På kryssning runt Svalbard
ARTIKLAR: Färder till Svalbard och Nordpolen När Nobile räddades av flyglöjtnant Einar Lundborg
Fångstmän på Spetsbergen Fångstmannen som försvann
Han gick med geväret hängande över axeln. Tvärs genom byn gick han. Jag frågade honom om det var nödvändigt att bära vapen inne i byn.
- En isbjörn tog sig igår in i ett hus tvärsöver fjorden, svarade han. Det finns alltid en risk att stöta på isbjörn här, fortsatte han.
Jag befinner mig i Longyearbyn vid Isfjorden på Spetsbergen på 78˚ N. Spetsbergen är Svalbards största ö. Det är 20 augusti och det är fortfarande midnattssol här. Jag kom med flyg från Tromsö kvällen före och detta var min första promenad genom Svalbards största by. Här bor 1200 människor och det finns 1800 snöskotrar. I fjällsluttningarna ser jag kolgruvorna. Alla utom en är nedlagda sedan flera årtionden. Stenkolen fördes i långa linbanor ner till fjorden för ilastning i fartygen för vidare färd. Tornen, som är byggda i trä, finns kvar. Stenkolet ligger i 60 cm höga ådror som arbetarna kröp fram i. De sågade spår i frontens överkant, apterade med dynamit och sprängde. Gångarna säkrades med korta trästöttor. Fram till 1950-talet var kvinnor inte tillåtna. Kamratskapet blev gott. Det byggdes en flygplats år 1975. Tidigare hade man bara en årlig förbindelse med båt på sommaren. Svalbard är under norskt protektorat. Det är fritt fram för alla som skrivit på Svalbardtraktaten att bedriva ekonomisk verksamhet här.
Jag fortsätter och kommer till byns utkant. Vid vägens sida står trekantiga varningsskyltar med en isbjörnssiluett på. Det finns 3000-5000 isbjörnar på Svalbard. Sommartid drar de flesta norrut till polarisen där de kan fånga säl. Björnen lurpassar vid sälens lufthål och när den kommer upp för att andas kastar björnen upp sälen med sina ena ram. De björnar som stannar livnär sig på fågelägg och en och annan turist. Isbjörnen är ett av de få djur som uppfattar människan som mat! Hon föder en till två ungar i idet i december. Hanen går ej i ide. Ungarna stannar två och ett halvt år med mamman. På 1000 isbjörnar föds ungefär 200 ungar per år. Efter två år återstår bara 85 och efter ytterligare några år blott 50. Björnen står överst i näringskedjan och är mycket känslig för främst luft- och vattenburna miljögifter, t.ex. PCB, som koncentreras i henne. Tidigare var fångstmannen, trappern, innan isbjörnen fridlystes, det största hotet. De sköts ofta i björnfällor i vilken ett gevär apterats så att björnen sköts i huvudet när den tog bytet. En trapper kunde döda 100 björnar på ett år. Som mest kanske 700 björnar dödades på ett år.
På eftermiddagen mönstrar jag på ett ryskt isbrytande fartyg, M/S Viktor Buynitski, som ska föra oss på en kryssning runt hela Svalbard. Besättningen och kocken är ryssar. Den ena guiden är tysk och den andra italienare. Av passagerarna är fem svenskar, två norrmän, en finska, två italienare, två fransmän, en holländare, en schweizare och en tysk. Vi lättar och efter tre timmar når vi den ryska besittningen och gruvbyn Barentsburg. Byn ligger i en bifjord till Isfjorden. Byn har 950 invånare varav 700 män, varav 600 jobbar i gruvan. Man lockas hit för att tjäna pengar. Lönen här är den dubbla mot i Ryssland plus att bostad, mat och sjukvård är gratis. Det fanns ett barn men det flyttades till Ryssland under augusti. Senaste vintern hade man sett 6-7 isbjörnar inne i Barentsburg.
Under natten går vi norrut längs västkusten. På morgonen löper vi in i Kongsfjorden. Vi går in till Ny Ålesund. I hamninloppet ligger en stor, vackert röd polarrustad segelbåt. Vid dess akter simmar en klabbmyts (blåsäl). Byn anlades på 1930-talet då gruvdriften startade. Den hade som mest 300 invånare. Nu är den enbart en internationell polarforskningsstation med omkring 25 övervintrare och 100 på sommaren. Här finns forskare från de länder som undertecknat Svalbardstraktaten, bl.a. från Norge, Frankrike, Italien, Tyskland och England. Det är oerhört vackert. Fjorden omges av fjäll och glaciärer. Tvärsöver fjorden breder Kongsbreen ut sig. Den kalvar ut i havet. Glaciären rör sig med flera kilometer per år.
