Katastrofen 1996
ARTIKLAR: Färder i Nepal Vandring till Everest Base Camp Erövringen av Mount Everest Mallory och Irvine 1924 Katastrofen 1996 Höjdsjuka
KARTOR: Lukla-Everest Base camp-toppen Toppen
(fritt
sammandrag av Jon Krakauers gastkramande roman ”Tunn luft”)
Några
timmars vandring innan man når Laboje, 4940 m, på väg upp mot Everest base
camp passerar man en minnesplats över omkomna sherpas och bergklättrare. Den
svåraste olyckan inträffade år 1996 då flera expeditioner, under
bestigningen av Mt Everest, överraskades av en häftig snöstorm. Sexton
expeditioner befann sig samtidigt i området. En av dessa utgjordes av den
svenske ensambestigaren Göran Kropp. Trehundra tält var resta vid baslägret.
Åtta personer omkom. Därutöver fick många svåra förfrysningsskador. Två
av expeditionerna var kommersiella vilket innebär att klätterturister betalade
pengar för att nå Mt Everests topp. Det ena bestigningsföretaget hette
Mountain Madness och drevs av amerikanen Scott Fisher. Det andra hette Adventure
Consultants och drevs av nya zeeländaren Rob Hall. Båda omkom. En
minnessten
restes över Scott Fischer på den plats vi passerade.
Scott
Fischer såg som fjortonåring ett TV-program om bergsbestigning. Detta kom att
färga hela hans liv. Han träffade som artonåring sin blivande fru och fick så
småningom två barn som år 1996 var nio och fyra år gamla. Scott hade som klättrare
en våghalsig stil och störtade vid flera tillfällen till marken. Vid ett
tillfälle störtade han tjugo meter, utan rep, till botten av en glaciärspricka.
Vid ett annat tillfälle, under en isklättring, störtade han trettio meter.
Han reste sig och gick därifrån med obetydliga skador. Ett isverktyg hade trängt
tvärs igenom vaden. Han drog ut det men uppsökte aldrig läkare. Det blev ett
hål så stort att han kunde trycka en penna igenom det. Scott var i det närmaste
okänslig för fysisk smärta. Han hade dessutom en häpnadsväckande
viljestyrka. Det berättas att han brukade träna på ett gym. Han tränade så
hårt att han kräktes. Detta gjorde han regelbundet.
Scott
Fischer hade tidigare gjort fyra försök att bestiga Mt Everest. Han kom upp år
1994 helt utan extra syrgas. Tidigare hade han bestigit K2 bland många andra
berg. Scott var en känslomänniska, han var mycket sällskaplig och hade många
vänner. Han var mycket generös och hjälpsam. Det berättas att han vid ett
tillfälle, i en tjutande snöstorm, på väg ner från K2´s topp träffade Rob
Hall och hans svårt, av höjdsjuka medtagne och nästan medvetslöse, kompanjon
Gary Ball. Tillsammans lyckades de få ner Ball och räddade hans liv. Ball dog
ett år senare av höjdsjuka på Dhaulagiris sluttningar. Scott var fyrtio år när
han omkom.
Scott
Fischer och Rob Hall var i princip konkurrenter. De slogs om samma äventyrslystna,
besuttna kunder. Rob Hall var dock mera framgångsrik. Han hade gjort flera
kommersiella expeditioner till Mt Everest tidigare. Hans kunder fick betala upp
till $65000 för att delta. Scott hade inte tidigare gjort någon kommersiell
tur till Everest topp men däremot till Broad Peak, 8047 m, i Karakorummassivet
i Pakistan. Rob var i mycket Scotts raka motsats. Han var mycket noggrann och välorganiserad.
Företaget namn, Adventure Consultants, antyder Robs mer professionella sätt
medan Mountain Madness avspeglar Scotts mer hejdlösa. Medan Scott var kraftig
och närmast atletiskt byggd var Rob mager som en sticka. När det gällde hjälptes
de dock åt. Rob var trettiofem år när han dog.
