Vandring till Everest Base Camp (Kala Patthar)
ARTIKLAR: Färder i Nepal Vandring till Everest Base Camp Erövringen av Mount Everest Mallory och Irvine 1924 Katastrofen 1996 Höjdsjuka
KARTA: Karta
Efter
fyra timmars väntan på flygplatsen i Kathmandu började äntligen bordningen
av den Twin Otter som skulle flyga oss till Lukla. Vi hade ändå tur. Gruppen
som kom en vecka senare fick efter en hel dags väntan på flygplatsen återvända
till hotellet för ytterligare en natt i Kathmandu. När de följande dag äntligen
kom iväg hade molnen sänkt sig över Lukla så det gick inte att landa utan de
fick ta sig till ett litet flygfält nere i dalen. Under primitiva förhållanden
fick de övernatta där och kom till Lukla först på tredje dagen. Vi hade
alltså tur som kom iväg samma dag.
Flygfärden
till Lukla är fantastisk. Eftersom landskapet är kraftigt kuperat flyger man
ömsom mycket nära marken och ömsom högt upp i luften. Närmre horisonten
tornar Himalayas snöklädda toppar upp sig. Lukla ligger på 2800 m. Genom förarkabinens
vindruta ser vi en oändligt liten och kort landningsbana som avslutas med ett
tvärt stopp i berget. Det ser inte ut att vara möjligt att dels pricka rätt på
den lilla landningsbanan, dels få stopp på flygplanet innan det slår i bergväggen.
Det går dock bra. Landningsbanan är anlagd i uppförsbacke med 10-15 graders
lutning. Pilotens nästa problem är att ha tillräcklig fart för att nå till
änden av banan så att han kan svänga in på den horisontella uppställningsplats
som finns där. Det måste vara en pilots dröm att få flyga en robust Twin
Otter i Himalaya. Vilken flygkänsla. Tänk vilken kontrast till de enformiga
Atlantflygningarna där autopiloten sköter allt.
Vi
har kommit till Lukla för att härifrån starta vår vandring upp till Kala
Patthar, 5545 m. Därifrån har man en magnifik utsikt över Mt Everest som
ligger en mil österut. Everest base camp, 5364 m, ligger snett nedanför. I
Lukla möter våra bärare. Vandringen, övernattningarna och maten
administreras av vår sirdar Kabir. Guidningen görs av våra sherpas Jajat och
Delip. Ansvarig för hela gruppen med bärare, sirdar och sherpas är vår förträfflige
turledare Subrat Tamang. I Lukla får vi vårt första möte med jaken.
Egentligen är det en korsning av jak och ko. De riktiga jakarna stöter vi på
först ovanför Namche Bazaar. Jaken kommer från Tibet och trivs bäst på höjder
över 3500 m. Jaken är utomordentlig framkomlig i Himalayas branta terräng.
Den har långa tvärställda horn och en mycket kraftig och lång päls. Den ser
väldigt kramgo ut men det är helt missvisande. Den gillar inte alls att bli
klappad utan är bryskt avvisande. All transport sker med jak eller bärare. De
flesta bärare är bönder och bärandet utgör ett välkommet extraknäck. Lönen
är efter Nepalesiska förhållanden bra. Somliga vandringsturister bär sin
egen packning men de uppfattas som snåla.
Vi
är nu i Khumbu provinsen, sherpafolkets land som i norr gränsar mot Tibet.
Sherpafolket har tibetanskt påbrå och de invandrade från Tibet för 500 år
sedan. Kulturen är starkt färgad av den tibetanska. Sherpafolket är
tibetanbuddister. Vi kom senare under vår vandring att besöka ett flertal
tibetanbuddistiska kloster (gompas). På Khumbus gräns mot Tibet ligger Mt
Everest, 8848 m. Dess nepalesiska namn är Sagarmatha, vilket betyder
"himlens gudinna", och
dess tibetanska Chomolungma, vilket betyder "världens moder". Hela
området har fått nationalparkstatus, Sagarmatha national park, och ingår i
listan över FN´s världsarv. I parken bor 2500 sherpas. I fjorton dagars tid
kom vi att vandra i detta storslagna landskap som inramas av några av världens
högsta berg. Av de fjorton toppar som är över 8000 m ligger åtta i Nepal och
många av dem i Khumbu.