Det var från Ny Ålesund som Roald Amundsen år 1926 startade sin färd med luftskeppet Norge till nordpolen. Det passerade polen efter 20 timmar och fortsatte sedan till Alaska där det landade efter 72 timmar. Med ombord fanns också skeppets konstruktör Umberto Nobile. Två år senare skulle färden göras om. Den här gången med luftskeppet Italia som gick under Italiensk flagg. På vägen tillbaka efter nordpolen blåste det upp till snöstorm och luftskeppet kraschade mot isen. Kommandogondolen lossnade från skeppet som fortsatte med resten av besättningen. En stor internationell räddningsaktion drogs igång. 1500 man, 18 fartyg och 22 flygplan deltog i räddningsarbetet. Nobile och hälften av besättningen räddades. Tornet som luftskeppen var förankrade vid står kvar och påminner om gångna tider (se mina artiklar ”Färder till Svalbard och Nordpolen” och ”När Nobile räddades av flyglöjtnant Einar Lundborg” ).
Under natten rundade vår båt Svalbards nordvästudde och fortsatte längs nordkusten över Hinlopensundet till Nordaustlandet. Vi gick på morgonen iland på Chermsideöya vid Beverlysundet. Flera av de fartyg som letade efter Nobile har med stenar skrivit sina namn på stranden. Vi är på 80˚30´ N. Vi fortsätter mot nordost och siktar så småningom Sjuöarna. Det var hit Andrée ett tag var på väg med Strindberg och Frenkel efter luftballongen Örnens krasch (se ”Färder till Svalbard och Nordpolen”). Vi går iland på Phittsöya. Solen lyser strakt på det mycket vackra men ödsliga, karga berglandskapet. Vi är nu på resans nordligaste latitud, 80˚42´ N. En flock valrossar ligger och solar på stranden. Vi törs oss nära. På land är de långsamma och harmlösa, om man inte går för nära, men i vattnet är de mycket farliga. En valross kan bli upp till fyra och en halv meter och väga två ton. Vi vandrar i månlandskapet. Långt bort i bergsluttningen ser vi en isbjörn.
Fyra timmar senare löper vi in i Rijpfjorden på Nordaustlandet. Fjorden bär sitt namn efter holländaren Rijp som var kapten ombord då Barents upptäckte Svalbard. Det är vackert väder men det blåser kallt. Det är strax över 0˚ C. Vi går upp till en övergiven meteorologisk station som tyskarna använde under andra världskriget. För att kontrollera Norra Ishavet var det viktigt att ha så goda väderprognoser som möjligt. Isbjörnarna har slagit sönder dörrarna för att ta sig in.
Färden fortsatte österut. Vid tvåtiden på natten belyste den låga solen klipporna på prins Oscars land på Nordaustlandets nordkust med ett vackert rosa sken. På morgonen ankrade vi upp utanför Storöya en bit öster om Nordaustlandets ostkust. Vi sätter i gummibåtarna och börjar färdas mot ön då en flock valrossar nyfiket närmar sig. De kommer så nära som 10-20 meter. Valrossar är mycket farliga. De kan sänka oss genom att häva sig upp och slå ner sina betar i gummibåten. Föraren styr undan. Det blåser en hel del nu och sjön har blivit grov. Vi kan inte gå så fort för då slår vågorna över. Hela kolonin består av cirka 100 valrossar. De var så gott som utrotade i början på 1900-talet. Det fanns kanske bara 30-40 valrossar i vattnen runt hela Svalbard. Nu har stammen återhämtat sig.
Vi närmar oss land. Vi ser först en flock om 10-20 valrossar ligga på stranden och några tiotal meter därifrån ytterligare en flock. Längre bort, kanske 100 meter ligger en isbjörnsunge. Kanske 100-200 meter bortom den ser vi ännu en isbjörn, troligen mamman. Vi går iland. Vi har gevär med oss. Vi smyger oss upp till några stenblock som skyddar oss något mot den råa vinden. Härifrån har vi god uppsikt över valrossarna och isbjörnarna och gummibåten är inom räckhåll. Ön är låg och extremt karg. Jag ser inte någon växtlighet, bara sten och lite is. Björnarna rör sig inte. De sover. Valrossarna gnuggar sig mot varandra. Några ligger på rygg med betarna pekande upp mot den grå himlen. Vi står här kanske en timme. Det börjar dra ihop sig över havet. Vi ser knappt vårt fartyg längre. Dimman håller på att lägga sig. Vi måste ge oss iväg. På vägen tillbaka kretsar några valrossar framför oss.
Ankaret åker upp och vi fortsätter söderut efter att först ha gjort en stor lov utanför Storöya. Det här är ett vitt område på sjökortet. Inga djupangivelser finns angivna. Vi hade ursprungligen tänkt gå till Vitön som ligger en halv dags färd österut, men den kompakta dimman hindrar oss. Det var här Andrée hade sitt sista läger som upptäcktes av en fångstbåt ett år då isen smält undan (se ”Färder till Svalbard och Nordpolen”).