Rob Hall var nitton år gammal då han deltog i en
bestigning, längs den svårare norra kammen, av Ama Dablam, 6975 m. Berget
ligger tjugofem kilometer från Mt Everest och är ett gracilt spetsigt berg som
står upp 3000 m ovanför de omgivande dalgångarna. Det anses vara ett av världens
vackraste berg medan Mt Everest däremot är en massiv svart klump. Efter tre försök,
lyckades han år 1990, tillsammans med Peter Hillary, sir Edmund Hillarys son,
och landsmannen Gary Ball nå toppen av Mt Everest. Rob och Gary slog sig samman
om nästa projekt att inom en tidsrymd av sju månader bestiga den högsta
toppen i var och en av världens sju kontinenter. Bedriften hade tidigare gjorts
av Dick Bass men då på fyra år. Projektet kom att kallas "sju toppar på
sju månader". De lyckades få projektet sponsrat av det stora elföretaget
Power Build. Deras bestigning av Mt Everest blev första toppen av de sju. I
december år 1990, bara några timmar innan de sju månaderna löpte ut,
lyckades de nå krönet av den sjunde toppen, Vinsonmassivet, 4987 m, som är
Antarktis högsta punkt. De båda insåg att för att få fortsatt sponsring måste
de höja ribban och ge sig på allt svårare uppdrag. Detta skulle sannolikt
leda till deras död och de kom därför på idén att istället mot betalning
ta upp klienter till de sju topparna. De bildade Adventure Consultants år 1992.
I maj 1992 lyckades Rob och Gary föra upp sex klienter till Mt Everest topp. Året
därpå fick de upp sju klättrare. I oktober samma år omkom Gary i hjärnödem
som följd av höjdsjuka under ett försök att bestiga Dhaulagiri, 8167 m. Han
dog i Robs famn. Rob begravde sin vän och kompanjon genom att fira ner honom i
en glaciärspricka. "Ett klättringsrep är till för att koppla ihop en,
och man släpper det aldrig och jag var tvungen att låta det glida ur händerna
på mig". Rob fortsatte att ensam driva företaget Adventure Consultants.
Han hade ett mycket gott rykte. Under de följande åren genomförde han många
guidade turer upp till de sju topparna. Rob tog $65000 för att föra en klient
upp till Mt Everests topp. Trots det höga priset
hade han inte några svårigheter att fylla expeditionerna med deltagare.
År 1996 skulle Rob Hall och Scott Fischer föra upp
varsin grupp till Mt Everests topp. Samtidigt befann sig en taiwanesisk, en
sydafrikansk, en norsk och en svensk grupp ( Göran Kropp ) i området. Rob
Halls grupp bestod av tjugonio personer varav nio betalande klienter. Rob hade då
genomfört sju tidigare kommersiella expeditioner till Mt Everests topp. Scott
Fischers grupp utgjordes av tjugoen deltagare varav nio betalande. Detta var
Fischers första kommersiella expedition till Mt Everests topp. Anmarschen för
Fischers och Halls grupper påbörjades 29 mars från Lukla dit man flögs med
helikopter. Den 8 april nåddes baslägret 5365 m. Vandringen dit gick längs
den traditionella vägen via Phakding, Namche
Bazaar, Tengboche, Pheriche och Lobuje. Luften vid baslägret innehåller hälften så mycket syre som vid
havsytan. Vid Mt Everest topp har syrehalten sjunkit till en tredjedel. Dödszonen
ovanför vilken kroppen och hjärnan bryts ner börjar vid 7600 m. För att
klara den tunna luften måste klättrarna acklimatisera sig genom att ta sig upp
och nerför berget till allt högre höjder. Samtidigt måste man se till att
vara så kort tid som möjligt i dödszonen. Fyra framskjutna läger upprättades
med läger 1 på 5945 m, läger 2 på 6500 m, läger 3 på 7315 m och läger 4 på
7925 m. Från läger 4 vid Sydpasset måste man bestiga toppen och klättra
tillbaka på en och samma dag. Toppattacken brukar därför påbörjas vid
midnatt i mörker. Toppen måste nås helst före 12.00 men absolut före 2.00 för
att man ska hinna tillbaka i tid.
Under
en styv månad, från 8 april till toppbestigningen 10 maj, gjordes bestigningar
upp till allt högre belägna läger. Därpå klättrade man ner till baslägret
igen, första gången efter bara någon timme för att senare gånger övernatta.
