Vandring i Simiensbergen

Av Björn Esping, www.esping.net

ARTIKLAR:      Städerna Lalibela och Gondar      Människans ursprung      Drottningen av Saba och den heliga förbundsarken      Abessinienkrisen och den italienska ockupationen

KARTOR:         Etiopien       Etiopien med Simiensbergen, Gondar och Lalibela       Simiensbergen

Telefonen ringde.

  -Tjena, det är Claes. Jag har fixat två biljetter till Etiopien. Vi ska till Simiensbergen.

Claes är en av Sveriges förnämsta naturfotografer och en av mina bästa vänner alltsedan jag deltog i hans kurs i fjällfotografering på Saltoluokta fjällstation för 12 år sedan. Han har skrivit säkert 15 böcker om naturen och framförallt om bergen. Vi har gjort flera resor tillsammans och det är alltid väldigt kul att resa med Claes. När det går åt pipan som det gör då och då är han alltid mycket flexibel och kommer på lösningar. Han grämer sig aldrig och det tycker jag är en härlig egenskap.

  -Gråt ej över spilld mjölk, brukar han säga och han lever verkligen så.

I naturen är det berg som Claes älskar mest och gärna toppar. Jag plockade fram kartboken, hittade Simiensbergen i norra Etiopien och också dess högsta topp, Ras Dashen, 4620m. Naturligtvis skulle vi dit. Nu är jag inte helt främmande för berg och toppar själv. Tillsammans har vi tidigare, i Afrika, vandrat i Atlasbergen i Marocko och på Mt Kenya och Mt Elgon i Kenya. Vi har även gjort turer i Anderna och Himalaya tillsammans så jag visste ju vad som krävdes. Det är inte så farligt som det kanske kan låta för Claes är ju också en njutningsmänniska så det blir inte bara strapatser utan också många stunder att sitta ner och njuta av den oftast storslagna naturen.

Claes gillar som sagt naturen och mest berg och är mindre road av kultur men jag läste i guideboken som jag skaffade att vi absolut måste till Lalibela, en liten stad på Simiensbergens sydöstra sluttning. Den ligger dock inte i närheten av vår tänkta vandring. Staden grundlades på 1100-talet av kung Lalibela och blev då huvudstad i det etiopiska riket. Enligt myten blev han i en dröm förd till himlen där han fick se en hel stad av kyrkor. Dåvarande kungen som var Lalibelas storebror fick samtidigt en uppenbarelse i vilken han blev uppmanad att abdikera till förmån för sin lillebror. Sedan Lalibela väl krönts kallade han samman de skickligaste konstnärerna och hantverkarna och lät dem skapa 11 kyrkor huggna rakt ur berget. De flesta är monoliter, d.v.s. fristående från berget längs tak och alla väggar. Den högsta är 15m hög och den största har en yta på 800 kvm. De jämförs med Egyptens pyramider.

  -Jag vill till Lalibela, sade jag till Claes.

Nu skulle vi via Addis Abeba flyga upp till Gondar, som var Etiopiens huvudstad från 1600-talet och 250 år framåt, så det skulle bli lite kultur där också. Gondar ligger vid Simiensbergens sydvästra fot. Staden utgör utgångspunkt för fortsatt färd med fyrhjulsdriven bil in i Simiens nationalpark. Efter mångåriga strider mellan de kristna och muslimerna blev det så småningom fred på 1600-talet och kung Fasilides lät anlägga Etiopiens huvudstad i den lilla byn Gondar. Alltsedan dess är Fasil, som är kortnamnet för Fasilides, ett vanligt namn i dessa trakter. Fasil hette också vår kontaktman i Gondar.

Vi flög in över Tanasjön och landade i Gondar. Eftersom vårt flyg från Addis Abeba hade blivit försenat ett dygn tappade vi en dag och måste planera om.

  -Om ni genar längs kanten av den branta sluttningen när ni tar er ner från toppen Imet Gogo och går direkt till Chennek istället för att gå tillbaka till Gich så vinner ni en dag, sade Fasil.

På kartan såg det brant och mycket besvärligt ut och jag fasade för mitt knä som jag hade lite ont i. Det innebar att, från vårt läger i Gich, 3600m, först gå upp över 300m till Imet Gogo, 3926m, och sedan ner 500m i en ravin för att sedan stiga 600m upp till Inatye, 4070m, och sedan ner 500 m till Chennek, 3600m, där vi skulle slå läger.