Vi färdas i dimman längs en glaciär, Blåsvellsbreen, som går längs Nordaustlandets hela sydostkust. På kvällen ser jag något gult nedanför glaciären. Jag visar kaptenens. Vi styr inåt. Det är en isbjörn som sitter på ett isflak nedanför den femtio meter höga glaciären. Vi stannar upp några hundra meter ifrån. Björnen börjar oroligt röra på sig. Vi går närmre. Då glider den ner i vattnet och simmar ut mot oss. Den simmar ända fram till båten. Den simmar med framlabbarna. Bakbenen fungerar som styrfenor. Den simmar runt båten och försöker ta sig upp men får inte fäste. Efteråt visade det sig att det fanns ett ställe i aktern där björnen möjligen skulle ha kunnat ta sig upp. Vi stannar säkert en timme hos björnen innan kapten drar igång motorn och vi försvinner in i dimman igen (se ”Isbjörnen”). Hela natten fortsätter vi längs glaciären.
Någon gång tidigt på morgonen går vi över Hinlopensundet, rundar Wilhemsöya och går ner mot Moltkebreen på Olav V land som är en del av Spetsbergsön. Vi går i gummibåtarna och passerar långsamt nedanför glaciären. På ett isflak ligger en storkobb (storsäl). Det är den största sälen och den kan bli upp till tre meter och väga upp till 700 kg. Vi vill inte störa den så vi går inte för nära utan den ligger kvar på isflaket sedan vi passerat. Snön vräker ner. Det är kallt och ruggigt. Flera små ringsälar simmar i vattnet.
Vårt fartyg fortsätter söderut längs Olav V land och passerar på natten Freemansundet mellan Barentsöya och Edgeöya. Molnen ovanför och klipporna på Edgeöya belyses vackert av den violettrosa nattsolen. Vi fortsätter till Kapp Lee men det blåser för hårt så vi kan inte gå iland. Vi fortsätter till sydspetsen av Edgeöya för att gå iland på Ziegleröya och Halvmåneöya men det blåser 18 m/s när vi kommer fram och vi ställer färden västerut. I sexton timmar i styv kuling färdas vi över Norra Ishavet mot Spetsbergsön. Det gungar ordentligt men mitt sjösjukeplåster verkar fungera. Vid fyratiden på eftermiddagen påföljande dag rundar vi Sörkapp, sydspetsen på Spetsbergen. Vädret klarnar upp. Vi går in i Hornsund och vädret stillnar.
Vi ankrar upp. På norra stranden ligger en polsk forskningsstation. Vi åker iland med gummibåtarna. Stationen är bemannad av åtta personer och består av några få låga hus. Vi blir inbjudna på lite té.
- I vintras passerade 200 isbjörnar alldeles härutanför, berättar föreståndaren. För en vecka sedan tryckte en sin nos mot fönsterrutan och tittade in på oss.
- När vi ska göra meteorologiska avläsningarna är vi alltid två, fortsätter han. En som läser av och en som vaktar på isbjörn.
Under vår färd runt Svalbard har vi haft en fripassagerare, en norsk dam som är bosatt i Longyearbyn. Hon pekar ut mot udden där vi ser ett kristuskors rest i en upphöjd stensamling.
- Jag var där på utegudstjänst i vintras, säger hon. Det var -30˚ C. Bredvid, kanske 30 meter bort låg en isbjörn och sov genom hela gudstjänsten. Geväret stod lutat mot korset.
På kvällen går fartyget upp mot glaciären på andra sidan Hornsund. Drivis hindrade oss från att komma riktigt nära. Vi gick i säng vid halv två.
På morgonen kom vi fram till Bellsund och fortsatte vidare in till Calypsobay inne i Recherchefjorden. Ytterligare en polsk forskningsstation ligger här. Här bedrev man tidigare gruvdrift på kol. En polarräv tittar nyfiket fram. Den sitter och tittar på oss att tag innan den traskar vidare. Några renar betar i sluttningen. Svalbardrenen är mindre och kompaktare än vår ren och pälsen är tjockare. Klimatet här är tuffare än vårt nordiska. Strax intill ligger van Keulenfjorden. Vi beger oss dit. På 1920-talet bedrevs här intensiv fångst på vitval (beluga). Det är en liten val och blir bara 2-5 meter lång och den fångades med grova nät när den kom in i fjorden. På stranden ligger skelett efter tusentals valar.
Vi fortsätter norrut och kommer åter till Isfjorden varifrån vi startade en vecka tidigare. Alldeles innanför mynningen, på norra sidan, ligger en vik. Vi går in i den och ankrar. Det dukas upp till fest på fördäck – det är sista kvällen ombord. Grillarna kommer fram, champagne serveras. Senare blir det förstås vodka. Några spelar upp och det blir dans på fördäck. Fjälltopparna är pudervita av nysnö. Det är alldeles stilla och klart ute. Vilken kväll!
Klockan sex nästa morgon kommer vi in till Longyearbyn. Cirkeln är sluten. Resan är slut.
Björn Esping, Husby säteri, 61490 Söderköping
tel 0121-20039, e-post: Bjorn@Esping.net