Mellan baslägret och läger 1 måste Khumbu-isfallet passeras. Passagen är
mycket riskabel eftersom isfallet är genomkorsat av djupa glaciärsprickor som
måste korsas med hjälp av stegar. Genom att glaciären rör sig nedåt 90-120
cm per dygn öppnas och sluts sprickorna hela tiden och isblock störtar oberäkneligt
ner. Sedan 1963 har 18 människor omkommit här. Isfallet kom att passeras
sammanlagt åtta gånger av Fischers och Halls grupper. Vägen till läger 2 går
över den del av glaciären som kallas Western Cwm. Liket av en sedan tre år död
sherpa passeras på vägen upp. Läger 2 på 6500 m bestod av 120 tält. Liket
av en sedan tio eller femton år död europé passeras på väg till läger 3.
En sherpa insjuknade i svår höjdsjuka i läger 2. Han hade fått lungödem,
dvs vätska i lungsäcken, och hostade blod. Efter ett tag blev han medvetslös.
Han evakuerades ner till baslägret men hans tillstånd försämrades och han
bars hela vägen ner till Pheriche där han slutade andas. Han återupplivades
men andningsuppehållet hade varat för länge och han fick hjärnskador. Han
dog i juni. Ytterligare en av klättrarna drabbades av höjdsjuka i form av hjärnödem
och fick raskt föras ner till baslägret.
Läger
3 ligger inhugget på en klipphylla , på 7315 m höjd, halvvägs uppför den
trehundra meter höga, nästan lodräta, Lhotseväggen. Endast ett fåtal tält
får plats. Fischers och Halls grupper kom till läger 3 första gången 30
april. Dagen därpå återvände man till baslägret. Efter några vilodagar
anträddes slutstöten mot toppen 6 maj. Man kom till läger 2 på kvällen och
mötte där Göran Kropp som var på nerväg efter ett misslyckat toppförsök.
Nära toppen överraskades han av nysnö som nådde honom till låren. Han avbröt
sin klättring 2 maj klockan 14. Han ansåg att han inte skulle orka ner om han
klättrade högre. Han var då blott 100 höjdmeter från toppen. Beslutet
vittnar om ett mycket gott omdöme. Läger 3 nåddes 8 maj. Under natten gled en
av taiwaneserna nerför Lothseväggen när han var ute för att uträtta sina
behov. Han föll huvudstupa ner i en spricka ett tjugotal meter nedanför där
han fastnade. Han räddades upp till lägret och påstod att han mådde bra.
Taiwaneserna och de andra grupperna fortsatte upp mot läger 4 påföljande dags
morgon. Den störtade lämnades dock i tältet för att återhämta sig. En
sherpa fann honom senare i ett avsevärt försämrat tillstånd. Han hade svåra
smärtor och var förvirrad. Han evakuerades men dog på vägen till baslägret.
Fischers och Halls grupper nådde läger 4 vid Sydpasset (Södra sadeln) 9 maj
klockan 13. I en vindstyrka av 22 m/s restes tälten. Den sydafrikanska gruppen
kom något senare. Halls sherpas hade tidigare burit upp 55 syrgastuber ( 160 kg
) som gruppen skulle använda i slutfasen. Vid Sydpasset ligger cirka 1000 tomma
syrgastuber från tidigare expeditioner. Tidigare fanns det ännu fler. Hall och
Fischer har tidigare låtit föra ner 800 tuber.
Klockan
19.30 mojnade det. Termometern visade –20 grader. Halls grupp påbörjade
framstöten mot toppen klockan 23.30. Vädret var då klart. De var då 15 klättrare.
Fischers grupp, 15 klättrare, började
30 minuter senare. Strax därefter lämnade även taiwaneserna trots att man
kommit överens om att vänta för att undvika stockning i klätterpassagerna.
Grupperna var då decimerade sedan två dött och några tvingats stanna kvar i
baslägret på grund av höjdsjuka och hjärtproblem. Efter några timmar vände
en av Halls klättrare. Krönet av Sydostkammen, Balkongen, 8410 m, nåddes
klockan 5.30 samtidigt som solen gick upp. Meningen var att fasta rep i förväg
skulle sättas upp vid de svårare klätterpartierna. Det gjordes aldrig. Vid
klippavsatserna på 8535 m uppstod därför köbildning medan repen sattes upp.
Grupperna försenades. Underlåtenhet från vissa av guiderna att hjälpa till försenade
ytterligare. Vindstyrkan var 10 m/s. Klockan 11.30 vänder 5 av Halls klättrare.