  -Javisst, det blir utmärkt, sade Claes och så blev det.

Men vi är inte där än.

Etiopien utgörs av Afrikas största sammanhängande högland. Det klyvs av Riftdalen i de västra och östra högländerna. I norr, mot Röda havet, vidgar sig Riftdalen och bildar ett triangulärt sänkningsfält, Afartriangeln eller Danakilsänkan, vars lägsta delar ligger under havsnivån. Det är här som de flesta fynd av den mänskliga rasens tidiga föregångare gjorts. Etiopiens något modernare historia präglas annars av dess motstånd mot islamisering och är det enda land i Nordafrika som blivit övervägande kristet. Det kristnades redan på 300-talet efter att sedan 1000-talet f.kr. ha varit judiskt. Drottningen av Saba härskade på 1000-talet f.kr. över nuvarande Etiopien och Jemen. Hon besökte kung Salomo, känd för sin klokskap och vishet, i Jerusalem, blev förälskad och lät sig konverteras till den judiska läran. Med honom fick hon också en son som lät föra den heliga förbundsarken från Jerusalem till staden Axum i norra Etiopien. Arken innehöll de stentavlor Moses fått mottaga av Gud på berget Sinai. Befolkningen består numer av både kristna och muslimer med en dominans av kristna som framförallt lever i högländerna. Etiopien är också det enda land på afrikanska kontinenten som aldrig varit koloniserat om man undantar den italienska ockupationen 1936-41.

Följande morgon kom vi iväg. Simiensbergen utgör en av Afrikas största bergskedjor med över ett dussin toppar över 4000m. Dess högsta topp, Ras Dashen 4620m, är Afrikas fjärde högsta efter Kilimanjaro, 5985m, Mt Kenya, 5199m och Ruwenzori, 5110m. Simiensbergen är sedan 1979 klassat som ett av UNESCO´s världsarv. Myndigheterna kräver att man ledsagas av en beväpnad parkvakt eller ”scout” som han kallas. Scouten bär inte sin egen packning utan den tas på en mulåsna. Eftersom vi ändå måste ha en mulåsna med för scouten så blev det inte bara en utan flera som skulle ta även våra packningar. Med målåsnorna följde mulförare. Sedan blev det också en guide och en kock. Claes och min tur hade nu vuxit till en hel expedition.

På 2½ timme färdades vi i jeep de tio milen till parkgränsen i Debark där vår scout mötte upp. Vi hade redan dessförinnan fått kontakt med det mäktiga bergsmassivet och blivit hänförda över det storslagna landskapet. När man studerar kartan är det svårt att få grepp om topologin. I grova drag kan man beskriva landskapet som ett halvt Grand Canyon. En mycket kuperad högplatå avgränsas från låglandet av ett bråddjupt stup som på sina håll är över 1000m. Längs stupets skarpa överkant ringlar sig vår stig fram. Högplatån genomkorsas av djupa raviner i vars bottnar floder flyter fram. I fjärran sticker höga toppar upp från låglandet nedanför.

Efter ytterligare någon timme stannade jeepen och vår vandring kunde börja. Vi hoppade ur men blev omedelbart stående. På sluttningen nedanför oss myllrade det av stora apor, Geladababianer. De färgstarka hannarna med sina yviga lejonmanar och långa vassa hörntänder ingav respekt. Geladababianerna är dock vegetarianer och ofarliga. Arten är endemisk och finns enbart i Simiensbergen. Medan de flesta satt och repade växtrötter satt andra och plockade loppor på varandra. Ibland blev det bråk och de jagade under högljutt skrikande och tjattrande varandra men efter en liten stund kom de till ro och fortsatte att beta. Under de följande dagarna skulle vi komma att få se många babianer.

Det bar iväg neråt och det gjorde ont i knäet.

   -Hur ska det här gå, tänkte jag. Men när det väl vände uppåt försvann det onda och blev aldrig något större problem. Likaledes hade jag ont i halsen när jag åkte hemifrån. Även det försvann och min slutsats blev att det är bra att röra på sig såvida man inte är ordentligt sjuk. Kroppen har en fantastisk förmåga att självläka.

Vi vandrade ut till canyonkanten. Utsikten var vidunderlig. Stigen följer sedan kanten av stupet. Vi fortsatte vår vandring. Först gick vår guide Addis och sist vår scout Mournhussein beväpnad med sin kalichnikov. Däremellan gick Claes och jag.

