KOLLEKTIVBOENDE

Av Björn Esping, www.esping.net

Såg ni filmen ”Tillsammans”? Jag gillade filmen och log igenkännande åt mycket. Nu tycker inte jag att det var riktigt så att bo i kollektiv. Jag har gjort det i två omgångar i mitt liv. De båda kollektiven var mycket olika.

Det första kollektivet bodde vi i under studietiden. Vi flyttade in på hösten 1968 och bodde där i tre år. ”Tillsammans” utspelade sig just då. Det var ett slags lägenhetskollektiv och vi var fem familjer som hyrde lägenheter i ett gammalt rivningshus i Göteborg. Huset hade blivit kvar sedan husen runt om rivits för att ge plats åt en ny motorled. När det var dags att riva vårt hus kom man på att man nog inte skulle lägga vägen där utan lite längre upp och då blev huset kvar. Det disponerades av studentkåren och hyrdes ut till oss studentfamiljer. Genom ödetomterna runt om oss kom vårt hus att få en jätteträdgård.

Varje familj hade sin lägenhet men det blev med tiden allt mer som kom att bli kollektivt. Vi byggde ett festrum och ett mörkrum i källaren. Vi byggde också själva, av gammalt rivningsvirke, en vedbastu. Av en gammal lekstuga blev det ett solhus i trädgården där vi njöt av den tidiga vårsolen. I trädgården hade vi också ett långbord där vi ofta åt gemensamma måltider. Vi hade egen brunn och kokseldning. Ofta hade vi problem med vattnet eller avloppet men då löste vi det tillsammans och avslutade alltid med en liten fest. Vi åt ofta hos varandra men det blev alltid spontant.

Barnen sprang ut och in i lägenheterna. Om vi föräldrar skulle bort en kväll fanns det alltid några andra hemma så vi blev väldigt fria. Nu var vi oftast hemma eftersom vi trivdes så bra och hade så kul. Gästerna kom till vårt hus istället för att vi begav oss iväg. Våra barn var med i trefamiljsystem vilket innebar att vi upplät vår lägenhet var tredje vecka så att en barnsköterska och barn från två andra familjer var hemma hos oss. Vi köpte in maten. Det fungerade utmärkt.

Det andra kollektivet flyttade jag in i som 42-åring, år 1987, och ut som 47-åring. Jag hade dessförinnan bott ensam i tio år. Huset låg i Saltsjö-Duvnäs i Stockholm. Det var fantastiskt. Det var en jättevilla på 600 kvm i fyra plan och med en underbar trädgård och en vacker utsikt över Duvnäsviken. Vi var sju delägare och sedan hyrde vi ut ett rum. Med pojk- eller flickvänner var vi ofta tio. Den yngste var 30 år och den äldste 65 när jag flyttade in. Det var två konstnärer, en konsertarrangör, två tekniker, en psykolog, en apoteksreceptarie och en sekreterare. Det bodde inte några barn stadigt i kollektivet. Många av oss hade dock barn som bodde dör till och från.

Huset hade resurser. Det var stort och rymligt. En av konstnärerna byggde stora delar av dekoren till flera musikaler på Oscars i var verkstad. Vi hade ett steelband i källaren som repade varje söndag. Det svängde om dem. De spelade alltid på våra stora sommarfester då det brukade komma omkring tvåhundra gäster. Eftersom en av oss jobbade åt Rikskonserter brukade vi dessutom ha ett hyrband som avlöste det egna. Vi hade det bästa som bjöds. Vi tog ofta mot övernattare. Vid ett tillfälle var jag på kurs. Det visade sig att tio av kursdeltagarna inte hade ordnat övernattning. Jag bjöd med alla. Det var inte något problem. Enbart salongen var på minst 100 kvm med panoramafönster ut mot viken. Gillestugan var nästan lika stor.

Boendet var billigt. Jag sålde min etta som jag hade i Vasastan för 500 000 kr. Den var på 43 kvm och jag betalade varje månad 1500 kr i hyra och ränta. För min andel i kollektivet betalade jag 210 000 kr och dessutom 1500 kr i drift- och underhållskostnad. För det fick jag ett fantastiskt jättehus och dessutom många trevliga och utvecklande ”sambos”. Huset var mycket fräscht och vackert.

Vi umgicks mycket men vi hade väldigt lite måsten. Varje tisdag hade vi dock gemensam måltid och efterföljande husmöte då vi pratade igenom vad som behövde fixas. Vi tog också upp problem då, för konflikter uppstod det då och då. Flera av oss var mycket friluftsintresserade och vi stack ofta ut på kajak eller långfärdsskridskoturer tillsammans. Vi hade väldigt kul.

Det gjordes en TV dokumentär om kollektivet. Den sändes i TV1 i slutet på 90-talet.

Tankar har väckts i Söderköping om att starta ett kollektivboende här. Det ska nog vara ett boende som passar både familjer och ensamstående. Kanske ska man ha sitt lilla ”privata” område i huset – ett rum eller en liten lägenhet. Kanske ska man också försöka ha yrkesverksamhet i huset eller husen. Det kunde vara en liten ”by” om några hus. Det viktiga är att det blir mötesplatser dit man gärna går. Det finns många kvaliteter i att bo tillsammans i ett kollektiv. Det är utvecklande.

För den som är intresserad finns det mer att läsa på min hemsida www.esping.net. ”Blippa” på ”artiklar” och sedan ”kollektiv”. Det går även bra att ringa eller mejla.