Namche
Bazaar, 3440 m, är administrativt centrum i Khumbu. Från Namche Bazaar ser vi
för första gången Mt Everest som en topp av många. Till Namche Bazaar kommer
tibetanska köpmän för att sälja sina alster på marknaden. Här finns också
möjligheter att komplettera vandringsutrustningen. På de högre höjderna är
dagarna angenäma men så fort solen försvinner bakom bergen blir det mycket
kallt. På natten och under de tidiga morgontimmarna kan temperaturen så här
års, november, krypa ner mot -10 till -15 grader Celsius. Då behövs både en
varm sovsäck och dunjacka. Några timmars vandring norr om Namche Bazaar ligger
Kumjung, 3780 m. Mt Everest bestegs första gången 29 maj 1953 av nya zealändaren
Sir Edmond Hillary och sherpan Tenzing Norgay. Hillary och Tenzing blev vänner
för livet och Hillary har sedan dess engagerat sig oerhört mycket för
sherpafolket. Kumjung är Tenzings hemby. I
Kumjung ligger Hillary school. I gompan, klostret, i Kumjung finns också en yetiskalp. Det finns många
historier om yetin, snömannen. Han ses lite då och då. Hillary lät skicka
denna yetiskalp på vetenskaplig undersökning. Vetenskapen hävdar att skalpen
är en blandning av antilop och något annat djur. Men vetenskapen har ju ofta
fel.
Vid
höga höjder finns alltid en risk att man drabbas av höjdsjuka. Redan vid 3000
m föreligger risk. Det första symtomet utgörs av lätt huvudvärk. När även
svårare huvudvärk, brist på aptit, illamående och trötthet tillstöter måste
man ovillkorligen ta sig ned till lägre höjder. Höjdsjukan skördar årligen
ett antal dödsoffer. Symtomen är fördröjda och kommer först efter 5-10
timmar på den nya höjden. Höjdsjuka inträffar om kroppen inte ges tid att
acklimatisera sig till den nya högre höjden. På vår vandring hade vi därför
ett antal acklimatiseringsdagar då vi sov flera nätter på samma ställe.
Acklimatiseringen sker snabbare om man under dagen tar sig till högre höjd för
att sedan till kvällen återvända till den lägre höjden. Höjdsjuka drabbar
vältränade personer minst lika ofta som mindre tränade. I vår grupp om tio
personer kom sju upp till Kala Patthar (Base camp). Två drabbades av höjdsjuka
och den tredje var tvungen att avstå på grund av magsjuka.
På
bergskammen en dagsmarsch från Namche Bazaar ligger klostret Tengbouche, 3870
m, som är den sista naturliga året runt bebyggelsen. De byar som finns på högre
höjder är enbart tillkomna för att erbjuda vandringsturisterna kost och logi.
De avfolkas under lågsäsong. Vyn är enastående och anses vara en av de mest
fantastiska i världen. Härifrån ser man Kwande (6187 m), Tawachee (6542 m),
Everest (8848 m), Nuptse (7879 m), Lhotse (8501 m), Ama Dablam (6814 m), Kantega
(6783 m) och Thamserku (6618 m). Av dessa berg är Ama Dablam, med sin markerat
spetsiga topp och sina snöklädda skarpa armar som letar sig mot betraktaren,
det vackraste berg jag sett. År 1977 utlöstes en lavin från Ama Dablams
sluttningar. Lavinen drog ner i en glaciärsjö som svämmade över och skapade
en tio meter hög våg som sköljde genom dalen och på sin väg spolade bort
sju broar, stora delar av vägen och stora delar av byn Jorsale innan den ebbade
ut. Tre personer dödades. Åtta år senare inträffade en översvämningsolycka
då en annan glaciärsjö svämmade över. Nu håller en liknande sjö på att
byggas upp nära Chukhung ovanför Dingbouche. En ny katastrof är att vänta
inom några år.