  -Lammgam, ropade Addis. I uppvinden från branten seglade den jättelika rovfågeln. Med sina upp till 280cm mellan vingspetsarna är den betydligt större än vår största rovfågel, havsörnen. I slutet av dagen såg vi vråkar som hovrade i sluttningen ner mot den djupa ravinen. Deras vita undersidor lyste starkt när de vände upp mot den låga solen. Efter ungefär fyra timmars vandring var vi framme i byn Sankaber. Tältet var uppslaget. Det hade Djilak, vår kock, redan ordnat. Tillsammans med mulförarna och mulåsnorna hade han tagit en genare men inte lika vacker väg. Strax serverades téet och lite senare en fantastisk middag bestående av soppa, varmrätt och dessert. Vilken lyx och vilken kock! Men mest fantastiskt av allt – Djilak serverade oss detta iförd en komplett kockmundering med riktig kockhatt! Så blev det varje kväll. Hur han lyckades behålla sin kostym vit under hela vår vandring förstår jag inte.

Följande dag tog vi omvägen förbi ett fall vars vatten kastade sig kanske 500m ner i den djupa ravinbottnen. Vid utsiktspunkten tvärs över ravinen satt den fransyska konstnärinnan vi stiftat bekantskap med kvällen innan och målade. På några minuter fångade hon med sina akvarellfärger landskapet som bredde ut sig framför henne. Vi såg henne sedan flera gånger under vår färd när hon satt och målade. Hennes väninna var fotograf och de kunde aldrig hålla jämna steg. Utöver detta fransyska par stötte vi inte på mer än en handfull andra turister under vår veckolånga vandring. Framåt eftermiddagen kom vi fram till byn Gich där blev inbjudna på kaffe i ett enkelt litet hus som med sitt stråtak mer påminde om en hydda. Etiopien är ju kaffets hemland. Att dricka kaffe är en liten procedur. Först ska bönorna rostas över elden, därefter malas eller stötas i en trämortel innan de hälls i pannan för att kokas. Under tiden försökte vi därinne i mörkret invid elden föra någon slags konversation. Det är ju inte så lätt då man inte kan språket men det blev ändå väldigt trivsamt. Människorna har så lätt till leende och skratt. Husets söta dotter serverade. Hon var bara 17 år men gift sedan ett år. Hennes eget hus låg en bit längre ner i dalen men hon bodde omväxlande med sin man och hemma hos sina föräldrar.

Nattens läger låg på en platå en knapp kilometer bort. Nedanför bredde dalen ut sig. På sluttningarna växte mängder av lobelior. När det skymde kom Djilak med kvällens storslagna middag. Hatten var på liksom hela kostymeringen. Det kom en regnskvätt och vi flydde in i tältet med maten. Regnet upphörde strax och ett lägerbål tändes. Där satt vi sedan allihop. Temperaturen dalade i den stjärnklara natten. Månen steg sakta upp vid horisonten. Det fattades några dagar till fullmåne. I månskenet såg vi schakaler stryka omkring.

Nästa dag gick vi den jobbiga genväg jag nämnt tidigare. Det var nog vandringens mest storslagna dag – fantastiska vyer, hisnande stup och djupa raviner. När vi satt på toppen av Inatya, 4070m, kom dimman. Det drog igen och sikten föll till något tiotal meter. Efter en stund lättade det och nedanför oss bredde den lilla byn Chennek ut sig. Vi hann precis ner innan det drog ihop sig igen och ett våldsamt åskväder brakade loss. Det var ett storslaget skådespel som varade i en knapp timme innan molnen lättade och ett rosa kvällsljus bredde ut sig över bergen och dalen framför oss. Flockar av geladababianer strömmade förbi vårt tält på väg till de branta klipporna för att tillbringa natten.

