväg till Draculas slott. Det var så nära så vi kunde gå. Greve Dracula, eller prins Vlad Tepes som förebilden heter, var hemsk men slottet är ett härligt sagoslott.

Bucegimassivet

Vi väntade på bussen till Brasov. Överst på telefonstolpen bredvid hade fyra storkar sitt bo. De verkade obesvärade. I Brasov bytte vi till tåg och klev av i Busteni i dalgången nedanför det högalpina Bucegimassivet med toppar på styvt 2500 m. Här var det turister. I Piatramassivet var vi ensamma. Vi sökte logi. Alla ställen var fullbelagda men grannen till ett hyrde ut rum så där fick vi bo. Så var det hela tiden. Det ordnade sig alltid. Alla var så hjälpsamma. På morgonen linbana upp till cabana Babele på 2200 m, ett sjabbigt ställe utan vatten. Det var kallt. Vi gjorde en dagsvandring. Bergen bildar som en hästsko och nästa morgon vandrade vi ner i hästskons skogsfyllda dal. De mer genuina cabanas i dalen var fullbelagda så vi hamnade, till barnens glädje, på ett stort sjuvåningshotell med swimmingpool. Det var verkligen en kontrast mot mycket av det andra vi sett.

Ett nytt björnäventyr

- Här måste det finnas björn, hade jag sagt till Nils då vi letade efter övernattning. När vi senare på kvällen satt och åt frågade jag kyparen om det inte fanns björn här. – Jodå, de kommer varje kväll. - Jag kan säga till när de kommer. Vid tiotiden började hundarna utanför att skälla. – Nu är den här, sa kyparen. - Ni kan gå ut på terrassen och ta trappan ner så ser ni honom. Gudrun och jag kröp ut genom fönstret och ut på terrassen och nedför trappan som han sagt och tog några steg ut på planen framför soptunnorna. Då hörde vi ett rytande. Vi rusade mot trappan och var raskt inne i matsalen igen. – Finns det inte ett bättre observationsställe, frågade vi? – Gå ner en trappa och ut genom huvudentrén så kommer ni rakt under tunnorna. Vi gjorde så, alla sex. Receptionisten hade dock låst entrén. Hon var rädd för björnen. Vi fick dock komma ut. I slänten 15 m bort och några meter högre upp stod tunnorna och björnen ovanpå. Jag smög närmre för att plåta. Då hoppade den ner och kom mot oss och vi rusade in. Sista försöket gjorde vi via köket som låg nära tunnorna. Vi hade fått med hovmästaren på noterna och han var lika upplivad som vi. Vi kunde stå i dörröppningen. Det kändes tryggt. Björnen var nu längre upp i slänten och vi såg bara ögonen som glimmade till i ficklampsskenet.

Gudrun berättade att när vi andra lagt oss hade hon smugit ut på taket, hasat sig förbi de andra hotellrummen och försökt komma ovanför tunnorna men inte lyckats nå ända fram. Karin och Nils hade från sitt rum hört hur björnen rotade omkring i papperskorgarna nedanför deras fönster när de skulle lägga sig. På morgonen låg tunnorna och papperskorgarna omkullvräkta och skräpet var spritt. Så var det tydligen varje morgon. Vi hade fått se björn så det lyxiga hotellet var trots allt en fullträff.

Fåraherden

Helt nära hotellet, i en liten canyon, ligger ett mycket sevärt gammalt grekiskt-ortodoxt kloster. Själva klostret ligger i öppningen av en grotta som sträcker sig 600 m in i berget. Det går att vandra hela vägen in.

Vandringen upp ur dalen passerar i början genom skogsområden. Efter nattens händelser hade alla lite björnfrossa och det sjöngs i vandringsledet för att hålla björnarna borta. Efter ett tag kom vi upp på ängssluttningarna där fåraherdarna vallar sina får. Man frågar sig hur fåren klarar sig undan rovdjuren. Vi hörde aldrig att rovdjuren skulle vara ett problem. På bergskammen ligger cabana Piatra Arsa. Därifrån är det bara några timmars vandring till kabinbanan som leder ner till Sinaia. Stadens kallas också Karpaternas pärla. Kung Karl I lät bygga sitt magnifika sommarresidens, Peleş slott, här i slutet på 1800-talet. Man känner sig som i en sagovärld när man vandrar omkring inne i det.

Donaudeltat

Våra vandringar i Transylvanien var till ända. Nu hade våra damer bestämt att de ville till Svarta havet för att dyrka solen. Vi män var i minoritet och fick vika oss. Vi fann oss dock inte helt i detta utan Nils och jag tog, sedan vi installerat damerna på badhotell, bussen upp till Tulcea, porten till det mäktiga Donaudeltat som mynnar ut i Svarta havet. Deltat är deklarerat som ett av Unesco´s världarv. Det sträcker sig från gränsen mot Ukraina omkring 10 mil söderut och nästan lika långt in i landet. Omkring 280 fågelarter har registrerats i deltat som utgör övervintringsplats för många av norra Europas flyttfåglar. Europas största pingvinkolonier finns här. Enda sättet att komma in i deltat är med hjälp av flodbåtar. Nu var vi där mitt i sommaren men vi såg många olika hägerarter och mängder av pelikaner.

En god bok

Vi återvände till de badande och solbadande damerna och alla turisterna på badstranden. Vackra barbröstade kvinnor i stringtrosor. Feta herrar i badshorts. Det är en märklig företeelse. Men en dag är okey om man, med en god bok i handen, får svalka sig med en öl i skuggan av ett parasoll.

Källor

Romania & Moldavia, Lonely Planet, 2001