Sydtoppen, 8760 m, nåddes av de första klockan 11.40. Den tolv meter höga, nästan
lodräta klipp- och isväggen, Hillarys step nåddes en halvtimme senare. Ett
rep monterades. Väggen forcerades och den förste klättraren, Jon Krakauer, nådde
toppen strax senare, klockan 13.10. Tunna moln hade då bildats i dalarna och över
alla topparna utom de högsta. Efter ett kort uppehåll på toppen började
nedstigningen. Kö och en timmes väntan uppstod vid Hillary step när klättrare
samtidigt skulle både upp och ner. Syrgasen började ta slut. Regulatorerna krånglade.
Krakauer nådde Sydtoppen, på sin nerväg, klockan 15.30 Där hade en av klättrarna
i Halls grupp, Beck Weathers, fastnat på uppvägen sedan han förblindats. Han
fick bogseras ner mot Sydpasset. Det börjar snöa och mörkna 16.45.
Syrebristen gör att omdömet blir dåligt. Ett 15 cm snötäcke gör det svårt
att hitta leden. Klockan 18 är det full storm med en vindstyrka upp mot 30 m/s
och snödrev. Klockan 18.30 försvinner det sista dagsljuset och vindstyrkan är
35 m/s. Tidigare hade man beslutat att vända klockan 14 även om man inte nått
toppen. Den sista, Doug Hansen, nådde toppen klockan 16.00 i ett mycket försvagat
tillstånd. Hall väntade in honom på toppen. Expeditionsledaren Fischer var
den näst siste. Han led av en malarialiknande åkomma med feberfrossa och hade
varit trött de senaste dagarna. En av Fischers klättrare, Sandy Hill Pittman,
kollapsade vid Sydtoppen men piggnade till efter en dexametasoninjektion i låret.
I snöyran gick en av deltagarna fel och höll på att falla nedför stupet in i
Tibet. Hall med den starkt försvagade Hansen blev efter. Hall meddelade i
radion att deras situation var svår och att de behövde syrgas för att kunna
ta sig förbi Hillary step. Hansens försvagades tillstånd blev värre. Hall vägrade
lämna honom. Natten föll på och de båda hade ännu inte passerat Hillary
step. En av guiderna, Andy Harris, vände vid Sydtoppen för att undsätta Hall
med syrgas.
Under
tiden hade Krakauer utmattad kommit ner till läger 4 och stupat in i tältet.
En grupp om nitton personer, inklusive den blinde
Weathers och den mycket svaga japanskan Yasuko Namba, hade, i rykande
orkan, tagit sig ner till Sydpasset. De kom ner klockan 19.30. Sikten var mindre
än 5 meter. De kunde inte hitta tälten som senare visade sig vara blott 300 m
bort. De nitton kröp samman i vinden med ett litet klippblock som enda skydd,
kyleffekt –70 grader, all syrgas slut och väntade på att stormen skulle
avtaga och sikten förbättras. Hutchinson, en av de som vänt före toppen och
återvänt till tältet, var ute och letade sex gånger under natten. ”Vinden
var fruktansvärd. Snödrevet kändes som sandbläster.” Vid midnatt klarnade
det upp något och sex av de nitton
begav sig iväg för att leta efter tälten. Tjugo minuter senare fann de tälten
och kollapsade. Hutchinson försökte organisera en undsättningspatrulll men
alla var totalt utmattade. Två av de sherpas som stannat kvar i lägret hade
blivit koloxidförgiftade i tältet och kräktes blod. Den ryske guiden Bukrejev
som kommit ner från Everest topp först av alla begav sig ut och fann resten av
gruppen. Den blinde Weathers och japanskan Namba var i det närmaste döda och lämnades.
Deras händer var bara och poslinsvita.
Sherpan
Lopsang fann, klockan 18, Fischer strax ovanför Balkongen. Han var svag. ”Jag
är väldigt sjuk, för sjuk för att gå ner. Jag tänker hoppa.” Lopsang säkrade
honom och försökte få ner honom. Blixten slog ner två gånger helt nära
dem. De tre taiwaneserna dök upp. Deras ledare, Makalu Gau, var svag. Gau lämnas
hos Fischer och Lopsang. Efter en timme går Lopsang ner för att få hjälp.
Han når Sydpasset och läger 4 och ber ryssen Bukrejev att undsätta Fischer
och Gau.