Dingbouche,
4350 m, ligger en dagsmarsch från Tengbouche. Här fick jag själv problem med
andningen under natten. Varje gång som jag höll på att somna in slutade
andningen att fungera. Jag greps nästan av panik och höll mig vaken hela
natten genom att gå ute i fullmånens sken. Månen lyste upp hela dalen och
kastade ett fantastiskt ljus över Ama Dablam. På höga höjder är det vanligt
med sömnnapnéer vilket jag drabbades av redan i halvsovande tillstånd. Följande
dagar hade jag feber med påföljande förkylningsinfluensa. Förkylningsviruset
hade spelat mig ett spratt genom att, som virus alltid gör, ge sig på
nervsystemet och smyga in en andningsångest som gav utslag varje gång jag höll
på att somna in. Nu kom vi inte på att det kanske var ett virus som spökade
utan trodde att det kanske var ett utslag av höjdsjuka. Jag fick därför
Diamox, som är ett preparat som lindrar höjdsjuke symptomen. Följande natt
fick jag förutom andningsångest också hallucinationer varje gång jag skulle
somna in. Natten var hemsk. Hallucinationer hör till biverkningarna av Diamox.
Tredje dagen var jag bättre och kunde fortsätta uppåt.
Labojee,
4940 m, är sista stoppet före Kala Patthar. Det går visserligen att övernatta
även uppe i Gorak Shep, 5170 m, men det är synnerligen svårt att evakuera någon
som drabbas av höjdsjuka därifrån, speciellt om detta inträffar nattetid. På
väg upp till Laboje passerar man ett stort antal minnesmärken resta över
olika människor som dött på sin väg upp till Mt Everest. Här finns en sten
rest över Scott Fischer som tillsammans med Rob Hall ledde två kommersiella
expeditioner upp till Mt Everest år 1996. På nervägen, efter att ha bestigit
toppen, drabbades de av en kraftig snöstorm. Åtta klättrare inklusive Fischer
och Hall omkom. Åtskilliga klättrare fick allvarliga förfrysningsskador.
Vägen från Laboje via Gorak Shep upp till Kala Patthar är lång. Vandringen påbörjades därför redan klockan fyra på natten. Fullmånen lyste upp vägen framför oss. Det var bitande kallt. En snål vind drog längs Khumbuglaciären som vi vandrade utefter. Gryningen inträffade vid sex. De första solstrålarna nådde de högsta topparna vid sju. När solen lite senare värmde upp bergssluttningarna började de första lavinerna och sten- och grusrasen att gå. Vid åtta nådde vi Gorak Shep. Efter en kopp té började den mödosamma vandringen de sista fyrahundra metrarna upp till Kala Patthar, 5545 m. Kala Patthar är en liten topp på Pumoris, 7130 m, sluttning. Efter ett tag såg vi första skymten av Mt Everest omgiven av Nuptse, 7884 m, och Khumbutse, 6639 m. Efterhand som vi steg uppåt blev Mt Everest allt större. Framför Everest ligger isfallet och vid norra änden av isfallet och fyra kilometer nordost om oss ser vi Everest base camp, 5364 m. Vi ser Everest båda toppar. Den södra är hundra meter lägre. Kammen emellan dem kallas Hillary´s step. Med stor möda når jag Kala Patthars topp. Jag ser delar av den väg Hillary och Tenzing tog på västra glaciären för att så småningom försvinna bakom Nuptse för att återigen dyka upp på Hillary´s step innan de slutligen nådde toppen år 1953. Efter att jag själv mödosamt lyckats ta mig upp till Kala Patthars topp är jag full av beundran över deras insats och deras efterföljares insatser för att nå toppen av världens högsta berg.
PS Det finns mer att läsa på www.everestnews.com
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net