Chennek har förbindelse med omvärlden via en slingrande bilväg som går ner till Debark och vidare till Gondar. Några hundra meter bortom byn tar vägen slut. Därefter finns det bara en stig som utgör enda transportleden för byarna bortom Chennek. Stigen leder upp till Bwaht passet som ligger på 4200m höjd. När vi kom dit upp efter 600 höjdmeter var det alldeles vindstilla. Nedanför öppnade sig en vid dal och i dess botten flöt Mesheha Wenzfloden. Vi kunde dock inte se den. Högt upp i ravinen på andra sidan floden skulle byn Ambiko ligga. Dit skulle vi. Men först ner 1200höjdmeter till floden och sedan upp 300m igen innan vi var framme. De närmaste några hundra höjdmetrarna efter passet går stigen brant nerför och därefter flackar den ut något. Vi mötte karavaner av tungt lastade åsnor och mulåsnor. De människor vi mötte log så glatt när vi hälsade. En man kom ledande en mula. Hans kvinna satt på dess rygg. Det var precis som jag inbillar mig att det såg ut på Jesu tid. Här hade tiden stått stilla. Längre ner passerade vi åkrar som låg i bergets branta sluttningar. Hur man kunde odla där förstår jag inte. Det var skördetid. Säden fälldes med skära. Hästar tröskade säden genom att gå runt, runt kring en stolpe som de var bundna vid. Ett och annat litet hus dök upp. Vi kom in i en liten by. Det var lätt att få kontakt men ingen var påträngande. Det är stolta människor som aldrig kuvats under en kolonisation. De är stolta och vackra, finlemmade, inte riktigt svarta, mer bronsfärgade och de ser en gärna rakt in i ögonen och skrattar lätt. Ändå dog 800 000 av Etiopiens 60 miljoner människor av svält efter torka och missväxt år 1985. Nästan 1.5% av befolkningen försvann. Säkerligen drabbades många i de byar som vi kom att passera. Handelsmannen i byn bjöd in på kaffe. Den vackra hustrun rostade, malde och kokade över elden precis som häromdagen. Det blev en trevlig stund igen.

Vi kom så småningom ner till floden efter att ha passerat ett landskap dominerat av agaver och kaktusar. Det fanns inte mycket vatten i floden utan vi kunde hoppa på stenar över till andra sidan. Vi blev erbjudna att rida sista biten och vi tackade ja. Det blev en lång dag men nästa då vi skulle upp på Ras Dashen skulle bli längre. Väckning klockan fem och iväg uppåt i mörker. Marken var fläckvis vit av nattens frost och fullmånen var fortfarande uppe. Vi passerade de översta delarna av byn och sedan blev landskapet allt kargare och mer händelsefattigt ju högre upp vi kom. Claes hade oturligt nog åkt på magsjukan under natten och var lite spak. Vi fick bitvis lift på några mulåsnor som vi för säkerhets skull fått med oss. Vårt nattläger låg på 3300m höjd och vi skulle upp till toppen på 4620m och dit kom vi också efter många timmar. Vi hade återigen tur, alldeles stilla, inte en vindpust och solen lyste från blå himmel men det blev ändå kallt däruppe då kroppen kyldes ner av den intorkande svetten. Utsikten var fin men det var ändå lite besviket vi undrade vad vi hade här uppe att göra. De föregående dagarnas färd hade varit betydligt vackrare och framförallt mer omväxlande. Sedan var det bara att gå ner igen och ta sig tillbaka till Ambiko. Strax innan vi var framme bröt ett kraftigt regnoväder ut och vi kom blöta tillbaka. En eld ordnades och för att fira toppbestigningen serverade Djilak etiopiskt vin till maten. Det var kanske inte så jättegott och det mesta var kvar i flaskan när vi stöp in i tältet och strax somnade.

Detta var vandringens vändpunkt. Följande morgon började den sega vandringen tillbaka till Chennek – ner till floden, upp till byn där vi återigen fick kaffe, upp till passet och så ner igen. På vägen upp till passet red vi långa stycken och det var kanske då vi fick lössen som plågade oss i veckor efteråt. Betten kliade infernaliskt.

Vi skulle bli hämtade av jeepen i Chennek nästa eftermiddag. I väntan begav vi oss ut mot klipphyllan där en flock om 30-40 geladababianer betade om de nu inte lekte eller bråkade med varandra. En kam sticker ut från hyllkanten. Det stupar brant ner på dess båda sidor. Vi gick ut. Plötsligt svepte en jättelik lammgam förbi i jämnhöjd med oss. Den flög ut över dalen, vände och kom tillbaka lika nära igen. Dess gulvita huvud lyste i solen. Det var en grann syn. Den upprepade turen några gånger innan den seglade vidare. Långt, långt ner såg vi en mulåsnekaravan sakta klättra uppför branten. Tänk så många gånger de tungt lastade vandrat den här vägen – upp, upp en hel dag och sedan nästa dag tillbaka igen. Så tåliga och vilka snälla ögon de har! 

  -Jeepen kommer, ropar Addis. Vi packade in och på fyra timmar var vi tillbaka i Gondar.