Den
11 maj klockan 2.46 på natten meddelar Hall att de passerat nerför Hillary
step och är på väg mot Sydtoppen. Harris måste ha nått fram. Hans isyxa återfanns
senare vid Sydtoppen. Klockan 5 kopplas ett radiosamtal från Hall uppe vid
Sydtoppen till hans fru på Nya Zeeland. Klockan 5.31 meddelar Hall att Doug är
död och att Harris är borta. Klockan 6 meddelar han att han inte längre kan gå.
Hans händer är förfrusna. I vinden är kyleffekten då –70 grader .
Syrgasen är slut. Klockan 9 meddelar han, efter en hel natt i mörkret, i full
storm, på 8700 m höjd, att han fått syrgasen att fungera igen. Två sherpas
utgår från läger 4 för att undsätta Hall 900 m högre upp. De tvingades vända,
på grund av den hårda vinden, 200 m nedanför Hall. De meddelar Hall den
dystra nyheten och uppmanar honom att försöka ta sig ner själv. Den 11 maj
klockan 18.20 upprättas en radioförbindelse till hans hustru Jan Arnold i
Christchurch. ”Jag älskar dig. Sov gott raring. Var snäll och oroa dig inte
för mycket.” Detta var sista kontakten. Han återfanns död 23 maj.
Samtidigt
med att de två sherpas utgick för att undsätta Hall begav sig tre sherpa ur
Fischers grupp iväg för att försöka få ner Fischer och Gau. De fann dem 400
m ovanför Sydpasset. Fischer reagerade inte men andades svagt. Han lämnades
men Gau räddades. Under tiden återfanns Weathers och Namba vid bortre änden
av Sydpasset. Efter att ha hackat bort 1 dm is från deras ansikten upptäckte
man att de andades. Händerna var bara och hårdfrusna, ögonen stela och uppspärrade,
huden i ansiktena vit som porslin. Man beslutade att lämna dem för att dö för
att istället prioritera att få ner de överlevande till baslägret innan det
var för sent.
Ungefär
samtidigt med att detta drama utspelade sig befann sig en indisk expedition på
väg upp från den tibetanska sidan. De trodde att de kommit upp till toppen den
10 maj klockan 16, alltså samtidigt med att Doug Hansen kom upp. I själva
verket befann de sig på ett krön på 8700 m höjd ungefär två timmar därifrån.
Dagen efter fann två japanska klättrare och deras tre sherpa dem svårt
medtagna. De fortsatte dock upp mot toppen utan att hjälpa dem. De nådde
toppen den 11 maj klockan 11.45. Samtidigt kämpade Hall för sitt liv 30
minuter därifrån. På vägen ner passerade de den indiska expeditionen igen. Då
var en död, en nära döden och en borta. På frågan varför de inte hjälpte
dem svarade de: ”De såg ut att vara farliga”.
De
överlevande från Fischers grupp begav sig på morgonen den 11 maj ner till läger
2. På vägen träffades en av dem av en sten i huvudet. ”Det lät som han
hade blivit träffad av ett baseballträ.” Han föll utför branten men fångades
upp men träffades av ännu en sten. Denna gången träffade den i nacken.
”Vad har vi gjort som retat upp berget så?” Vid tidpunkten för katastrofen
befann sig en amerikansk expedition i läger 3. Två av ledarna lämnade direkt
lägret för att undsätta de nödställda uppe vid Sydpasset. Samtidigt befann
sig en filmexpedition vid läger 2. De hade låtit bära upp stora mängder
syrgastuber till läger 4 som de
via radio upplät för de nödställda. De båda amerikanerna fann den 11 maj
klockan 16.45 en man som raglade omkring upp vid Sydpasset. Det var Weathers som
trots att han var dödförklarad hade vaknat till liv. Han sveptes in i sovsäckar
och lades i ett tält. Under tiden hade de tre sherpas som undsatt Fischer och
Gau återkommit med Gau men utan Fischer. Ryssen Bukrejev begav sig iväg och
fann Fischer död vid 19-tiden. Han tog med hans kamera och fickkniv som senare
överlämnades till Fischers nioårige son i Seattle.
Stormen
tilltog och blev ännu värre natten 11-12 maj. De överlevande från Halls
grupp började nedstigningen den 12 maj. Innan de begav sig iväg tittade de
till Weathers som de trodde var död. Emellertid levde han fortfarande men tältet
var nerblåst och öppet, sovsäckarna bortblåsta, ansiktet ohyggligt svullet
och med svarta fläckar på näsa och kinder. Händerna var hårdfrusna. ”Det
var fan vad det var svårt att få hjälp på det här stället”, utbrast han.
De två undsättande amerikanerna tog hand om honom. Han fick varmt té
och en injektion av dexametason. När resterna av Halls grupp nått ner till läger
2 möttes de av beskedet via radion att Weathers var på väg ned. Han piggnade
till av injektionen så att han kunde bli påklädd, få på sig sele, resa sig
och gå! Både Gau och Weathers kom ner till läger 2. Nepalesiska armén ombads
att försöka landa en helikopter strax nedanför läger 2. Helikoptern fick
rakas ren på allt inkrom för att bli tillräckligt lätt så att den kunde
landa på den höga höjden. Den kunde bara ta en patient. ”Kanske kan de ta
en tur till?” Den tålige Weathers nickade filosofiskt. Trettio minuter senare
återkom helikoptern efter att ha lämnat Gau i baslägret. Från det lägre belägna
baslägret kunde båda åka med till Kathmandu. De resterande kom ner till baslägret
den 13 maj. Dagen därpå hölls en minnesstund.
Den
17 maj drabbades en österrikisk klättrare av lung- och hjärnödem då han försökte
nå toppen från den tibetanska sidan. Han dog. Den 23 maj nådde 16 klättrare
fram till toppen. En av dem var Göran Kropp. De tvingades passera de döda
Fischer och Hall. Den sydafrikanska expeditionen nådde toppen den 25 maj. En av
deltagarna blev kvar. Han fick via radion säga adjö till sin fru.
Under
dessa dagar mötte tolv klättrare sin
död på Mt
Everest. Av de sex i Halls
expedition som nådde toppen kom två ner.
Beck
Weathers fick sin högra arm amputerad nedanför armbågen. Samtliga fingrar
amputerades liksom näsan.
Lopsang
som lotsade Fischer ner dog i en lavin mellan läger 3 och läger 4 i september
samma år. Ryssen Bukjerev besteg Lhotse, 8511 m, 17 maj och de båda 8000
meters topparna Cho Oya och Shisha Pangma i september. I november råkade han ut
för en bilolycka och fick allvarliga huvud- och ögonskador.
Den
14 oktober kunde följande meddelande läsas på internet (
www.everestnews.com
) som ett inlägg i en
sydafrikansk diskussion om Mt Everest:
Jag
är en föräldralös sherpa. Min far omkom i Khumbuisfallet då han bar upp
utrustning åt en expedition i slutet av sextiotalet. Min mor dog strax nedanför
Pheriche när hennes hjärta gav upp under tyngden av den börda hon bar åt en
annan expedition 1970. Tre av mina syskon dog av olika orsaker, min syster och
jag skickades till fosterhem i Europa och USA. Jag har aldrig rest till mitt
hemland, för jag känner att det är förbannat. Mina förfäder kom till
Solo-Khumbu-regionen på flykt undan förföljelse i låglandet. Där fann de en
fristad i skuggan av ”Sagagarmathaji”, ”Jordens moder”. I gengäld förväntades
de skydda gudinnans helgedom mot utomstående. Men mitt folk gjorde tvärtom.,
De hjälpte utomstående att ta sig in i helgedomen och kränka varje lem på
hennes kropp genom att stå på henne, jubla triumferande och smutsa ner hennes
sköte. En del av dem har varit tvungna att offra sig, andra har sluppit undan
med knapp nöd eller offrat andra liv i sitt ställe… Därför tror jag att
det är sherpa som bär skulden för tragedin 1996 på ”Sagarmatha”. Jag
beklagar inte att jag inte kommer att återvända, för jag vet att folket i området
är dödsdömt, och det är också dessa rika som tror att de kan erövra världen.
Kom ihåg Titanic. Även den osänkbara sjönk, och vad är dåraktiga dödliga
som Weathers, Pittman, Fischer, Lopsang, Tenzing, Messner, Bonington inför
”Jordens moder”? Som sådan har jag svurit att aldrig återvända och bli en
del av detta helgerån.
PS Det finns mer att läsa på www.everestnews.com
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net